Ikväll flyger jag till Regnland för att hälsa på Josefin! Det kommer att bli spännande. Dessutom ska vi se The Pains of Being Pure at Heart i London. Det lär ju bli en liten poporgasm.
Mamma är orolig för att jag ska fara utomlands. Hon ringde förut. Det lät ungefär såhär.
Mamma: Var bor han eller hon du ska bo hos?
Jag: Utanför London.
Mamma: Men mer exakt, var?
Jag: Suck. I Hertford.
Mamma: Va?
Jag: H-e-r-t-f-o-r-d.
Mamma: Okej. Vad heter din kompis?
Jag uppger namn och efternamn.
Mamma: Och hur bor hon där, hos en familj, eller..?
Jag: I ett kollektiv.
Mamma: Har det något namn?
Jag: Eh, nä.
Mamma: Nähä. Jag ska kolla mailen extra ofta de här dagarna, bara så du vet! Ring om det är något! Ha det så kul! Ta det försiktigt!
Jag: ...
Alltså, det ÄR ju fint att hon bryr sig om mig så mycket, men var det inte lite stalkervarning på det där? Och, jag vet inte, jag försöker bli vuxen. Klart jag skulle ringa mamma om jag blev tvungen, men hon hade kunnat chilla lite tycker jag allt. Lita på att jag klarar av saker på egen hand.
Men HUR SOM HELST - denna resa innebär att ni förmodligen måste leva utan Taste of pop fram tills på söndag. Jag förstår att det kan bli svårt, men slut ögonen och tänk på England så ska ni se att det ordnar sig! Haha. Hemskt kul.
Jag hoppas att ni får en fin vecka. Ännu finare än den jag ska ha, till och med. Puss.
.jpg)
tisdag 27 juli 2010
Hipsters och vikten av att vara smal.
DN gör ett försök att reda ut vad en hipster egentligen är (förutom en sorts underkläder, förstås. Se bild!). Det mest intressanta i artikeln återfinns i beskrivningen av nämnda typ av person:
Den kvinnliga 2000-talshipstern är blek och smal med långt ostajlat hår eller kort pojkfrisyr. Den manlige hipstern är lika blek och smal med färgglada tajts.
Där är den alltså igen. Undermeningen att man måste vara smal för att vara en person. Någon sade en gång till mig att "riktiga poppare är ju smala". Mitt argument att jag på konserter sett drösvis av människor som sjöng med i varje Håkan Hellström-rad, blåste såpbubblor, rökte, hade ärr på armarna, bar prickiga kläder, hade stjärnor under ögonen OCH hade ett BMI över 19 hjälpte inte alls. Det var bara så. (Vilket givetvis grämde mig djupt eftersom det betydde att jag inte fick höra till på "riktigt" trots att jag annars gjorde allting rätt. Jag var sjutton, hatade mig själv och trodde att jag var tjock fast min kropp inte var det.)
Och det är faktiskt inte så konstigt att känna att man måste vara smal för att räknas på riktigt. De flesta människor som syns är ju smala, och är någon inte det görs det en grej av det. Typexempel: Det är ett skämt som återkommer genom alla säsonger av Vänner att Monica var tjock som liten. Skämtet är i princip "hon brukade vara fet, hahaha, så tokigt, så kan man ju inte vara!". Väldigt icke-kul. Ja, hälsa och sånt, visst, men det skämtas inget om vikt när Chandler lägger på sig mot slutet av serien. Men han är ju man.
Jag undrar bara: är en tjock hipster inte en hipster? Det är klart, "tjock" är definitionsfråga och American Apparel kanske bara har skitsmå storlekar, men ändock. Jag hatar att smalhet ses som en identitetsgrej, som en del av en image, som ett tecken på intelligens och/eller kontroll, som något som definierar ens person.
Lyssna noga nu: DET GÖR DET INTE. Man är inte hippare, smartare eller coolare om man är smal. Man är bara smalare.
Och det har inget som helst egenvärde.
TOP ger er: Annas dagbok # 7 - 30 november 1999
Hallå!
Igår hade jag Cittra när jag red och hon var döjobbig. Hon gick på bromsbensin, sa min ridlärare, Maria. Jag fick henne INTE att galoppera! Hon bet mig i armen när hon som red Cittra efter mig skulle sitta upp.
*
Klas gjorde slut igår. Han gjorde det precis efter rasten, så hela lektionen satt jag och grät. Jag älskar ju honom! Varför, varför, varför skulle han göra slut?! A2 frågade om hon fick fråga chans på Klas. Jag vill inte att hon ska göra det men vad ska man säga... Så hon ska göra det imorgon. Jag har en stor sorg på gång, det känner jag. Han gillar inte mig längre! Det är svårt att fatta att han inte var kär i mig mer än en vecka.
Igår hånglade Zebastian & Johanna 4 gånger.
Jag vill ha en riktig tungkyss nångång.
Goodbye forever
Kommentar: Första stycket är kul för att det i slutet av det inte går att avgöra om "hon" syftar på hästen eller ridläraren. "Hon bet mig i armen"! Hihi.
Men sedan. Andra stycket, ojojoj. Mycket känslor! Olycklig kärlek, desperation, vänskapens etikett, misstro, och framför allt - spådom. "Jag har en stor sorg på gång"... Seriöst! Tragikomik i kubik. Och så avslutar jag det hela med ett oerhört dramatiskt "goodbye forever", vilket dessutom motsäger meningen före. Underbart flummigt.
Igår hade jag Cittra när jag red och hon var döjobbig. Hon gick på bromsbensin, sa min ridlärare, Maria. Jag fick henne INTE att galoppera! Hon bet mig i armen när hon som red Cittra efter mig skulle sitta upp.
*
Klas gjorde slut igår. Han gjorde det precis efter rasten, så hela lektionen satt jag och grät. Jag älskar ju honom! Varför, varför, varför skulle han göra slut?! A2 frågade om hon fick fråga chans på Klas. Jag vill inte att hon ska göra det men vad ska man säga... Så hon ska göra det imorgon. Jag har en stor sorg på gång, det känner jag. Han gillar inte mig längre! Det är svårt att fatta att han inte var kär i mig mer än en vecka.
Igår hånglade Zebastian & Johanna 4 gånger.
Jag vill ha en riktig tungkyss nångång.
Goodbye forever
Kommentar: Första stycket är kul för att det i slutet av det inte går att avgöra om "hon" syftar på hästen eller ridläraren. "Hon bet mig i armen"! Hihi.
Men sedan. Andra stycket, ojojoj. Mycket känslor! Olycklig kärlek, desperation, vänskapens etikett, misstro, och framför allt - spådom. "Jag har en stor sorg på gång"... Seriöst! Tragikomik i kubik. Och så avslutar jag det hela med ett oerhört dramatiskt "goodbye forever", vilket dessutom motsäger meningen före. Underbart flummigt.
måndag 26 juli 2010
WHERE IS MY MIND?
Jag är full. Det är måndag kväll. Jag har druckit typ tre öl och lite rom och borde inte vara såhär full, men om man har sovit lite och ätit lite och är lättpåverkad kan det gå så. Tur att jag i alla fall kan stava ändå. Att kunna stava när jag är full är det stoltaste jag är över. Stavning är VIKTIGT.
Jag skrev en sorglig låt om min pappa idag. Jag grät typ när jag skrev den. Frågan är om jag någonsin kommer att spela den för någon. Sjukt privat. Borde skriva låtar om opersonliga grejer. Typ SUCCESS. Då kanske jag skulle bli en framgångsrik bloggare. Och popartist. Som kan byta ackord på kortare tid än två hela sekunder.
Tänkte provlyssna Kissies låt men pallade inte. En annan dag. När jag har min hjärna ordentligt på plats. Jag tappade just min knäckemacka i tvättkorgen. FAIL. Jag vill ha chips. Jag ska klippa mig i morgon 11.45. Måste upp i tid. Och packa till England! Jag ska hälsa på Josefin. Vi ska diskutera Pulpgrejer (antar jag) och se The Pains of Being Pure at Heart. Det kommer att bli fett.
