Blah blah blah.

Jag har dåligt samvete för att jag uppdaterar så dåligt här nu i helveteshögtidernas tid. Dessutom orkar jag inte riktigt att samla ihop de tankar om popkultur jag hyser för att skriva något strukturerat. Därför kommer här - En Kompromiss. Ni får fragment, jag får samvetsro. Hey ho let's go.

Först på dagordningen är Unicef-reklamen på tv. Persbrandts snack rör mig inte i ryggen. Jag börjar tro att han är död på insidan. Men Andreas Lundstedt! Jag började nästan grina. Hans röst låter lite som att han helst vill gråta men är vältränad i att låta bli. Och blicken. Den känns uppriktig. Är det något jag uppskattar, förutom uppriktighet, är det möjligheten att kunna bevara illusionen av uppriktighet.

Facebook förpestar just nu mitt liv med en annons vars rubrik lyder "Snygg byst till nyår?". Vad vill de mig?!

Musikmässigt söker jag just nu trygghet och lugn. Det innebär lugn älsklingsmusik och nostalgihits. Ingenting nytt går att processa i denna hjärna för tillfället. Detta bör dock rätta till sig när jag är tillbaka i Göteborg. Det går däremot att framställa nytt eget material. Jag är glad att jag tog med gitarren hela vägen upp till Jämtland, då den bereder mig mycket nöje. Idag påbörjade jag en låt om att boken alltid är bättre än filmen. (Ni är välkomna med förslag på böcker som inte blev bra filmer! Hittills har jag bara fyra stycken.)

Nu orkar jag inte vara hurtig längre. Frågor hänvisas till min sekreterare (alltså ingen).

Vem sa att det ledsna och svåra var mer på allvar?

Jag skulle köpa nya vantar, men...

KUL HJUL KÄRA VÄNNER!

Detta firas bäst med en fin låt. Min ledsna, kanske, eller ännu bättre - Julknulsknäppen! Julknulsknäppen är Heart-sick Groans, fast på svenska och om julen. Ovanstående är min favorit. Kanske för att den handlar mer om ledsenhet än om julen. Hur som helst... Mys av bara järnet nu så ses vi snart igen.

Kärlek.

Murder, she wrote.

Vet ni vad problemet med Scrubs är?

Att en ideologi som ständigt gör sig påmind är "tjejer är dåliga". Det enda exemplet som behövs är väl kanske att Dr Cox kallar JD för tjejnamn för att trycka ned honom. Ursäkta, men det är faktiskt bara puckat. Så när någon tilltalar mig med mitt namn ska jag bli förolämpad för att det är ett tjejnamn? Nej. Fungerar icke. Om man inte accepterar att killar är bättre än tjejer, förstås, då blir det ju faktiskt nästan ett skämt att påstå att en kille är en tjej för att han ska känna sig dålig. Även om jag inte tycker att det är kul någonstans.

En annan spännande sak är att Jordan, Dr Cox's ex-fru (ni vet), använder exakt samma metod för att trycka ned folk. Att antyda att de är "tjejiga". Eftersom hon själv är av det kvinnliga könet kan jag inte låta bli att tycka att hon sätter högaffeln i sin egen fot litegrann. Och även om hon inte får stelkramp första gången kanske det inte är så bra. I längden.

Och ja, det finns en hel massa andra perspektiv att applicera, klass-, ras-, sexualtitet-, och så vidare i all oändlighet. Men genusperspektivet är det jag är bra på. Det finns givetvis mycket mer att säga där också, men jag tänker inte bli långrandig.

Pusshej.

It's like, hey kid, why so sad?

Okej, SJU personer har lyssnat på min amatörlåt. Det känns bra. Sju är det mest kraftfulla magiska talet, right?

Nu har jag börjat på en betydligt gladare låt. Den ska heta Whiny dancer och handla om hur pojkar i stuprörsjeans är mesiga (och gnälliga) men söta ändå. Titeln är inspirerad av Scrubs. Ämnet har jag funderat på ett tag. Hold me closer, whiny dancer! Don't believe everything Morrissey tells yah!

Jag kommer så att sjunga fel, det vill säga "tiny dancer", när jag är nervös. Något att se fram emot på min första spelning.

Det är BARA en tidsfråga. Någon gång måste man bli popstjärna.

Extra extra! Tyrah Burden gör jullåt!

Nu kan lyssna på min ledsna och bittra jullåt på myspace. myspace.com/tyrahburden är adressen.

Ett par grejer bara: Ljudet blir som det blir när man använder Garageband. Det kan bara bli bättre, right? Man kan också tycka att det låter jävligt indie med lite knaster.

Ja, sedan finns det också en flummig grej där som jag gjorde med loops från nämnda musikmakarprogram. Den ligger mest där för skojs skull.

Snälla kommentarer: Välkomna! Elaka kommentarer: Nej tack, det är bra.

(Nu är jag nervös.)

Why'd you have to go and make things so complicated?

Den som håller koll på min Last.fm har förmodligen inte undgått att jag lyssnat en del på min barndomsidol Avril Lavigne de senaste dagarna. Varför i helvete då, undrar man kanske. Jo, såhär va. Jag kom på härom dagen att jag faktiskt tyckte att Let go var en sjukt bra platta och att Avril var den coolaste personen på jorden. Runt 2002, sådär. Så jag började läsa på lite om Avril och började undra: Vad fan hände?

Jag menar... Complicated var kanske inget poetiskt mästerverk, men den var den mest själfulla låten som spelades på NRJ, och den handlade om något så viktigt som att vara sig själv. Detta talade starkt till mig. Uppföljarsingeln Sk8erboi (stavningen!!!) handlade på sätt och vis också om det. Den säger ju i princip "haha, jag fick en bra kille som du dissade för att du var för ytlig". Det är att läsa den medhårs, jag vet, men det kändes som ett schysst budskap.

