Hej, tips, uppdatering.

Ni vet hur man ibland inte riktigt gör något man vill göra, och så byggs det upp i ens huvud, och så vill man göra det bra, och har man massor av olika idéer, men ju fler man inte genomför desto dummare känns det, och så gör man ingenting? Den känslan. Jag får den när jag inte bloggat på länge och jag tycker inte om den. Därför kommer nu här ett slags uppsamlingsinlägg för att få igång flödet igen.

Först går först: The Pains of Being Pure at Heart skall släppa ny singel snart och man kan lyssna på den på Pitchfork. Heart in your heartbreak heter den. Mycket Pains-ig titel i mitt tycke. Fint så.

Och så uppskattade jag alla filmtips väldans mycket. Har hunnit avverka några stycken och jobbar på det hela tiden. Känner mig redan mer allmänbildad nu när jag sett Casablanca. Fint så.

I övrigt har jag upptäckt att jag inte är så bra på att ha kontroll på fyllan som jag trott. Kids, drick inte alkohol. Man gör dumma och konstiga saker! Drick te. Fint så.

Kommer skriva mer snart igen. Måste ju hålla formuleringsförmågan vid liv inför vårterminen. Då ska jag plugga. Lära mig, utvecklas, göra något.

Fint så.

It's the circle of life.

Världen är så sjuk ibland.

Idag fann jag en flik på Blogger. "Kommentarer". Kul, tänkte jag och gick in på den. Och vad finner jag då? Jo, en okänd kille som jag bloggade om efter Emmaboda 2009 har hittat inlägget där jag skriver om honom! SICK.

"En annan fin upplevelse var den fulla killen i Broder Daniel-tisha, studentmössa och Fjällrävenryggsäck som började med att fråga mig om The Pains of Being Pure at Heart, övergick till att intervjua mig med sin ölburk (bland annat hade han mig att säga en låt med Hästpojken som inte var Shane MacGowan eller Caligula för att bevisa att jag gillade dem) och avslutade med att säga att han var Fredrik Wikingssons bror. Det var han inte. Men lite lik var han faktiskt."

En annan fin detalj i detta är att jag nyss fick veta att en ny Twitterbekantskap var den jättefulla tjejen längst fram på Pains som viftade med en plastdinosaurie som hette Jonas.

Allt hänger liksom ihop i livets stora cirkel.

Silver baby come to me, I'll only hurt you in my dreams.

I kväll sände vi säsongens första Blå! För dig som inte hängt med så länge är Blå radioprogrammet jag är med och sänder på K103. Vi spelar pop och är totally awesome. True story. Hur som helst - jag skötte tekniken och konstaterade att man hinner komma ur sitt flow under tio veckors uppehåll. Jag gjorde alltså några smärre misstag.

Det anser jag dock vara oväsentligt eftersom jag valde så grymma låtar. Say no to love, Crazy for you och I hate the 80's. Det "bästa" i programmet var dock i slutet. Christer kom helt spontant med förslaget att alla skulle berätta sitt bästa minne från sommaren, och när det var min tur näst sist hade jag fortfarande inte valt ett minne. Så jag bara: "jag har ju gjort en massa kul saker, bla bla, festivaler, bla bla, England, bla bla, ölgodis, bla bla, Pains, bla bla (kollar på klockan och ser att det är trettio sekunder kvar av programtiden), eh men jag vet inte, bla bla (inser att det är en person kvar), FAN!".

Fast egentligen sker det bästa snacket när vi spelar låtar. Idag rappade jag, till exempel. Vi diskuterade Håkans senaste två albumtitlar och kom på att de rimmar. (I alla fall om man tänker att "paradise" ska uttalas på engelska och inte bara är ett "paradiset" utan t.) Så jag bara "han ska säkert rappa om dem sedan! För sent för edelweiss/två steg från paradise, yeah". Väldigt kul. För de lyckliga få som fick höra, alltså. Haha.

I morgon börjar skolan, men bara på låtsas. För sådant är mitt liv nu för tiden.

Och ja, jag tyckte att det var passande att avsluta en rant om hur fantastiskt kul det är att sända amatörradio med ett mystiskt och dramatiskt statement. Sådan är jag.

We're in heaveeeeen.

The Pains of Being Pure at Heart på Heaven i London - en rafflande historia om popmusik och idolkärlek.

Jag vet knappt var jag ska börja. Kanske såhär: Vem lägger en klubb i mitten av ett köpcenter? Eller såhär: Jag kände mig väldigt hemma. Merchståndet sålde inte bara Pains-merch utan Fortuna Pop-grejer i allmänhet. Musiken innan spelningen var nästan bara sådan jag kände igen och tyckte om. Summer will have its way, Vaselines' I hate the 80's och Allo Darlin's Silver dollars, till exempel. Mycket fint.