Borde inte ha druckit öl idag. Men var sugen. Träffade min chefredaktör Andreas Häggström samt massa twittermänniskor. Trevligt folk. Häggström var som han är på internet.
Jag måste bli nykter innan jag somnar. Det är en vana jag har. Och med vana menar jag tvångstanke. Annars kommer jag säker att spy. Och jag vill inte spy. Någonsin. Har aldrig spytt av alkohol och tänker inte börja. Vomit free since '93!
Nu tror ni säkert att jag inte full för att jag har stavat allt rätt (för det har jag väl? Orkar ej kolla). Så är det att ha kontrollbehov. Ibland vill man släppa det och sedan får man panik för att man gjort det. Typ som när man har tillåtit sig att bli kär i någon. Det slår alltid tillbaka på en. Både att släppa kontrollen och att ha den. Kontroll suger, på det hela taget. Jag ska bli som Tyler Durden och leva utanför systemet. Göra tvål av människofett och spränga hus. Finns dock inga skyskrapor i Göteborg. Men jag kan i alla fall lyssna på Where is my mind?. FÖR DÅ LEVER MAN JU.
Vet inte vad jag ska göra tills jag kan sova. Spela gitarr kanske. Tror att jag är ensam i huset. Fotbollskillen har flyttat ut och veganen är på Emmaboda, om jag inte fattat helt fel. Kan ju spela igenom min sorgliga låt. Tror att den är bra. Kanske. Borde kanske skriva en annan text till melodin, en text som jag kan sjunga utan att gråta. Vore ju typ praktiskt om jag vill kunna spela in den. Men OFTA jag kommer att spela in musik! Nä. Kanske inte. Recensenter är misslyckade musiker. Men kan inte misslyckade recensenter bli musiker? Känner mig inte så jävla lyckad som recensent.
Nej. Nu får det vara slut. Sensmoral: Don't drink and blog.
Jag skrev en sorglig låt om min pappa idag. Jag grät typ när jag skrev den. Frågan är om jag någonsin kommer att spela den för någon. Sjukt privat. Borde skriva låtar om opersonliga grejer. Typ SUCCESS. Då kanske jag skulle bli en framgångsrik bloggare. Och popartist. Som kan byta ackord på kortare tid än två hela sekunder.
Tänkte provlyssna Kissies låt men pallade inte. En annan dag. När jag har min hjärna ordentligt på plats. Jag tappade just min knäckemacka i tvättkorgen. FAIL. Jag vill ha chips. Jag ska klippa mig i morgon 11.45. Måste upp i tid. Och packa till England! Jag ska hälsa på Josefin. Vi ska diskutera Pulpgrejer (antar jag) och se The Pains of Being Pure at Heart. Det kommer att bli fett.
Borde inte ha druckit öl idag. Men var sugen. Träffade min chefredaktör Andreas Häggström samt massa twittermänniskor. Trevligt folk. Häggström var som han är på internet.
Jag måste bli nykter innan jag somnar. Det är en vana jag har. Och med vana menar jag tvångstanke. Annars kommer jag säker att spy. Och jag vill inte spy. Någonsin. Har aldrig spytt av alkohol och tänker inte börja. Vomit free since '93!
Nu tror ni säkert att jag inte full för att jag har stavat allt rätt (för det har jag väl? Orkar ej kolla). Så är det att ha kontrollbehov. Ibland vill man släppa det och sedan får man panik för att man gjort det. Typ som när man har tillåtit sig att bli kär i någon. Det slår alltid tillbaka på en. Både att släppa kontrollen och att ha den. Kontroll suger, på det hela taget. Jag ska bli som Tyler Durden och leva utanför systemet. Göra tvål av människofett och spränga hus. Finns dock inga skyskrapor i Göteborg. Men jag kan i alla fall lyssna på Where is my mind?. FÖR DÅ LEVER MAN JU.
Vet inte vad jag ska göra tills jag kan sova. Spela gitarr kanske. Tror att jag är ensam i huset. Fotbollskillen har flyttat ut och veganen är på Emmaboda, om jag inte fattat helt fel. Kan ju spela igenom min sorgliga låt. Tror att den är bra. Kanske. Borde kanske skriva en annan text till melodin, en text som jag kan sjunga utan att gråta. Vore ju typ praktiskt om jag vill kunna spela in den. Men OFTA jag kommer att spela in musik! Nä. Kanske inte. Recensenter är misslyckade musiker. Men kan inte misslyckade recensenter bli musiker? Känner mig inte så jävla lyckad som recensent.
Nej. Nu får det vara slut. Sensmoral: Don't drink and blog.
Massor av kalasfina tips.
Om vi antar, rent hypotetiskt, att man inte fyller sitt behov av awesomeness enbart genom att läsa den här bloggen, så finns det oerhört många andra fina saker på internet att glädjas över. Och utifall detta skulle råka hända någon gång tänkte jag ägna ett inlägg åt att berätta var jag tycker att ni ska hänga.
Störst först: en fin vän till mig har startat en blogg. Den mest bedårande bloggen i historien av bloggar, förmodligen. Ordlekar, rim, dikter, vardagsanekdoter, finurliga funderingar. Komplett och totalt underbart. Läs här.
(Och så har jag skrivit en liten rekommendation om en gratis mp3:a på TGL: Short stories. Satte detta inom parentes för att väga upp för kaxigheten jag inledde inlägget med. Nu känner jag mig ödmjuk igen.)
Fredrik Strage har skrivit väldigt läsvärt om Pink på Ullevi.
Och sist men inte minst: Robyns nya singel Hang with me, med video och allt. Och nej, det är inte samma version som är på Body talk pt. 1.
Störst först: en fin vän till mig har startat en blogg. Den mest bedårande bloggen i historien av bloggar, förmodligen. Ordlekar, rim, dikter, vardagsanekdoter, finurliga funderingar. Komplett och totalt underbart. Läs här.
(Och så har jag skrivit en liten rekommendation om en gratis mp3:a på TGL: Short stories. Satte detta inom parentes för att väga upp för kaxigheten jag inledde inlägget med. Nu känner jag mig ödmjuk igen.)
Fredrik Strage har skrivit väldigt läsvärt om Pink på Ullevi.
Och sist men inte minst: Robyns nya singel Hang with me, med video och allt. Och nej, det är inte samma version som är på Body talk pt. 1.
TOP ger er: Annas dagbok # 6 - 23 november 1999
Hej Dagbok!
Jag är INTE kär i Jonas längre. Klas frågade chans på mig igår. Jag sa jaaaa! Jag blev kär i honom redan i fredags.
*
Jag red igår också. Jag hade Pärlan. På slutet, när dom andra skulle galoppera så ville inte jag det för Pärlan är jättepigg och när man ska galoppera rusar hon iväg litegrann. Men i alla fall så skulle vi trava istället men Pärlan galopperade iväg så glatt så!
Klas är så söt, rolig, ja allt!
Goodbye!
Kommentar: Mycket emfas på "inte". I övrigt lite halvtråkigt inlägg. Men i nästa... Det är inte lätt med kärlek på lågstadiet!
Och på bilden ser ni självaste dagboken! Det syns kanske inte så bra, men längs sidan har jag klottrat "Färdigskriven" med blyerts. Mycket ordningsamt. Never mind min min, man kan inte vara snygg hela tiden.
söndag 25 juli 2010
TOP ger er: Annas dagbok # 5 - 16 november 1999
Hej dagboken!
Jag är kär i Joakim igen. Såhär ser min killista ut:
1. Jonas
2. Klas
3. Joakim
*
Varför är jag så hopplöst kär i Jonas? Det fattar inte jag. Men Jonas Haaaatar mig. Cornelia har visat för mig att på en sida i hennes dagbok har hon skrivit "Jonas min älskling" när dom var ihop. Fast hon är inte kär i honom tror jag.
*
Jag dagdrömmer ofta om Jonas.
*
Vi ska kanske spela in en film men om vi inte kan få tag i någon videokamera ska vi göra en bok istället.
Jonas, I Love You!!!