Det finns mängder med citat av Avril där hon snackar om att hon gör sin grej och aldrig skulle klä sig "slampigt". "Jag skulle göra det om jag sålde min kropp, men jag säljer min musik."

Men sedan började hon göra låtar som handlade om killar som dissade henne, att sno en kille från hans flickvän, och att vara "hot". Samtidigt ändrade hon stil och attityd helt. Från att ha varit en cool tjej som skejtade och slog sönder gitarrer blev hon en tjej som hoppade runt i tyllkjol och push up-bh. För att göra det hela lättare för mig tänker jag helt enkelt servera exempel.







Alltså, jag vill väl inte döma någon. Hon har säkert kul..? Jag säger bara att det är tråkigt när personer man tog intryck av utvecklades på ett sätt man själv inte vill. Det känns skevt. Och jag undrar vad som hände med Avrils integritet. Men hon gör kanske sexiga bilder "för sin egen skull". Hon kanske "vågar vara feminin".

Om Avril hade fortsatt skriva bra, om än mainstream, poplåtar med kläder på och integritet intakt hade jag kanske fortfarande respekterat henne. Som det blev nu slutade jag med det typ 2003.

Fast jag tycker fortfarande att Complicated är en bra låt. I smyg.

En av alla bra skivaffärer i denna stad.

Dagens upptäckt: CD-centralen!

Så många gånger som man varit på Göteborgs centralstation utan att fatta att man är i närheten av en guldgruva. Herregud. Idag införskaffade jag där TVÅ skivor till priset av 58 kronor! Riktigt goa skivor dessutom. Från det ljuva 90-talet. Popsicle och Pulp.

Nam nam!

Prefects are really freakin' hot.

Who'd have known?

Kära vänner, jag har ett tillkännagivande.

Jag har insett att Lily Allen är bra. Chockerande, inte sant? Ja, minst ett halvår efter att Carrie upplyste mig om detta. Uppenbarligen är jag trög.

Mitt problem är att jag blir skeptisk när en artist är mer myt än musik, och som jag minns det var det en del fuzz runt Lily Allen just då. Överallt läste jag att hon hade gjort si eller så, vilket ledde till att jag var trött på henne innan jag ens hade gett henne en chans.

Men. Sedan, härom veckan, satte jag mig av någon anledning ned och lyssnade på Fuck you. Kanske var det för titeln. Och insåg: Det här är ju ett koncept jag alltid har gillat. Arg/bitter text i kombination med käck melodi. Så lyssnade jag lite mer. Det var skönt, det var roligt, jag blev glad. Och mer än så kan man inte gärna begära av popmusik.

Ibland är det väldigt dumt att inte lyssna på musik man blir tipsad om.

Take me to a microphone. I need to broadcast.

Idag är jag glad för att jag hittat musiken från The boat that rocked samlad på Spotify.

Bäst gillar jag Elenore. Jag och Mattis har sjungit på den sedan vi såg om filmen i söndags. Vid det här laget har hela Göteborg säkert hört våra stämmor. Grattis, Göteborg.

I never said I was deep.

Jag har startat en blogg som ska finnas parallellt med den här. http://profoundlyshallow.blogg.se är adressen.

Där ska jag inte försöka vara smart och/eller kläcka käcka oneliners. Den är stället man ska hänga på om man gillar bitterhet och ironi. Min gnällblogg, om man vill vara sådan.

Gillar man däremot det jag skriver om här (vi kan kalla det populärkultur) fortsätter man hänga här. Eller så hänger man på båda ställena.

Hej.

Idag tittar jag på Pelle Svanslös.
Eftersom det är betydligt enklare att sänka sin intellektuella nivå än att höja den.

En uppdatering.

This just in:

Kissie skriver "böt". Jag tror, tror, att hon menar "bytte".

Sluta våldta svenska språket! Det gör ont!

Solo och Café: En liten studie av livsstilsmagasin.

DISCLAIMERS: 1. Det här är ett väldigt långt inlägg. Jag rekommenderar dig att lägga ner lite tid och läsa till slutet. Det är värt det. 2. Det finns fler analysnivåer än mina. Djupsinniga iakttagelser av dem är hjärtligt välkomna till kommentarsfältet.

Inriktningen på min nuvarande delkurs ("Modernitetens medielandskap" eller något annat pretto kallar de den) har gjort mig väldigt fundersam kring just medielandskapet idag. Framför allt ur genusperspektiv, som är en favorit hos mig. Därför har jag köpt två livsstilsmagasin för män resp. kvinnor, ett nummer av Café och ett nummer av Solo, för att undersöka framställningar av könsstrukturer och maktförhållanden.

Vi kan börja med lite hårda fakta. På Solo består redaktionen enbart av kvinnor. På Café jobbar det 20 män och 3 kvinnor (varav två har ordet "assistent" i titeln).

I Café finner jag en övervikt av män på de bilder som finns, både i reklam och artiklar. Männen är påklädda och det är tydligt att de ska vara snygga. (Värd att notera är emo-modellen med kuksugarläppar. Inget heterokomplex?) Kvinnorna som figurerar är avklädda och det är tydligt att de ska vara snygga. Dock med ett undantag - Noomi Rapace som Lisbeth Salander, med stor huvtröja och pistol. Vissa avklädda bilder har sällskap endast av lite text, andra av en hel artikel.

I Solo finns det 4 bilder på Robert Pattinson(!). I övrigt är det något fler kvinnor som figurerar på bild. Oftast är de lättklädda, välsminkade och smala. Männen som avbildas är i enstaka fall sexobjekt (jag upprepar: Robert Pattinson), men oftast finns de på bild för att de blivit intervjuade eller skrivit krönika (Calle Schulman).