Spelningen var... lyckoframkallande. Jag fick ingen hjärtattack av att höra Say no to love live, de avslutade med Gentle sons och spelade två låtar från det nya albumet som håller på att bli till. Om jag minns rätt lät de lovande. (Men det kanske var rom och colan som lade sig i.) Som sista låt innan extranumren körde de (givetvis) The pains of being pure at heart, vilket gjorde mig fånlycklig, vilket fick mig att fånle, vilket jag är relativt säker på att Mystiska Snygg-gitarristen såg, för det såg ut som att han såg mig i publiken och sedan började han också le. Mitt hjärta smälte.

Jag vet, man ska inte bli till sig över ögonkontakt med ett av sina favoritband när man a) är tjugo och b) är musikkritiker. Det är inte coolt. Men ärligt talat - vad har coolhet någonsin gjort för mig? Jag tror att känslorna utanpå kroppen är bättre än inga alls, och att bry sig är bra mycket bättre än att vara blasé. Och - hade det här varit en recension hade fokus legat på helt andra saker.

Efter spelningen stod Kip i merch-ståndet och signerade saker. Jag vågade egentligen inte, men jag bad först om ett foto med honom och därefter hälsade jag från Andreas Häggström. Han blev glad, hälsade tillbaka och sa att de gillar Sverige. Sedan tyckte jag att det var en bra idé att berätta att jag bodde i Göteborg och bara "you know, the Gothenburg handshake", på vilket han svarade "yeah, not a lot of people know about that". I stunden kände jag mig cool som kände till det, men i efterhand har jag tänkt att det kanske mest var stalkigt. Eh.

Och så tog jag bild med Snygg-gitarristen och Peggy! Den senare hade en Robin Sparkles-jeansjacka som var väldigt cool. (Vad hon än hade haft på sig hade jag tyckt att det var coolt, i och för sig.) Dessutom köpte jag två kalasfina t-shirts (för även personer med bröst får gilla Pains, tack så mycket).

Det var i allmänhet en väldigt nördig, poppig och emotionell upplevelse. Jag studsade av lycka när vi gick till tuben. Josefin fick säga åt mig att lugna mig. True story. Ibland älskar jag mitt liv.

And though you say we're just friends and that this love is purely platonic, I'm hoping that you'll forget after this round of gin and tonic.

Minns ni hur man på mellanstadiet svarade "mycket, men inte med dig" när folk sade "vad vill du?"? Det gjorde vi i alla fall i Gislaved. Låter ganska snuskigt när man tänker rätt på saken.

Hur som helst - The Pains of Being Pure at Heart har en låt som heter Everything with you (och som innehåller det finaste gitarrsolo jag vet). Innan de körde den på Emmaboda förra året sa de "this is a song about getting drunk and making out with your friends". Texten går "I want everything with you".

Min tanke är: kan det vara så att man sade liknande saker där de växte upp? (Någonstans i USA, antar jag, för jag betvivlar att de är uppväxta i Brooklyn hela högen.) Det låter faktiskt logiskt i mitt huvud. Och så vore det sjukt fint.

P.S. Higher than the stars handlar enligt dem på samma spelning om "getting really high and making out with your friends". Jag anar en favoritsysselsättning. Önskar lite att jag var en del av deras vänkrets.
P.S.2. Rubrik: Allo Darlin' - Silver dollars

Jag har varit vilsen, Lisa

Jag lessnade ur på att vara ensam och sjuk i Göteborg, så jag hoppade på ett tåg till Stockholm och min fina vän Lisa. Impulser är bra! Det är varmt här. Jag har med mig gitarren, och kände mig outsägligt cool när jag släpade runt den på tåget. Skulle vara ännu coolare om jag var lite bättre på att spela, bara. 

Trots att jag är en rätt dålig krönikör har jag skrivit en krönika som är rätt okej. Den kan man läsa på The Goodbye Look om man vill. Den handlar om kärlek och musik, om låten här under. Läs och lyssna. 

Can you go home after where you slept last night?

Jag har alltid trott att The Pains of Being Pure at Heart-låten This love is fucking right! handlar om incest. "You're my sister, and this love is fucking right" sjunger de ju.

Men jag har även alltid trott att det är en passning till deras föregångare The Field Mice, och deras låt This love is not wrong. Och den handlar om lesbisk kärlek. "This love is as good as any other, says one woman to another" går den. (1989 kom den. Pluspoäng Field Mice.)

Slutsatsen jag drar av det här är att man kan tolka The Pains of Being Pure at Heart's "sister" är som i "kärlek, makt och systerskap" snarare än som i "vi kommer från samma livmoder". Och då blir låten helt plötsligt inte opassande utan bara fin, även textmässigt.