Kommentar: Japp, indelningen med stjärnor emellan styckena är helt autentisk. Mycket stilfullt av mig tycker jag själv. Förstår däremot inte varför jag skrev hatar med stort H. Det bästa med detta inlägg är dock helt klart att jag inleder det med att berätta att jag är kär i Joakim, och sedan skriver ned min killista (så många såna man skrev!) där han är trea, och sedan skriver om Jonas i resten av inlägget. Fantastiskt förvirrande.
Jag är kär i Joakim igen. Såhär ser min killista ut:
1. Jonas
2. Klas
3. Joakim
*
Varför är jag så hopplöst kär i Jonas? Det fattar inte jag. Men Jonas Haaaatar mig. Cornelia har visat för mig att på en sida i hennes dagbok har hon skrivit "Jonas min älskling" när dom var ihop. Fast hon är inte kär i honom tror jag.
*
Jag dagdrömmer ofta om Jonas.
*
Vi ska kanske spela in en film men om vi inte kan få tag i någon videokamera ska vi göra en bok istället.
Jonas, I Love You!!!
Kommentar: Japp, indelningen med stjärnor emellan styckena är helt autentisk. Mycket stilfullt av mig tycker jag själv. Förstår däremot inte varför jag skrev hatar med stort H. Det bästa med detta inlägg är dock helt klart att jag inleder det med att berätta att jag är kär i Joakim, och sedan skriver ned min killista (så många såna man skrev!) där han är trea, och sedan skriver om Jonas i resten av inlägget. Fantastiskt förvirrande.
lördag 24 juli 2010
And though you say we're just friends and that this love is purely platonic, I'm hoping that you'll forget after this round of gin and tonic.
Minns ni hur man på mellanstadiet svarade "mycket, men inte med dig" när folk sade "vad vill du?"? Det gjorde vi i alla fall i Gislaved. Låter ganska snuskigt när man tänker rätt på saken.
Hur som helst - The Pains of Being Pure at Heart har en låt som heter Everything with you (och som innehåller det finaste gitarrsolo jag vet). Innan de körde den på Emmaboda förra året sa de "this is a song about getting drunk and making out with your friends". Texten går "I want everything with you".
Min tanke är: kan det vara så att man sade liknande saker där de växte upp? (Någonstans i USA, antar jag, för jag betvivlar att de är uppväxta i Brooklyn hela högen.) Det låter faktiskt logiskt i mitt huvud. Och så vore det sjukt fint.
P.S. Higher than the stars handlar enligt dem på samma spelning om "getting really high and making out with your friends". Jag anar en favoritsysselsättning. Önskar lite att jag var en del av deras vänkrets.
P.S.2. Rubrik: Allo Darlin' - Silver dollars
Hur som helst - The Pains of Being Pure at Heart har en låt som heter Everything with you (och som innehåller det finaste gitarrsolo jag vet). Innan de körde den på Emmaboda förra året sa de "this is a song about getting drunk and making out with your friends". Texten går "I want everything with you".
Min tanke är: kan det vara så att man sade liknande saker där de växte upp? (Någonstans i USA, antar jag, för jag betvivlar att de är uppväxta i Brooklyn hela högen.) Det låter faktiskt logiskt i mitt huvud. Och så vore det sjukt fint.
P.S. Higher than the stars handlar enligt dem på samma spelning om "getting really high and making out with your friends". Jag anar en favoritsysselsättning. Önskar lite att jag var en del av deras vänkrets.
P.S.2. Rubrik: Allo Darlin' - Silver dollars
TOP ger er: Annas dagbok # 4 - 9 november 1999
Hej!
Philip är en idiot, ett jäkla svin! Han var ihop med mig fast han inte var kär i mig! Jag är så jäkla arg på honom.
Dom här killarna är jag kär i: Jonas, Klas, pyttelite Joakim B. (Kludd, under vilket kan urskilja orden "och lite Adam".) Jag byter till blyerts för jag kom på att bläckpenna är opraktiskt om man skriver fel. Jag tycker Jonas och Klas är jättesöta. Jag är inte kär i Philip och Joakim längre. Choklad är gott. Jo, jag glömde: Philip har gjort slut. Det är jag glad för.
*
Min högsta önskan är att få bli ihop med någon som verkligen älskar mig och dessutom vågar visa det. Min högsta önskan 2 är att göra långtradare med Jonas. Jonas är jättesöt.
Goodbye dagboken!
Kommentar: Så jävla underbart. För det första: det faktum att jag strukit över att jag tyckte att Adam var söt och sedan demonstrativt bytte till blyertspenna. Strålande. För det andra: det helt random konstaterandet att choklad är gott.
Och sist men inte minst: vilka höga krav jag hade på nioåriga pojkar... Gud. Ofta jag var så mycket bättre själv, liksom. I det här inlägget låter det som att jag var väldigt mogen känslomässigt. Typ mer än vad jag är nu. Gissningsvis, förhoppningsvis, var jag inte det. Jag skulle tro att mina önskningar har mer att göra med att jag hade förstått vad som förväntades av mig här i livet (=att jag skulle hitta en kille att vara med). Sorgligt egentligen.
Älskar för övrigt hur lätt jag tog på förhållandet med Philip, trots att jag nyss "verkligen älskade" honom. Härliga tider.
Philip är en idiot, ett jäkla svin! Han var ihop med mig fast han inte var kär i mig! Jag är så jäkla arg på honom.
Dom här killarna är jag kär i: Jonas, Klas, pyttelite Joakim B. (Kludd, under vilket kan urskilja orden "och lite Adam".) Jag byter till blyerts för jag kom på att bläckpenna är opraktiskt om man skriver fel. Jag tycker Jonas och Klas är jättesöta. Jag är inte kär i Philip och Joakim längre. Choklad är gott. Jo, jag glömde: Philip har gjort slut. Det är jag glad för.
*
Min högsta önskan är att få bli ihop med någon som verkligen älskar mig och dessutom vågar visa det. Min högsta önskan 2 är att göra långtradare med Jonas. Jonas är jättesöt.
Goodbye dagboken!
Kommentar: Så jävla underbart. För det första: det faktum att jag strukit över att jag tyckte att Adam var söt och sedan demonstrativt bytte till blyertspenna. Strålande. För det andra: det helt random konstaterandet att choklad är gott.
Och sist men inte minst: vilka höga krav jag hade på nioåriga pojkar... Gud. Ofta jag var så mycket bättre själv, liksom. I det här inlägget låter det som att jag var väldigt mogen känslomässigt. Typ mer än vad jag är nu. Gissningsvis, förhoppningsvis, var jag inte det. Jag skulle tro att mina önskningar har mer att göra med att jag hade förstått vad som förväntades av mig här i livet (=att jag skulle hitta en kille att vara med). Sorgligt egentligen.
Älskar för övrigt hur lätt jag tog på förhållandet med Philip, trots att jag nyss "verkligen älskade" honom. Härliga tider.
fredag 23 juli 2010
Kolla vad jag hittade!
Man finner mycket skit när man måste samla ihop allt man äger. Till exempel studentmössan, med den komiska texten "Islandshäst", som gör att det ser ut som att man ska bli en islandshäst när man tar studenten, och Harry Potter-böckerna, som jag pekar på. Fick dock bara med mig två av dem. Sexan och sjuan. Lite synd.Jag har insett att jag äger en miljon grejer. Och det trista är att jag faktiskt vill behålla de flesta. Väldigt icke-zen. Oh well, vad är väl nirvana?
Update: Skojade bara, nu hittade jag fyran och femman också. Femman på både svenska och engelska, till och med.
TOP ger er: Annas dagbok # 3 - 26 oktober 1999
Hej Dagboken!
Idag har jag varit hos Tandläkaren och flourlackat tänderna. Därför fick jag inte äta på lunchen i skolan, så jag fick lägga upp en portion mat (potatismos och fisk) som vi ställde i kylskåpet i köket tills jag fick äta. Det kändes konstigt att äta igen. En annan sak: Det har gått 6 dagar sen Philip och jag blev ihop. Jag håller noga reda på tiden, han kan ju göra slut när som helst. Han är i alla fall lätt att prata med, jag blir inte blyg eller så och det tycker jag är bra. Han är en snäll kille och så är han söt.