Nu ska jag titta lite närmare på stämningen i de respektive magasinen.

På Solos framsida sitter modellen Natalia Vodianova i underkläder och bolero med halvöppen mun. Efter några sidor av reklam möts jag av ledaren som har rubriken "Sluta tvivla på dig själv". Den uppmanar mig att skita i vad "alla andra" tycker och våga tycka om mig själv som jag är. (No shit!) Tidningen går vidare med diverse tips på hur man ska klä sig, sminka sig, inreda sitt hem, komma i form, bete sig, göra karriär och fånga en man. Porträttet av omslagsmodellen är en saga i bästa Askungen-stil, där hon bland annat berättar att folk tar henne mer på allvar sedan hon blivit mor.

Intressant tips i artikeln "Bli en nätdejting-drottning": Sikta på att prata 35 procent av tiden och låt honom sköta resten. Ett annat intressant nedslag: "En teknikblogg som riktar sig till tjejer, och som inte förutsätter att tjejer är värdelösa på området." Så var får man dessa tips? Jo, på domänen lillagumman.se.

Andra artiklar vi kan läsa i Solo: "24 sexiga jullekar". "Varför blir du kär i machokillen?" "Har du fel kroppsuppfattning?" "Intervju: Deathcab for Cutie" (Ja, DE skrev fel, inte jag.)

Café då? Där hittar vi Alexander Skarsgård på framsidan. Mååånga sidor av reklam innan ledaren, "Grattis, Crampa!" som handlar om hur fenomenal medarbetaren Jonas Cramby (som f.ö. även skriver i Cosmopolitan om "hur män fungerar") är. Första delen av tidningen handlar om kultur och nöje och berättar klart och tydligt vilka böcker/filmer/spel/tv-program som är coola och ocoola. Om den enda bok skriven av en kvinna kan vi läsa att den är "rätt kul läsning om man pallar den tjejiga berättarstilen". Efter den delen kommer det feta reportaget om Skarsgård. Porträttet av honom tillåter ett visst mått av nyans och ett stort mått av machokomplex (artikelförfattarens, inte hans).

Artikeln om Megan Fox är väldigt spännande. Dels figurerar hon i baddräkt på en rad bilder, dels säger hon i intervjun "Kvinnor säljs som en vara i Hollywood. Ditt värde bestäms av hur sexig du är". Samtidigt snackar hon om att man inte ska låta någon annan bestämma över ens liv och att hon vägrar låta andra bestämma vad hon ska ha på sig och hur hon ska se ut. Artikeln har rubricerats "Tjejen som klär av Hollywood".

Andra artiklar vi kan läsa: "Döden i djungeln." "Zlatans största stund." "60 sidor av Ulf Lundell." Bilder på storbystade dokusåpadeltagare. "10 steg till bättre oralsex." (Den sistnämnda artikeln är a) skriven av en tjej och b) uppbyggd på Stora sexboken för tjejer som har sex med tjejer.)

Vad kan vi dra för slutsatser av detta?

Jag känner många saker. En av dem är att det generella budskapet i båda tidingarna är att det är viktigt att vara snygg och sexig. Skillnaden består i att det i Café ges mer utrymme även åt det inre underhållet - d.v.s. hobbyaktiviteter och populärkultur. Detta kan man läsa som att killars uppgift är att vara snygga OCH kunna saker, medan tjejer bara behöver vara snygga. Stackars killar?

En annan vinkel är att båda magasinen för fram värderingar som klargör att tjejer har en viss plats, och var den är. Solo måhända något mer subtilt och maskerat med snack om självständighet (vi rakar benen för vår egen skull!). Man skulle kunna säga att båda magasinen använder sig av den så kallade "manliga blicken" i synen på både kvinnor och män. För kvinnors del trycks det hårt på sexigheten, för männens del på hårdheten.

Samtidigt måste man förutsätta att den genomsnittliga läsaren inte är dum i huvudet. Kan man få ut någonting av dessa magasin, förutom stoff att bygga sina teorier på? Ja, jag kunde det. Det var inget fel på intervjun med Death Cab i Solo eller intervjun med Eddie Izzard i Café, till exempel. Självklart väljer alla vad de tar till sig och vad de slänger bort. Men jag tycker inte det är så bra om man tar till sig att man bara ska prata 35 procent av tiden för att vara en bra dejt.

Jag tror att dessa magasin inte är ett problem i sig - de är en spegling av en stämning i samhället. I vår kursbok Media, gender and identity skriver David Gauntlett att magasin för män har kortare historia än magasin för kvinnor eftersom deras "manliga" identitet var självklar så pass länge att det inte fanns en marknad för magasin som talade om för dem vad en man var. Idag finns den marknaden.

Detta skulle ju kunna kännas jämställt och bra. Haha, alla får må lika dåligt! Men nej, det känns inget bra. Det handlar i mina ögon om desperata försök att behålla könsroller för att ha någon slags kontroll på tillvaron. Kan vi tänka oss en tillvaro där vi inte behöver ett könsnischat magasin för att veta vilka vi är? Svindlande. Men ganska skönt.

Lästips.

Läs Fridah Jönssons kolumn i Metro idag.

Den handlar om föräldrar, barn och alkohol och är sjukt viktig.

Rocking and Rowling.

Ni kanske har hört mig ondgöra mig över att det finns så vidrigt många covers på Hallelujah att man skulle kunna isolera ett hus med dem? Om ni inte har det - det brukar jag. Ofta.

MEN. Tack vare min nya favoritgrej, wizard rock, har jag hittat en cover jag kan komma ombord på. I stället för "hallelujah" sjunger de "Harry Luna". Nevilles and the Trevor heter bandet. Myspace. Nu.

P.S. Kanske skriver mer om wizard rock inom en snar framtid. Det är min största obsession för tillfället. Jag tänker på det nästan hela tiden.

Varje gång en möjlighet försvinner får jag lite ångest.

Hur mycket mat jag har hemma spelar ingen roll - när Ica stänger klockan tio känner jag mig ändå fattig. När sista bussen härifrån har gått känner jag mig strandsatt - trots att jag egentligen vill vara hemma. Planer gör jag ogärna upp innan sista minuten - trots att osäkerhet stressar mig vill jag ha möjligheterna öppna.

Fängelsestraff skulle förmodligen göra mig galen på mycket kort tid.

Nu ska jag gå till Ica och vandra runt lite där innan de stänger.

För säkerhets skull.

I'm not gonna write you a love song.

För er som undrar - ja, mitt gitarrspel blir bättre för varje dag, men inte alls så fort som jag skulle vilja. Min handled tvingar mig att ta det lugnt.

Härom dagen blev det en ny låt till en annan vän. Den blev dock så smörig att jag förmodligen aldrig kommer våga erkänna vem vännen är, eller ännu mindre spela den för personen i fråga. Jag skäms nästan inför mig själv. Sentimental smörja, minsann. En text utan ironi! Chockerande!

Haha, jag läser det jag skrivit nu och inser att jag låter som om jag typ, eh, kan spela. Det kan jag inte. Mina ackordbyten klockar fortfarande in på hela antal sekunder (ibland endast sekund, dock!). Men som sagt jobbar jag på det. Nästa stopp: Världsherravälde.

Keep breathing, that's the key. Breathe.

Härom dagen spelade jag och Mattias in en cover på Highschool stalker. Jag sjöng, han spelade gitarr och körade lite. Det här är nämnvärt enbart på grund av en komisk detalj - nämligen hur jag sjunger. Jag har a) astma, b) rökt periodvis och c) ingen kondition, och följaktigen är min lungkapacitet inte en som gynnar min sångteknik direkt. Alltså... jag låter som en pre-pubertal, osexig Conor Oberst.

Astmamedicin, here we go.

The drugs don't work, they just make you worse.

Ibland gör det mig väldigt glad att lyssna på låtar som varit poppis på radio förr i tiden (dvs. typ 90-talet och när jag lyssnade på radio, vilket jag slutade med först vid fjorton års ålder då jag fann Lars Winnerbäck). Därför utspelade dig igår följande scenario.

Jag dansar och sjunger med till Aqua (Doctor Jones).
Mattias: Det är svårt att vara sur när du vill lyssna på sån här skitmusik eftersom du är så söt när du diggar till den.
Jag: Doctor Jones, Jones, calling Doctor Jones!

Ni kanske inte fattar grejen. Men det är skönt att känna sig säker på att man inte lyssnar på en låt för att vara cool, utan för att man vill ha roligt. Kanske är det så att jag har gått runt pretto-skalan och är tillbaka på noll.

Bara för att vara tydlig: Det här innebär alltså inte att jag har slutat tycka om all fin pop jag alltid gillar. Eller att jag lyssnar på den av andra skäl än för mitt eget höga nöjes skull. Det innebär möjligtvis att omväxling förnöjer.

Ni borde prova någon gång. Man blir glad (och flummig).

Åh Östersund.

Ser ni skylten där i bakgrunden? INDALSÄLVEN står det. Dit ska jag åka om några veckor! Alltså, inte primärt till just Indalsälven, men till Jämtland. Hurra! Som jag längtat efter att få se fjäll igen. För att inte tala om att vara reaktionär och tycka att Stortorget var bättre förr.

Åh, Östersund. Jag har en sjukt sentimental inställning till den staden. Blev, som man säger, kär vid första ögonkastet när jag och mamma var där för att besöka Dille. Trots att jag frös röven av mig och fick snö i Conversen hela tiden eftersom snölagret var några decimeter tjockare än hemma. Sedan följde tre år av att pyssla ihop fina minnen av fina människor i Östersund och Jämtland. Det är upplagt för känslomässig hype.

Eller kort sagt: Jag ska åka till Jämtland. Det tycker jag är kul.

P.S. Bifogar även en käck bild på min nya hemmagjorda frisyr (och inte som man skulle kunna tro, mina nya händer). Ja, den är tagen i Photobooth.

Jazzhuset är fullt av tricks och Coca cola-chicks och kicks.

I detta nu har jag just skickat in min recension av gårdagens spelning. Kommun på Jazzhuset. För att inga av mina anteckningar ska gå till spillo tänker jag här och nu presentera det jag inte lyckades få in i recensionen på ett snyggt sätt.

Först: Lite vackert mellansnack (av och med Martin Hanberg).

-Ofta känner man ju sig ful, men ibland känner man sig jävligt snygg, och det handlar den här låten om.

-Ibland när man är med någon så känner man att det skulle vara gött att ligga med lite andra människor. Sen kanske man upptäcker att det inte var så gött ändå. Det handlar den här låten om.

-Det här är den sista låten vi har repat in, det är verkligen den sista, så ni kan klappa hur mycket ni vill. Alltså, jag förutsätter inte att ni skulle det...

-Om man vill köpa våran skiva kan man göra det efter spelningen. Vill man inte det så kan man dansa. De kommer att fada upp Men at work-låten precis där de fadade ner den, så det är lugnt.

Andra saker från anteckningsblocket:

"Publiken är mest popkillar i skjortor och koftor. VAR är alla poptjejer? Jag håller fortet nästan helt ensam."

När jag tänker efter var det kanske det enda intressanta som inte kom med i recensionen. Säger till när den är ute på nätet. Den kommer att vara intressant, det kan jag lova.

För övrigt verkar Jazzhuset vara en enda popsmet när det är Klubb Svanen. Homogeniteten var ruskig. Och ja, jag ingick i den med allt som krävs för att vara typisk: Cheap mondays, grå kofta, vit t-shirt, svart sjal. Haha.