Hejdå
Kommentar: "Han kan ju göra slut när som helst", får man verkligen vara så pessimistiskt inställd till kärlek när man är nio år? Känns inte helt okej faktiskt.
För övrigt gillar jag att jag skrivit både dagboken och tandläkaren som om det vore egennamn. Och så hoppas jag att ni är impade av mina stavningsskills. Det är jag. Men jag är kanske en aning partisk.
Idag har jag varit hos Tandläkaren och flourlackat tänderna. Därför fick jag inte äta på lunchen i skolan, så jag fick lägga upp en portion mat (potatismos och fisk) som vi ställde i kylskåpet i köket tills jag fick äta. Det kändes konstigt att äta igen. En annan sak: Det har gått 6 dagar sen Philip och jag blev ihop. Jag håller noga reda på tiden, han kan ju göra slut när som helst. Han är i alla fall lätt att prata med, jag blir inte blyg eller så och det tycker jag är bra. Han är en snäll kille och så är han söt.
Hejdå
Kommentar: "Han kan ju göra slut när som helst", får man verkligen vara så pessimistiskt inställd till kärlek när man är nio år? Känns inte helt okej faktiskt.
För övrigt gillar jag att jag skrivit både dagboken och tandläkaren som om det vore egennamn. Och så hoppas jag att ni är impade av mina stavningsskills. Det är jag. Men jag är kanske en aning partisk.
TOP ger er: Annas dagbok # 2 - 20 oktober 1999
Tjänare dagboken!
Gissa vad som har hänt idag! Jag har blivit ihop med Philip! Jag älskar verkligen honom! Love love love love love love love love!
Jag älskar Philip!
Hejdå
Kommentar: HAHAHA. "Älskar"? Ack, så ung och oförstörd... Eller, var jag verkligen det? Missa inte nästa spännande avsnitt.
Gissa vad som har hänt idag! Jag har blivit ihop med Philip! Jag älskar verkligen honom! Love love love love love love love love!
Jag älskar Philip!
Hejdå
Kommentar: HAHAHA. "Älskar"? Ack, så ung och oförstörd... Eller, var jag verkligen det? Missa inte nästa spännande avsnitt.
torsdag 22 juli 2010
TOP ger er: Annas dagbok # 1 - 19 oktober 1999
Hej, jag heter Anna och jag kommer att berätta för dig om mig själv, några hemligheter och vad som händer i mitt liv. Jag bor i Gislaved och är nio år och går på montessoriskolan. Jag väger 24 kg och är 125 cm lång. Jag älskar hästar och rider 2 gånger i veckan, Måndagar och torsdagar. På måndagar Lunden och på torsdagar GARK. Lunden är bäst. Jag har ganska många kompisar. Mina kompisar heter: Anna-Karin Lottie Bea Therese Hanna Sara Kirsi Amanda. Jag har fler men kommer inte på fler just nu. Jag är kär i: Philip och Joakim. Jag orkar inte skriva mer nu, skriver mer senare. Idag hände en liten olycka, jag och Johanna slog huvudena i golvet.
Hejdå
Jag är hemma i Småland för att rensa ut mitt gamla rum och fann en dagbok från 1999. Om jag minns rätt hade vi varsin dagbok i skolan som vi ibland fick i uppgift att skriva i. Den här dagboken är bland det bästa jag läst någonsin, så jag ser det som min plikt att dela med mig av detta fantastiska verk till er. (Om det är lika kul för en person som inte är jag återstår att se.) Stavning och kommatering är givetvis autentisk.
Så, kommentarer på första dagboksinlägget: Fan vad artig jag var mot dagboken, som presenterade mig och allt! Det är nästan som om jag visste, eller i alla fall ville, att den skulle läsas av någon annan än mig själv. Väldigt uppmärksamhetstörstande. Och varför skrev jag längd och vikt?! Vad fan, liksom.
Vänta med spänning på nästa inlägg! Då tätnar kärleksintrigen, kan jag avslöja.
Hejdå
Jag är hemma i Småland för att rensa ut mitt gamla rum och fann en dagbok från 1999. Om jag minns rätt hade vi varsin dagbok i skolan som vi ibland fick i uppgift att skriva i. Den här dagboken är bland det bästa jag läst någonsin, så jag ser det som min plikt att dela med mig av detta fantastiska verk till er. (Om det är lika kul för en person som inte är jag återstår att se.) Stavning och kommatering är givetvis autentisk.
Så, kommentarer på första dagboksinlägget: Fan vad artig jag var mot dagboken, som presenterade mig och allt! Det är nästan som om jag visste, eller i alla fall ville, att den skulle läsas av någon annan än mig själv. Väldigt uppmärksamhetstörstande. Och varför skrev jag längd och vikt?! Vad fan, liksom.
Vänta med spänning på nästa inlägg! Då tätnar kärleksintrigen, kan jag avslöja.
onsdag 21 juli 2010
Allo, Darlin'-recension och krönika.
Dagens i-landsproblem #2
Igår var jag sugen på chips. Så jag köpte chips. OLW:s Cream cheese, min favoritsmak. Men när jag kom hem och öppnade påsen...
1. Den gav ifrån sig en väldigt underlig doft av något som påminde om hundmat.
2. Det var nästan inget ostpulver på chipsen. Inte så jävla gott, alltså.
BESVIKEN.
1. Den gav ifrån sig en väldigt underlig doft av något som påminde om hundmat.
2. Det var nästan inget ostpulver på chipsen. Inte så jävla gott, alltså.
BESVIKEN.
tisdag 20 juli 2010
That was forever ago and better left behind.
Minns du högstadiet? Kommer du ihåg hur det kändes?
För jag minns. Jag minns mer än väl.
Du blev inlåst i ditt skåp eftersom du var så kort att du fick plats. En gång fick du en spottloska i ansiktet. På rasterna gömde du dig i biblioteket. Din bästa vän försökte lämna dig för att umgås med de kristna kidsen, men du ville inte förstå så du hängde dig fast vid dem som en igel. Varje fredag var du i kyrkan och kände dig utanför för att du inte kunde tro att Gud fanns när världen var så överjävlig. Du kände att ingen tyckte om dig men du klarade inte av att ta hänsyn till det. Du hade blivit helt outsägligt ensam då.
Du lärde dig att det inte var någon idé att försöka bli accepterad genom att sminka sig eftersom du ändå alltid grät bort sminket innan lunch. När du försökte försvara någon som blev påhoppad i korridoren vände sig både mobbaren och offret mot dig istället. På vintern fick du snöbollar kastade på dig när du gick till matsalen. Det fick alla som inte var någon och du var ingen. Du hade ont i magen varje dag. Din idrottslärare sade att du var socialt inkompetent, och han kan ha haft en poäng.
Du gick aldrig genom korridorerna utan hörlurar eftersom man med musik i öronen inte kan höra folk skratta åt en. Det började du med efter gången då du hörde killar betygssätta alla tjejer som gick förbi. (Du fick betyget "haha, noll".) Du förstod fort att även om vuxna påstod att man skulle prata med dem om saker så kunde de inte förändra någonting. Du skolkade för att slippa se alla som hatade dig. När du var ensam var det åtminstone bara en person i rummet som gjorde det.
Du var den enda som inte grät på skolavslutningen i nian eftersom du var övertygad om att allt skulle bli lättare i en annan stad, med andra människor, i en annan tid. På sätt och vis blev det det. Men du kommer aldrig att glömma vem du var på den tiden. Du kommer alltid att komma ihåg hur det kändes att vara längst ned i popularitetshierarkin. Tro inte att du kommer att glömma.
I dina svagaste stunder kommer du aldrig att vara något mer än fjorton år och den som inte hör hemma någonstans.
För jag minns. Jag minns mer än väl.
Du blev inlåst i ditt skåp eftersom du var så kort att du fick plats. En gång fick du en spottloska i ansiktet. På rasterna gömde du dig i biblioteket. Din bästa vän försökte lämna dig för att umgås med de kristna kidsen, men du ville inte förstå så du hängde dig fast vid dem som en igel. Varje fredag var du i kyrkan och kände dig utanför för att du inte kunde tro att Gud fanns när världen var så överjävlig. Du kände att ingen tyckte om dig men du klarade inte av att ta hänsyn till det. Du hade blivit helt outsägligt ensam då.
Du lärde dig att det inte var någon idé att försöka bli accepterad genom att sminka sig eftersom du ändå alltid grät bort sminket innan lunch. När du försökte försvara någon som blev påhoppad i korridoren vände sig både mobbaren och offret mot dig istället. På vintern fick du snöbollar kastade på dig när du gick till matsalen. Det fick alla som inte var någon och du var ingen. Du hade ont i magen varje dag. Din idrottslärare sade att du var socialt inkompetent, och han kan ha haft en poäng.
Du gick aldrig genom korridorerna utan hörlurar eftersom man med musik i öronen inte kan höra folk skratta åt en. Det började du med efter gången då du hörde killar betygssätta alla tjejer som gick förbi. (Du fick betyget "haha, noll".) Du förstod fort att även om vuxna påstod att man skulle prata med dem om saker så kunde de inte förändra någonting. Du skolkade för att slippa se alla som hatade dig. När du var ensam var det åtminstone bara en person i rummet som gjorde det.
Du var den enda som inte grät på skolavslutningen i nian eftersom du var övertygad om att allt skulle bli lättare i en annan stad, med andra människor, i en annan tid. På sätt och vis blev det det. Men du kommer aldrig att glömma vem du var på den tiden. Du kommer alltid att komma ihåg hur det kändes att vara längst ned i popularitetshierarkin. Tro inte att du kommer att glömma.
I dina svagaste stunder kommer du aldrig att vara något mer än fjorton år och den som inte hör hemma någonstans.
TOP ger er: fittblogg.
Om du utläste "fittblogg" som "jävla skitblogg", då behöver du verkligen läsa det här inlägget. Idag ska jag nämligen prata om ordet fitta och vad vi gör med det.
I helgen var jag på festival och träffade min fantastiskt äckliga vän Rasmus, som har ett gott hjärta och är bra på snuskiga ord. Han presenterade oss för ordet "baconros", vilket alltså betyder fitta. Otroligt oattraktivt. Det får mig att tänka på dött kött, och det är ju missvisande.
Det här fick mig att fundera på ord för det kvinnliga könsorganet. Det är inte helt lätt med dem, alltid. Jag vet inte om ni minns det, men för ett par år sedan lanserades "snippa" som det officiella ordet för fitta. I likhet med många andra tycker jag att det är dåligt eftersom det påminner såpass mycket om snopp. Det känns lite "okej, nu ska vi skapa ett ord för kvinnans könsorgan som inte är fult eller laddat på något sätt, så vi får det att låta som en variant av snopp, för en snopp är inte ett skällsord eller sexuellt laddat". Typ.
Jag är mest bekväm med att säga fitta om mitt könsorgan. Det tog mig ingen lång analys att inse att det beror på något så enkelt som att det är det ord jag hört flest gånger. Att det i sin tur beror på att fitta används som svordom, skällsord och till och med adjektiv ("så jävla fittigt") är givetvis lite paradoxalt, men så är det. Det här får mig att tro att vi kanske inte behöver ett nytt ord för det. Vi behöver bara använda de vi har på bättre sätt.
För om alla gjorde som jag och mina vänner, som säger fitta när vi menar fitta och inget annat, då skulle den där laddningen och dåliga betydelsen försvinna. Man kan tycka att det inte borde vara svårt för personer som egentligen tycker att fitta är det bästa som finns att låta bli att använda det för att beskriva dåliga saker, men det är det. Gissningsvis har det med patriarkala strukturer och dolda ideologier om att kvinnor suger att göra. Språket kanske inte styr tanken, men tanken styr språket.
Fitta. Ett bra ord, för en bra kroppsdel. Använd det.
I helgen var jag på festival och träffade min fantastiskt äckliga vän Rasmus, som har ett gott hjärta och är bra på snuskiga ord. Han presenterade oss för ordet "baconros", vilket alltså betyder fitta. Otroligt oattraktivt. Det får mig att tänka på dött kött, och det är ju missvisande.
Det här fick mig att fundera på ord för det kvinnliga könsorganet. Det är inte helt lätt med dem, alltid. Jag vet inte om ni minns det, men för ett par år sedan lanserades "snippa" som det officiella ordet för fitta. I likhet med många andra tycker jag att det är dåligt eftersom det påminner såpass mycket om snopp. Det känns lite "okej, nu ska vi skapa ett ord för kvinnans könsorgan som inte är fult eller laddat på något sätt, så vi får det att låta som en variant av snopp, för en snopp är inte ett skällsord eller sexuellt laddat". Typ.
Jag är mest bekväm med att säga fitta om mitt könsorgan. Det tog mig ingen lång analys att inse att det beror på något så enkelt som att det är det ord jag hört flest gånger. Att det i sin tur beror på att fitta används som svordom, skällsord och till och med adjektiv ("så jävla fittigt") är givetvis lite paradoxalt, men så är det. Det här får mig att tro att vi kanske inte behöver ett nytt ord för det. Vi behöver bara använda de vi har på bättre sätt.
För om alla gjorde som jag och mina vänner, som säger fitta när vi menar fitta och inget annat, då skulle den där laddningen och dåliga betydelsen försvinna. Man kan tycka att det inte borde vara svårt för personer som egentligen tycker att fitta är det bästa som finns att låta bli att använda det för att beskriva dåliga saker, men det är det. Gissningsvis har det med patriarkala strukturer och dolda ideologier om att kvinnor suger att göra. Språket kanske inte styr tanken, men tanken styr språket.
Fitta. Ett bra ord, för en bra kroppsdel. Använd det.
måndag 19 juli 2010
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel.
Jag är kluven till den här tröjan, både gällande credibility och snygghet.
Å ena sidan gillar jag faktiskt Krunis en del.
Å andra sidan känns det lite ocoolt att skylta med.
Å ena sidan passar den rätt väl ihop med rött läppstift.
Å andra sidan - ser det inte lite, jag vet inte, Twilight ut?!
Så oavsett om jag ska gå på min egen prettoprincip, att bandtröjor är bra så länge man faktiskt lyssnar på bandet, eller Markus Larssons modeprincip, att bandtröjor är bra så länge de matchar resten av klädseln, hamnar jag i ett dilemma. Nu frågar jag alltså er, på äkta modebloggsmanér - vad tycker ni?
P.S. Om ingen svarar slutar jag blogga. Och blir en vampyr på riktigt, kanske. D.S.
I've got this love inside of me.
Dagens nördiga aktivitet: lyssna på Pulp-låten Wishful thinking och begrunda att Jarvis Cocker inte hade gjort sin sexdebut när den spelades in.
Hur jag vet det? Det står i den allsmäktiga Pulpboken Truth & beauty: the story of Pulp, förstås. Inte uttryckligen, men man får veta när han ligger första gången och det är efter att de spelat Wishful thinking hos John Peel. Mycket värdefull kunskap!
Kärlek och härlighet.
Hur jag vet det? Det står i den allsmäktiga Pulpboken Truth & beauty: the story of Pulp, förstås. Inte uttryckligen, men man får veta när han ligger första gången och det är efter att de spelat Wishful thinking hos John Peel. Mycket värdefull kunskap!
Kärlek och härlighet.
söndag 18 juli 2010
Arvikafestivalen 2010 - en sammanfattning.
Det här hände:
Jag supertwittrade på Devotion. Det var oplanerat, men chefredaktör Häggström uppskattade uppenbarligen festivalbetraktelser filtrerade genom bitterhet och sexuell frustration. Så jag fick också vara med på ett hörn.
För första gången någonsin gick jag en hel festival utan att duscha.
Recenserade Sambassadeur. Recensionen är dock spökskriven av David eftersom jag inte var ackrediterad och därför inte kom in i presscentret. Så jag skrev på papper och han renskrev. Innovativ journalistik, tycker jag.