Den som vet var alla poptjejer var är välkomna att lämna tips.

We make guitars cry.

Jag vill bara berätta att jag kan spela Kom igen Lena på min gitarr nu. Det tycker jag är roligt.

Kommun.

Varje gång jag ska skriva en hög recensioner är jag lika stressad och lättretlig, och varje gång jag är klar tycker jag att jag haft superkul. Eftersmaken ligger helt enkelt bättre i munnen i vissa lägen.

Hur som helst - idag har jag recenserat Kommun. Kommuns medlemmar är samma som i Sibiria. Sibiria är bandet de båda Martinarna Abrahamsson och Hanberg hade innan Vapnet. Och jag lovar att alla som gillade Sibiria och Vapnet kommer att gilla Kommun. Jag älskar plattan.

Just nu lyssnar jag på When we were whining. Samhällskritik OCH Henrik Berggren-kritik i samma paket. Även om jag i ocreddig hemlighet gillar Berggren och BD kan jag inte låta bli att roas.

I morgon ska jag ge mig ut i världen och in i recensionsstressen igen. Då spelar Kommun på Jazzhuset här i Göteborg och jag kommer att vara där med mitt block (och hoppeligen min briljans). Det blir livat.

Kolla in min nya fina header! Elin Morén har gjort den.

Tack!

Capio Vårdcentral Hovås Billdal

Varför är svensk sjukvård så in i helvete konstig?

Trogna läsare kanske minns september, då jag var tvungen att dra i trådar (=ringa mamma, som ringde mormors läkare, som ringde vårdcentralen) för att få hjälp av vårdcentralen i Floda.

Och nu är min astmamedicin slut. Jag behöver ny. Den har varit slut i några veckor nu, men i ljus av hela Floda-incidenten har jag dragit mig för att kontakta en ny vårdcentral. Ingen gillar ju att bli nobbad.

Idag gjorde jag det ändå. Efter många om och men så fick jag komma dit för ett nytt recept. Yes! Jag kom in!

Men...

Det är bara en engångsgrej och det kostar 200 spänn. Lägg till de hundralappar som medicinen kommer att kosta mig, och du har månadens nöjesbudget.

Sålunda ska jag denna månad enbart äta havregrynsgröt och inhalera kortison. God jävla jul.

En TOP-guide till... bloggvärlden.

Kära läsare.

Mest för att stilla min egen nyfikenhet, men lite för er skull, har jag gjort research på Sveriges mest lästa bloggar. Det här är vad jag kom fram till.

Vi börjar med Blondinbella. Jag har hatat henne intensivt i den förflutna, ungefär lika mycket för hennes ytlighet och borgerlighet som för att hon tjänar pengar på att blogga fast jag tycker att jag är bättre. Det här har jag reviderat.

Dels så bloggar hon mindre ytligt nu för tiden och skriver mest om sitt liv som företagare och ger olika må bättre-tips. Hon är lika borgerlig som förut, men i jämförelse med de andra stora bloggarna är hon ovanligt vettig. Må bättre-tipsen jag talade om är ganska bra och hon verkar göra sitt bästa för att peppa sina läsare till att tycka om sig själva. Att hon inte är ett litterärt geni behöver kanske inte påtalas, men återigen, i jämförelse med de andra stora bloggarna står hon sig ganska bra.

Sedan har vi hennes motsats - Kissie. Kissies högsta mål i livet tycks vara att få sina läsare att hata sig själva (lika mycket som hon hatar sig själv, kanske). Hon skriver att man är fet om ens lår går ihop, skapar en Kissie-diet bestående av endast en chailatte om dagen och skryter med jämna mellanrum om hur mycket pengar hon har. Hon gör en grej av att skriva elaka saker om andra bloggare. För att inte tala om att hon skönhetsopererar läpparna med jämna mellanrum och snart ska "fixa" brösten. Hon förmedlar ideal som säger att man är tråkig om man inte festar tre kvällar i veckan. Jag kanske inte ens behöver påtala att hon omfamnar könsmaktsordningen..?

Igår skrev hon såhär om att hon hellre vill att en man ska operera hennes bröst: Jag vet inte riktigt varför men min instinkt sa att mannen skulle göra det bättre och mer professionellt!

Jag skulle kunna skriva en uppsats om varför det här är minst lika skadligt för unga tjejers självkänsla som det är för deras lungor att röka, men ni är smarta. Ni fattar. Kissie = katastrofalt dålig förebild som INTE tar ansvar för sina drygt 13 000 läsare.

Om Kenza har jag väldigt lite att säga. Hon är relativt harmlös, men tråkig. Skriver om kläder, fester och sitt favoritband Tokio Hotel. Jag förstår INTE varför hon är så otroligt läst, men jag har inget direkt att invända mot det. Hon röker dock, vilket kan vara ett minus ur förebildssynpunkt.

Näst på tur står Foki. Också harmlös, men lite mer intressant än Kenza. Hon brukar lägga upp bilder på coola prylar hon hittar på internet (t.ex. en mobiltelefon som ser ut som en smältande chokladkaka). Fungerar som tidsfördriv. Hennes minus skulle väl vara att hon bidrar till Japan-hypen, som enligt mig inte behöver mer hjälp utan klarar sig väl på egen hand. I övrigt ser jag inget fel i att ha henne som förebild.

Det här är bloggarna jag tycker att alla borde ska läsa i stället:

Fridah Jönsson. Är cool och bra och en väldigt schysst förebild. Skriver träffsäkert om det mesta, vilket förutom hennes eget liv t.ex. kan vara popmusik eller feminism.

Matilda Fernholm. Bloggar om fotografi och lägger alltid upp fina foton. Ger tips på hur man redigerar och så vidare.