Makthaverskan var bäst. Recension.
En vän som nog vill vara anonym trodde att Maskinen sjöng "akta pullan" när det var "akta pundarn". Internskämt AB, at your service.
Jag spelade ölspel med Dillebarn och främlingar.
Tävlingen Snyggast Stuprörsrumpa fick ingen självklar vinnare. Hoppas på mer lycka under Way out west.
Förevigade Mixtapes & Cellmates på video. Titta.
Jag var bara lite bitter över att inte vara där som media när jag är det i själ och hjärta. Men man får skylla sig själv när man är spontan!
Och en massa andra saker. Men de får stanna där de var.
onsdag 14 juli 2010
Snabba ryck.
Okej allihop. Nu ska jag se Vincent Vicious, och i morgon åker jag helt sjukt spontant till Arvika, så i helgen blir det nog inte så mycket bloggande. Jag kommer däremot att twittra, så om man inte kan få nog av mig (och vem kan det, egentligen?) kan man följa mig där!
Ja, jag vet vad ni tänker. Nyss bloggade hon om hur mycket hon diggar Göteborg, och så bara drar hon igen?! Jag vet. Men Göteborg finns ju kvar. Man är bara ung en gång, jag måste dricka upp min rom, och så vidare. Man ska festivala på sommaren. Hårt och länge, helst.
Ha det fint, kära ni.
Ja, jag vet vad ni tänker. Nyss bloggade hon om hur mycket hon diggar Göteborg, och så bara drar hon igen?! Jag vet. Men Göteborg finns ju kvar. Man är bara ung en gång, jag måste dricka upp min rom, och så vidare. Man ska festivala på sommaren. Hårt och länge, helst.
Ha det fint, kära ni.
tisdag 13 juli 2010
I saw the sign.
Jag har stulit från SJ.Skälen till det är fyrfaldiga. Skäl ett: jag älskar Göteborg. Skäl två: tåget var två och en halv timme försenat. Skäl tre: jag vågade egentligen inte, och ibland behöver man göra saker man inte vågar. Skäl fyra: jag har velat ha en tågskylt i minst två år. Ända sedan Dilles radarpar Tazzan & Bullen snodde en som det stod Östersund på och hade i sitt rum. Det verkade som en fin hyllning till staden.
Såhär hyllar jag alltså Göteborg. Jag har tillbringat helgen i Stockholm, och påmindes som vanligt om vilken stad jag gillar bäst. Det är alltid Göteborg. Jag föddes här. På Östra sjukhuset, i ett badkar. Under min barndom hängde jag ofta här. Först med mamma och mormor på Naturhistoriska (bäst!), senare med mina vänner för att shoppa (vi köpte mest böcker om jag inte missminner mig).
Jag har släkthistoria här också. Jag antar att ni inte känner till Hugo Hammar? Honom är jag i alla fall släkt med. Sophus Petersen, som var med och både startade och finansierade Lorensbergsteatern, är också i mitt släktträd. Båda på mors sida. Sophus på mormors mors sida, Hugo på hennes fars. Sophus är för övrigt mest känd som krögarlegend (minns dock ej för vad, men mormor har berättat det) och hans namn står på en spårvagn. Detta gör att jag känner en viss samhörighet med Göteborg. Och så känns det rätt coolt.
Dessutom ogillar jag tunnelbanan skarpt. Det är inte naturligt att åka tåg under jorden! Bara korta tunnlar freakar ut mig. En stor fördel med att se var man åker är att man lättare hittar sedan. När man bara kommer upp ut jorden på olika ställen är det svårare för mitt lokalsinne att återhämta sig. Hamnar man fel längs en spårvagnslinje kan man liksom alltid följa spåren. (Tro mig, det har hänt.)
Jag är mycket glad att jag flyttade hit. Det är rätt. Jag hör hemma här.
P.S. Värt att notera:
Tazzan & Bullen heter egentligen något annat.
Ja, du gissar rätt, rubriken är Ace of Base.
Och SJ får aldrig tillbaka skylten. I consider it asshole tax.
Dagens i-landsproblem #1
Kan någon berätta för mig varför vargkillen från Twilight hela tiden upplyser mig om att jag lyssnar på Spotify? För jag vet redan det. Det skulle kännas mer okej om hans reklam faktiskt promotade något, men nej, den är liksom bara "I'm Taylor from the Twilight saga, you are listening to Spotify". VAD ÄR POÄNGEN? Detta provocerar mig verkligen.
söndag 11 juli 2010
TOP ger er: Sexblogg 2
Vi här på TOP har mottagit lite nya rön angående det här med sex och dess komplikationer. Låt mig citera:
Fast så är det inte. Vi kvinnor har, till skillnad från männen, en kroppsdel som enbart finns till för vår njutning - som inte fyller någon annan funktion än att göra det jävligt skönt för oss.
Och så är det givetvis. Hur kunde jag glömma bort klittans existens? Det är nästan lite pinsamt, detta, att glömma bort sin favoritkroppsdel. Men finns gör den, och det betyder någonting. Nämligen att sex inte behöver ha med fortplantning att göra. (Eller kärlek, för den delen, men det är en annan diskussion.)
Alltså kan man mycket väl ha okomplicerat sex. Just do it!
Fast så är det inte. Vi kvinnor har, till skillnad från männen, en kroppsdel som enbart finns till för vår njutning - som inte fyller någon annan funktion än att göra det jävligt skönt för oss.
Och så är det givetvis. Hur kunde jag glömma bort klittans existens? Det är nästan lite pinsamt, detta, att glömma bort sin favoritkroppsdel. Men finns gör den, och det betyder någonting. Nämligen att sex inte behöver ha med fortplantning att göra. (Eller kärlek, för den delen, men det är en annan diskussion.)
Alltså kan man mycket väl ha okomplicerat sex. Just do it!
The thought of it keeps me from sleeping, or am I already dreaming?
Eftersom det var så populärt att namedroppa Carl Norén gör jag det igen. I aim to please, nämligen. Here goes:
I natt drömde jag om Carl Norén. Jag skulle göra ett hemma hos-reportage i hans barndomshem, men allt var ändrat för att han tyckte att det var pinsamt. Så det blev nog inte så bra. Jag minns inte riktigt. Och så var han bög. Jag önskar att jag kunde minnas hur jag fick veta det. Det var på det hela taget en fin dröm.
Obs! Detta är sant. Hundra procent.
I natt drömde jag om Carl Norén. Jag skulle göra ett hemma hos-reportage i hans barndomshem, men allt var ändrat för att han tyckte att det var pinsamt. Så det blev nog inte så bra. Jag minns inte riktigt. Och så var han bög. Jag önskar att jag kunde minnas hur jag fick veta det. Det var på det hela taget en fin dröm.
Obs! Detta är sant. Hundra procent.
fredag 9 juli 2010
Dear God, are you there?
Några generella undringar. Den som vet får gärna svara.
1. Varför, VARFÖR, måste folk spy vid buss-, spårvagns- och tunnelbanehållplatser hela tiden? Det är inte okej, alltså. (Om alla människor hade lika mycket kontrollbehov som jag skulle det aldrig hända.)
2. Vet Åhléns om att de gör reklam för Eminiems nya album? (Skulle jag kunna vara mer skadeglad?)
3. Vad ska jag göra med all rom jag köpte idag? (Jag visste inte om man ska ha ljus eller mörk rom till mojitos, och Lisa ville göra sådana, så jag köpte både och. Har fett mycket rom nu.)
4. Why is the rum gone?! (Haha. Skoja.)
5. Varför kändes det som att jag behövde fem frågeställningar för att det här skulle vara okej? Kan det vara kontrollbehovet? Är jag en - ve och fasa - vän av ordning? Hu.
Apropå det försöker jag smälta att min vän Lisa ska göra en svensk klassiker. Vansbrosimmet, Vätternrundan, Lidingöloppet och Vasaloppet. Ofta jag känner någon som gör sånt! Så går det när man växer upp i en håla som Gislaved. Man får vänner som man inte skulle ha fått annars, och tur är väl det. Jag kan bara föreställa mig hur inskränkt jag skulle vara om jag endast umgicks med populärkulturpretton. Det är ju viktigt med en varierad kost för att uppnå inre balans.
God morgon.
Jag har varit vilsen, Lisa
Jag lessnade ur på att vara ensam och sjuk i Göteborg, så jag hoppade på ett tåg till Stockholm och min fina vän Lisa. Impulser är bra! Det är varmt här. Jag har med mig gitarren, och kände mig outsägligt cool när jag släpade runt den på tåget. Skulle vara ännu coolare om jag var lite bättre på att spela, bara.
Trots att jag är en rätt dålig krönikör har jag skrivit en krönika som är rätt okej. Den kan man läsa på The Goodbye Look om man vill. Den handlar om kärlek och musik, om låten här under. Läs och lyssna.
onsdag 7 juli 2010
TOP ger er: Sexblogg 1
Jag: Varför finns det inget okomplicerat sex?
Min vän: För att sex är till för fortplantning egentligen, inte tillfredsställelse.
Och så är det ju. Så nu vet vi det, allihop.
P.S. Ja, ettan i rubriken betyder att det kommer mer. Ni trodde väl inte att jag skulle sluta blogga om kroppsliga saker när jag just börjat?
Min vän: För att sex är till för fortplantning egentligen, inte tillfredsställelse.
Och så är det ju. Så nu vet vi det, allihop.
P.S. Ja, ettan i rubriken betyder att det kommer mer. Ni trodde väl inte att jag skulle sluta blogga om kroppsliga saker när jag just börjat?
Even at my worst I'm best with you.
Det här är en av mina bästa vänner i världen. Hon heter Matilda, men är mer känd som Mattis. Vi träffades på Dille Gård naturbruksgymnasium. Islandshästinriktningen, ni vet. Första gången jag träffade henne var jag livrädd och hon helt orädd. Vi skakade hand. Jag hade världens sämsta handslag. Trots det blev vi vänner.
Vi är ganska olika, Mattis och jag. Hon gillar metal. Jag gillar pop. Hon älskar kött. Jag äter vegetariskt. Hon har en fallenhet för ansvarstagande. Jag har aldrig haft ett jobb. Hon vågar. Jag önskar att jag vågade. Ändå fungerar vi exceptionellt bra ihop. Varför vet jag inte. Det kan ha att göra med att vi bodde ihop ett helt läsår och synkroniserade inte bara våra menscykler utan även våra personligheter. Sådan vänskap bygger man inte i en handvändning.
Med Mattis kan jag alltid vara mig själv. Jag kan slappna av, vara hur äcklig, töntig eller panikslagen jag vill, det spelar ingen roll. Hon kommer att fortsätta tycka om mig. Vi kan vara tysta tillsammans utan att det blir jobbigt, och umgås utan ord. En gest, en blick eller ett ord kan räcka för att vi ska förstå varandra. Vi tänker likadant.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13:4--7, 13)
Det här bibelordet påstås beskriva kärlek. Det betvivlar jag starkt. Däremot beskriver det min vänskap med Mattis på ett enastående träffande sätt.
TOP ger er: Bröstblogg, eller Hur man använder naturvetenskaplig teori i sin vardag
Kära vänner, idag ska vi prata om bröst. Jag har nämligen en viktig sak jag vill ta upp.
Ända sedan jag var femton och mina bröst blev större än mina smala kompisars har jag haft komplex för dem. Varför? Jo, för att bröst när man är ung förväntas sträva uppåt. "Uppnosiga tonårsbröst", någon? Men mina gjorde inte det. De var större, vägde mer, och drogs därmed mot marken. Helt naturligt.
Men att det var naturligt hindrade mig självklart inte från att tycka att det var jobbigt. Jag har alltid hatat att gå utan bh för att jag har känt mig tjock, och kanske framför allt fel, när jag har kunnat känna bröstens undersida mot övre delen av magen. Bröst förväntas ju konstigt nog vara någon slags fasta bollar, och inte alls de fettklumpar de faktiskt är. Ideal har så stor makt att jag inte ens ifrågasatte det här. Jag, som annars ifrågasätter precis allt.
När jag var sexton lovade jag högtidligt att ingen någonsin skulle få se mina bröst. Ingen! Jag tänkte alltså på fullt allvar alltid ha bh på mig. (Ja, under sex också.) Med tiden blev det här komplexet lite mindre, även om brösthatande sadister till kläddesigners alltid gjort sitt bästa för att hålla det vid liv. Jag började trivas rätt bra med mina bröst. Och jag bröt givetvis mot mitt löfte.
Men förra veckan kom den verkliga vändpunkten. Då läste jag en bok som heter En kortfattad historik över nästan allting. Den behandlar naturvetenskapens grunder på ett roligt och intressant vis och är mycket bra läsning. Och när jag läste den insåg jag att tyngdlagen är räddningen från komplexen.
För ingen kan begära att bröst, hur fantastiska kroppsdelar de än är, ska vara undantag från väl etablerade naturlagar. Det här kan verka självklart, men när inte ens kritiska individer som jag inser det förrän det är rakt framför näsan, då är det inte tillräckligt självklart. Vi behöver faktiskt inte tycka illa om våra fantastiska kroppar. Det är världen som är fel - inte vi.
Kom ihåg det, vänner. Idealen är aparta, naturvetenskap rockar.
Ända sedan jag var femton och mina bröst blev större än mina smala kompisars har jag haft komplex för dem. Varför? Jo, för att bröst när man är ung förväntas sträva uppåt. "Uppnosiga tonårsbröst", någon? Men mina gjorde inte det. De var större, vägde mer, och drogs därmed mot marken. Helt naturligt.
Men att det var naturligt hindrade mig självklart inte från att tycka att det var jobbigt. Jag har alltid hatat att gå utan bh för att jag har känt mig tjock, och kanske framför allt fel, när jag har kunnat känna bröstens undersida mot övre delen av magen. Bröst förväntas ju konstigt nog vara någon slags fasta bollar, och inte alls de fettklumpar de faktiskt är. Ideal har så stor makt att jag inte ens ifrågasatte det här. Jag, som annars ifrågasätter precis allt.
När jag var sexton lovade jag högtidligt att ingen någonsin skulle få se mina bröst. Ingen! Jag tänkte alltså på fullt allvar alltid ha bh på mig. (Ja, under sex också.) Med tiden blev det här komplexet lite mindre, även om brösthatande sadister till kläddesigners alltid gjort sitt bästa för att hålla det vid liv. Jag började trivas rätt bra med mina bröst. Och jag bröt givetvis mot mitt löfte.
Men förra veckan kom den verkliga vändpunkten. Då läste jag en bok som heter En kortfattad historik över nästan allting. Den behandlar naturvetenskapens grunder på ett roligt och intressant vis och är mycket bra läsning. Och när jag läste den insåg jag att tyngdlagen är räddningen från komplexen.
För ingen kan begära att bröst, hur fantastiska kroppsdelar de än är, ska vara undantag från väl etablerade naturlagar. Det här kan verka självklart, men när inte ens kritiska individer som jag inser det förrän det är rakt framför näsan, då är det inte tillräckligt självklart. Vi behöver faktiskt inte tycka illa om våra fantastiska kroppar. Det är världen som är fel - inte vi.
Kom ihåg det, vänner. Idealen är aparta, naturvetenskap rockar.
måndag 5 juli 2010
Peace and Love 2010 - en sammanfattning.
Jag lovade mig själv att inte recensera, eftersom jag betalade för biljetten, och det löftet har jag också hållit. Men det hindrar ju inte att jag försöker minnas lite bitar här och var för att skapa ett blogginlägg. Eller hur? Nej, just det. Det här minns jag:
Jag ville se Nour el-Refai grymt gärna, och fixade sovplats i Borlänge bara därför, men kom inte in eftersom scenen var för liten. I stället såg jag fantastiska Theresa Andersson. Så det var rätt lönt ändå, trots att jag saknade Nour.
Kim Wilde var förvånansvärt pigg och förvånansvärt bra. Det var kul att se.