Rebecka Ahlberg. Pratar pop och politik. Skriver även i Groove och är enligt mig en av de bästa skribenterna.

Annika Marklund. Kanske den bästa förebilden av dem alla. Skriver krönikor i Sofis mode (men inte om mode) och kolumner i Aftonbladet. Får en att må bra och borde verkligen läsas av alla.

För fler tips, se länklistan till höger här nere. Ha det så bra i bloggvärlden nu.

Bandtips för nördar: Harry and The Potters.

Nu är det minsann ett tag sedan jag yttrade mig här. Jag har däremot yttrat mig i den riktiga världen och ägnat mig åt diverse själsliga utsvävningar.

För det första - Trivial Pursuit. Jag älskar både att lära mig saker och att stoltsera med de kunskaper jag redan har. (Är en fullfjädrad besserwisser på insidan. Har dock kontroll på den för det mesta. Men den blir ganska arg när jag förlorar i TP.) Att spela kunskapsspel bereder mig således oerhört mycket nöje.

Jag har dessutom skrivit recensioner av bra och mindre bra musik. Ironville fick en femma i betyg, kolla upp dem om du gillar dampig popmusik i valstakt med falsksång. Dessutom har jag sammanställt min årsbästalista i all hast.

Allt vad universitetsstudier heter har jag undvikit. På tisdag börjar nästa delkurs och då är det nya tag. Så jag kan omöjligt skriva den här hemtentan eftersom jag bara varit på en enda föreläsning, men det betyder inte att mitt liv är över. Jag kan läsa in de 7,5 poängen i vår och på så vis ändå ha 60 solida högskolepoäng när läsåret är slut. Vilket betyder möjligheten att välja att söka journalisthögskolan. Idag har jag börjat läsa i nästa delkurs' litteratur och känner mig aktiv och duktig.

Dessutom har jag påbörjat projektet att sätta ihop de bästa replikerna i Vänner (alla säsonger) till en låt. Best of friends ska den heta. Ursäkta, men jag är otroligt fyndig.

Till syvende och sist vill jag bara säga att Harry Potters inverkan på vår generation knappast kan underskattas. Vi som växte upp med Harry och gänget, som räknade ned till nästa boksläpp och blev grymma på engelska för att vi inte orkade vänta på översättningen. Vi som väntade på Brevet från Hogwarts i ca ett år innan vi gav upp tanken på att det kanske bara "var försenat". Ja, jag tror verkligen att verklighetsflykt är viktigt. Jag vet i alla fall att det är det för mig.

"1. Föredrar trollkarlar."

Bloggare (som är större än jag) brukar med jämna mellanrum skriva att de har så fina läsare. Idag tänkte jag göra samma sak. Man kan inte göra annat när man får sådana här kommentarer:

Ta en helg i Glasgow (musikmusikmusik) eller i Edinburgh (harry potter theme park som vi så fiffigt kallar det). Är säker på att du hade blivit mer "i fas med livet", och det skulle dröja ett par månader innan vi fick äran av att läsa gnälliga inlägg igen.

Inte för att jag inte gillar att skriva gnälliga inlägg, men... Tack för tipset! Göteborg må vara en hyfsad popstad, men vänlig är den inte såhär års.

Heart-Sick Groansvideo och en kort liverecension.

Idag fick jag ett mail med bifogad länk till den här videon:



Heart-Sick Groans gör ju alltid klockrena låtar. I kombination med den här videon, som kan vara det sötaste jag någonsin sett, blir det episkt.


I kväll var jag och såg Jonna Lee och Maia Hirasawa på Nefertiti. Det var bara de två på scen. De spelade bådas låtar tillsammans. Det var... fantastiskt. En timme där så kände jag mig hel. De är skitbra var för sig, men tillsammans lyfte de varann ännu ett snäpp.

Topp 5: Saker andra gillar som jag inte fattar.

1. Grejen med vampyrer. Okej, de suger blod. Spännande? Sexigt? Alla Twilight-fans borde läsa Dracula. Den dosen av "tråkighet möter skräck" bör bota alla onanifantasier som inkluderar långa, vassa hörntänder.

2. Seinfeld. Jag vet att jag kommer att få en armé av upprörda Seinfeldentusiaster efter mig nu (alla hänger nämligen på just min blogg), men SÅ bra är det inte. Jag har försökt, jag har verkligen det. Alla gillar ju Seinfeld! Men faktum kvarstår att jag mest bara mår dåligt av att se det. Det finns en punkt när diskussioner om icke-frågor inte är kul längre. Och att betrakta manschauvinisters liv är aldrig kul. Det finns de som betecknar Seinfeld som "smart humor". Well, i så fall är jag dum. Det är okej med mig så länge jag slipper höra Jerry Seinfeld göra sig lustig över trafikstockning, apotekare eller var kvinnor sprutar parfym.

3. Regina Spektor. Om jag fick en tia varje gång någon har sagt "VA?! Gillar du inte Regina Spektor?!" så skulle jag ha råd med minst en skiva. Helt sant. Det är inte det att jag aktivt ogillar henne, det är bara det att jag inte fastnat för henne. Vilket tydligen är ett brott mot någon kosmisk lag om musiksmak.

4. Kaffe. Folk "lär sig" dricka kaffe. Varför? För att känna sig vuxna? Det smakar ju äckligt. Därav inlärningsperioden. Ändå fortsätter folk. För att det är "en social grej"? Ja, jag kommer nog aldrig få vänner om jag inte dricker kaffe. Eller vänta... Jag har ju vänner. Helt utan mystiska svarta drycker. Mystiskt.

5. Varför jag gör den här listan. Jag hade förmodligen inte gnällt ordentligt på ett tag. Skönt att få det gjort. Det enda rabiata jag gjort den här veckan har varit att i efterhand komma på svar på en elak kommentar jag fick i början av den. Var kanske lite bitter fortfarande (trots att det är fredag). Det känns skönt att ha sagt min mening utan att hålla tillbaka på kritiken. Så kan man också roa sig till helgen.

Punkt 5 betyder inte att jag inte står för de andra fyra. Och all kärlek och respekt till dig som är kåt på vampyrer, älskar Seinfeld, lyssnar på Regina Spektor och dricker kaffe.

Ge mig nåt som tar mig någonstans!

Känn ingen sorg för mig Göteborg är fortfarande en av de bästa popskivorna någonsin. (Trots stulna melodisnuttar och textrader.) Passionen! Desperationen! Euforin! Smärtan!

Popmusiker ska ha hjärtat utanpå kroppen, så är det bara. Det blir som allra bäst då. Att Håkan Hellström har totalägt hela 00-talet tar jag som bevis på det.

(Det här gör att jag känner mig säker på min egen framtid som popstjärna trots att jag ännu inte kan spela någonting riktigt. Jag har ju hjärtat utanpå. Allt som behövs.)

Bad apples.

Mitt nya favoritband heter Bad Apples. De kommer från Estland och låter som en blandning mellan Belle & Sebastian och The Lucksmiths. Helt övergulliga, alltså.

Än finns de inte på Spotify, men när skivan släpps så ska jag hålla utkik åt er. Nam nam!

Det viktiga är inte att kämpa väl utan att VINNA.

UÄÄÄÄÄHHHHHHHH.

JAG VILL FARA! Till ett ställe där:

-Min smutsdisk inte finns.

eller

-Högskolepoäng inte är viktigt (haha, I wish).

eller

-Någon jag tycker om finns.

eller

-Det är varmt och torrt.

DONERA PENGAR NU! I gengäld får DU min EVIGA TACKSAMHET/följa med/en kram. Det är direkt relaterat till hur mycket pengar och god vilja du skänker.
För mer information: anna.efternamn@gmail.com.

Where is my mind?

Jag utlovar hittelön till den som återlämnar min hjärna och livsenergi till mig. Senast jag såg dem var på båten från Styrsö. Troligtvis kom de på avvägar när jag stod i regn och blåst en kvart på Saltholmen för att spårvagnen var försenad.

Skulle verkligen uppskatta att återfå dem, så slå en signal om du har några tips.

Det känns bra att åtminstone inte ha grannar.

Ironi är en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som menas.

Skriver låtar på halvt ostämd gitarr, åh jag är så indie och en kreativ konstnärssjäl, måste skaffa en basker och börja dricka hinkvis med kaffe så jag får rätt image. Numera är det faktiskt bara ett par sekunders paus i ackordbytena (olika långt beroende på hur svåra ackord det är fråga om), så jag förväntar mig ett samtal från Rough Trade any minute now.

Blue monday.

Jag rekommenderar alla starkt att besöka Blå's utrymme på studentradions hemsida. Där händer det grejer vill jag lova! Topplistor, tävlingar och whatnot. Go for it!

Noone ever had much nice to say, they never really liked you anyway.

Jag känner ett behov av att uppväga mitt julkritiska inlägg häromdagen. Därför kommer här en lista på saker jag gillar med juletid.

Glögg. Förra december blev jag och vänner lulliga på hemgjord glögg. Vi satt på ett köksgolv och drack ur små koppar. Det var stark glögg. Fina tider. Tror att det var popklubb på kvällen, och att det var den kvällen som jag missade att jag var på samma klubb som Annika Norlin OCH någon av Vapnet-Martinarna. Bra jobbat. Fint med glögg, hur som helst.

Choklad. Julen är en chokladig högtid, med chokladkalendrar och chokladtomtar och whatnot. Dessutom frossar alla i goda saker, vilket ju är ganska kul ända tills alla tappar förmågan att få ut andra meningar än "gud, jag är så mätt". Men undviker man själv det är det ju gott med godis.

Ledighet. Ja, man är ledig från skolan och jobbet, vilket ju är kul. Man hinner träffa sin loved ones och så. Och det är ju fint.

Trivia. Man får ibland spela spel och visa hur allmänbildad man är. Och lära sig nya ord. Till exempel heter julgranskulor julgranspumlor i Norrland. Det är helt enkelt nördkunskapernas högtid, och nördkunskaper är en fetisch jag vårdar ömt.

Sådär. Jag gjorde mitt bästa. (Jag önskar att julen kunde säga det samma.)

Något att tänka på.

Varning! Varning! Gnällvarning utfärdas.

Om 15 dagar ska en hemtenta vara inlämnad. Ångesten börjar nu. Det är dessa två veckor i månaden det är bra att ha magkatarrstabletter med sig vart man än går. Smaka på ångestskaparen i instruktionen "detta är akademiska essäer", eller varför inte den ödesmättade meningen "analys, språk och framställning utgör en helhet, och denna helhet kommer att vara underlag för betyget".

Som grädde på moset är jag sinnessjukt trött och borde fixa nytt recept på astmamedicin eftersom jag får trängre luftrör by the minute. (Varför blev min kropp så satans ofunktionell?) Men jag drar mig verkligen för att gå till vårdcentralen. Hur det gick sist finns i alltför färskt minne. Jag är helt enkelt inget stort fan av att bli nekad hjälp när jag tagit mod till mig och bett om den. Det känns som om jag håller på att bli sjuk. Hostar ont och snorar.