Givetvis gick jag INTE på Jay-Z. Inte ens för att stalka Fredrik Strage. Jag stod längst fram på Mew istället. Det var grymt värt det.
Apropå att stalka idoler så intervjuade jag Markus Larsson. En mycket fin och sympatisk man. Det var otroligt roligt!
Patti Smith var outsägligt cool, såklart. Tyvärr spelade hon när jag var lite distraherad. Jag tillbringade hennes spelning med att sitta i gräset och tänka på diverse jobbiga saker.
Krunegård hade ovanligt snygg stuprörsrumpa, men jag såg inte hela spelningen eftersom jag hellre ville se hela Elin Ruth Sigvardsson. Hon var väldigt bra. Jag förstår inte riktigt varför hon inte är mer populär, faktiskt.
Jag fick tillbringa lite kvalitetstid min fantastiska vän Mattis. Mer om henne en annan dag!
Jag bodde i Leksand och hängde med fina Fridah Jönsson.
Jag träffade Amanda från The Goodbye Look. Hon var häpnadsväckande trevlig. Nästan så att jag undrade vad jag gjort för att förtjäna det. (Men jag gillade läget.)
Billy Talent hyllade Sverige för att svenska kvinnor är så snygga. För det har ju inget annat rockband gjort förut... Host.
Nick Lowe var som balsam för själen. Finfint.
Lasse Lindh var töntig. "Nu ska vi ha sjukt kul!" hojtade han när spelningen drog igång. Jo tack, nu ska vi ha sjukt kul - åt dig.
Anna Ihlis var fantastiskt bra! Kolla upp henne på Spotify. Nu. Jag sörjer att jag missade första halvan av spelningen. Den var värd.
Carl Noréns sologrejer var inte alls så kassa som jag hoppades. Värsta besvikelsen!
Jag såg INTE Mando Diao. Jag orkar faktiskt inte se dem igen. Inte för att de är katastrofalt dåliga eller så, de ger mig bara absolut ingenting.
Och nu orkar jag inte babbla mer. Misstänker starkt att ingen orkar läsa detta ändå. Puss och hej.
Jag ville se Nour el-Refai grymt gärna, och fixade sovplats i Borlänge bara därför, men kom inte in eftersom scenen var för liten. I stället såg jag fantastiska Theresa Andersson. Så det var rätt lönt ändå, trots att jag saknade Nour.
Kim Wilde var förvånansvärt pigg och förvånansvärt bra. Det var kul att se.
Givetvis gick jag INTE på Jay-Z. Inte ens för att stalka Fredrik Strage. Jag stod längst fram på Mew istället. Det var grymt värt det.
Apropå att stalka idoler så intervjuade jag Markus Larsson. En mycket fin och sympatisk man. Det var otroligt roligt!
Patti Smith var outsägligt cool, såklart. Tyvärr spelade hon när jag var lite distraherad. Jag tillbringade hennes spelning med att sitta i gräset och tänka på diverse jobbiga saker.
Krunegård hade ovanligt snygg stuprörsrumpa, men jag såg inte hela spelningen eftersom jag hellre ville se hela Elin Ruth Sigvardsson. Hon var väldigt bra. Jag förstår inte riktigt varför hon inte är mer populär, faktiskt.
Jag fick tillbringa lite kvalitetstid min fantastiska vän Mattis. Mer om henne en annan dag!
Jag bodde i Leksand och hängde med fina Fridah Jönsson.
Jag träffade Amanda från The Goodbye Look. Hon var häpnadsväckande trevlig. Nästan så att jag undrade vad jag gjort för att förtjäna det. (Men jag gillade läget.)
Billy Talent hyllade Sverige för att svenska kvinnor är så snygga. För det har ju inget annat rockband gjort förut... Host.
Nick Lowe var som balsam för själen. Finfint.
Lasse Lindh var töntig. "Nu ska vi ha sjukt kul!" hojtade han när spelningen drog igång. Jo tack, nu ska vi ha sjukt kul - åt dig.
Anna Ihlis var fantastiskt bra! Kolla upp henne på Spotify. Nu. Jag sörjer att jag missade första halvan av spelningen. Den var värd.
Carl Noréns sologrejer var inte alls så kassa som jag hoppades. Värsta besvikelsen!
Jag såg INTE Mando Diao. Jag orkar faktiskt inte se dem igen. Inte för att de är katastrofalt dåliga eller så, de ger mig bara absolut ingenting.
Och nu orkar jag inte babbla mer. Misstänker starkt att ingen orkar läsa detta ändå. Puss och hej.
lördag 3 juli 2010
MewMewMewMewMewMewMewMewMewMewMewMewMew
Klockan är snart halv fyra på morgonen och det är sista dagen av Peace and Love 2010. Jag har ont i halsen, är yr och borde verkligen sova, men just nu är behovet att berätta om Mew större än tröttheten.
Jag har lyssnat lite på Mew innan och tyckt bra om dem, och jag ville verkligen se dem, men något hardcorefan kan jag inte påstå att jag varit. Det har ändrats nu. Deras spelning på Peace and Love var lätt den bästa på festivalen och kanske även den bästa jag sett hittills i år. Det var magiskt. Allting stämde.
De inledde stort och episkt och därifrån blev det häpnadsväckande nog ännu bättre. Så otroligt lyckat. De var tajta, inspirerade och närvarande. Ljus och projektioner var fantastiska och gjorde upplevelsen närmast psykadelisk. Sångaren var så söt, lockig och lycklig att han nästan kvalar in på min freebie-list. De spelade alla låtar som behövde spelas. 156, Beach, The Zookeeper's boy, Am I Wry? No... Osårbar setlist.
Ingenting blev direkt sämre av att jag stod längst fram, heller. Den platsen förtjänade jag inte. Älskvärda Amanda från The Goodbye Look lyckades hålla den åt mig. Så där stod jag, med tuttarna tryckta mot staketet, och försökte hantera hur sinnessjukt bra det var. Efter ett tag klarade jag till och med av att släppa mina pretentioner och vifta lite med armarna på popkonsertvis (ni vet säkert hur man gör). Men jag tog mig även tid att flera gånger helt stanna upp, blunda och känna basen vibrera genom varje rastlös fiber i min kropp.
Under konserten kände jag att jag levde mer än någonsin och efter den kände jag att jag kunde dö lycklig. Hjärtat var lite upprymt och febrigt av att ha svällt minst fem storlekar på en gång. Men det behövdes för att rymma all kärlek till Mew.
Jag har lyssnat lite på Mew innan och tyckt bra om dem, och jag ville verkligen se dem, men något hardcorefan kan jag inte påstå att jag varit. Det har ändrats nu. Deras spelning på Peace and Love var lätt den bästa på festivalen och kanske även den bästa jag sett hittills i år. Det var magiskt. Allting stämde.
De inledde stort och episkt och därifrån blev det häpnadsväckande nog ännu bättre. Så otroligt lyckat. De var tajta, inspirerade och närvarande. Ljus och projektioner var fantastiska och gjorde upplevelsen närmast psykadelisk. Sångaren var så söt, lockig och lycklig att han nästan kvalar in på min freebie-list. De spelade alla låtar som behövde spelas. 156, Beach, The Zookeeper's boy, Am I Wry? No... Osårbar setlist.
Ingenting blev direkt sämre av att jag stod längst fram, heller. Den platsen förtjänade jag inte. Älskvärda Amanda från The Goodbye Look lyckades hålla den åt mig. Så där stod jag, med tuttarna tryckta mot staketet, och försökte hantera hur sinnessjukt bra det var. Efter ett tag klarade jag till och med av att släppa mina pretentioner och vifta lite med armarna på popkonsertvis (ni vet säkert hur man gör). Men jag tog mig även tid att flera gånger helt stanna upp, blunda och känna basen vibrera genom varje rastlös fiber i min kropp.
Under konserten kände jag att jag levde mer än någonsin och efter den kände jag att jag kunde dö lycklig. Hjärtat var lite upprymt och febrigt av att ha svällt minst fem storlekar på en gång. Men det behövdes för att rymma all kärlek till Mew.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)