Ibland gillar jag verkligen inte människor. Igår på bussen in till stan, till exempel. Då var världen inte så jävla underbar, kan jag lova er. Det var så mycket folk att vi stod packade som svettiga sillar. Jag stod ganska nära mittendörren och hamnade således i kläm varje gång någon skulle ut från helvetesbussen. På Marklandsgatan blev jag tvungen att i panik hoppa ut för att folk skulle kunna komma ut, och kunde bara hoppas att jag skulle hinna hoppa på igen innan bussen åkte. Det gjorde jag. Hur som helst - hade jag inte haft min iPod hade jag inte överlevt. Jag höjde volymen, blundade, och mimade med till Pulp hela vägen.

På grund av rubriken kommer jag inte tolerera kommentarer om att allt detta är saker jag kan förbättra själv och att jag borde göra det istället för att gnälla. Rubriken garderar mig för det (dessutom vet jag det redan, som synes). Jag förväntar mig därför ett traditionsenligt tomt kommentarsfält. Det är ju trots allt mycket roligare att klaga än att laga (men ingen som läst det här kan väl tvivla på att jag anser det).

JAG VILL HA CHOKLAD.

Are you nuts?!

Minns ni godiset nötkräm? En vit liten påse med kräm i, som man klämde ut och slickade i sig? Det gjorde jag. I ett skimrande jävla skimmer av nostalgi. Well, det skimret är borta nu. Jag köpte nämligen en nötkräm igår. När blev det äckligt? Vad hände? Det är ju bajsfärgat klet som smakar som ingenting utblandat med nötter. Uäääh. Där ryker det barndomsminnet.

Vad treeeeeevligt vi har det.

Jag har sovit till tolv idag, så jag skulle kunna vara uppe och ute hela natten. Men jag gillar inte sånt. Jag gillar att vara hemma och dricka te med mina doftljus.

I kväll ska jag lyssna på visor. Sitta ner och njuta av att musiken är så låg att man överröstar den om man pratar i normal samtalston. Kanske dricka ett glas vin. Kanske äta en hembakad bulle (inte av mig, alltså). Kanske båda. När det är slut vid 23 ska jag åka hem och sova sött.

Varför är jag en sådan sucker för allt som är trevligt och snällt? Te och popmusik, levande ljus och ackegura, populärlitteratur och sitcoms. Kom igen, liksom. Det känns nästan inte trovärdigt. En vacker dag kommer kanske mina mörka sidor fram. Och så blir den dagen inte så vacker längre.

Eller något.

Fattas mig.

Jag saknar verkligen inte skolan Dille. Aldrig.

Dillebarnen, hur som helst, saknar jag alltid.

Snyft, snyft.

Team Irony.

När jag skriver om viktiga saker är det ingen som bryr sig. När jag skriver om skitsaker droppar det in kommentarer.

Varför är världen så ironisk?

OFFICIELL KÄNSLOYTTRING.

SNART KOMMER MIN VÄN MATTIS TILL MIG! HURRA!

P.S. Förlåt mig för bilden, Mattis, men det finns för få bilder på oss två tillsammans...

En grym playlist.

Kära vänner.

Ni vet hur man ibland blir ledsen för att musikbranschen fortfarande (2009!) är mansdominerad? Det kanske ni inte alls blir, förresten, men jag blir det. Därför jobbar jag på att görs min topp 30 på Lastfm jämställd.

Ja, jag kvoterar mitt musiklyssnande. Det kan man kalla hysteriskt om man vill. En så liten grej gör väl ingen skillnad i stora världen, kan man tycka. Och det tror inte jag heller. Men jag skulle må dåligt om jag inte gjorde det. Det här, och att göra musik själv, är det enda jag kan göra för att rätta till.

Poängen är att jag gjort en playlist för detta syfte som jag vill dela med mig av. Här finner ni den. Lyssna och njut. Det gör jag.

Oh no, it's christmas.

NEJ, FACEBOOK.
Jag tänker INTE bli ett fan av "julen". Jag hatar "julen". Dessutom är det november (början av!) och det är meningen att det ska vara långt till den jävla "julen".

Följande regler gäller runt 24e december för mig: Inga julklappar. Inga familjemedlemmar. Ingen skinka (alltså, jag är ju vegetarian hela året, men det är ändå värt att nämna i julsammanhang).

Kalle Anka är okej. Lite halvtrist vid det här laget, men okej.

Julen detta år, som det är LÅNGT kvar till men som alla vill planera nu nu nu, är ännu fri och öppen. Jag har två erbjudanden. Det ena innebär dock att jag måste ta emot julklappar och känna lukten av skinka, så jag vet inte. Det andra är inte heller helt idealiskt eftersom det innebär att umgås med en och samma person, enbart denna person, flera dagar i rad.

Kanske skulle jag helt enkelt stanna här i min stuga. Spela gitarr, äta choklad och laga ojulig mat (något med pesto, föreställer jag mig). Läsa roliga böcker, kolla på film... Det hade kunnat bli mysigt. Möjligtvis bittert.

Jag hatar julen.

I can't believe it's not true.

Jag ville bara tala om att det var falskt alarm.

Nu är jag sjukt ledsen.

Om du inte orkar klicka på länken: Pulp ska inte alls återförenas, någon hade skruvat till citatet så att det lät så. Ingen återförening i sikte.

Hur ska jag nu muntra upp mig när jag är ledsen? Va?!

Alltså, min handled slutar inte göra ont. Jag börjar bli ledsen. Jag måste liksom palla att spela mer än fem minuter om dagen om jag ska kunna spela på riktigt någon gång innan jag DÖR.

Det finns de som påstår att jag kan ha ont eftersom jag fram tills att jag fick det spelade ca en timme varje dag. Må så vara. Men hur länge ska jag egentligen straffas för min iver? Borde jag inte tvärtom belönas? Det är helt enkelt inte rättvist.

Förresten, när jag ändå är arg: INGA reaktioner på mitt förra inlägg som faktiskt var sjukt smart. Jag är aningen besviken. Det kanske inte framgick, men jag var nyfiken på vad ni tycker, tänker och tror.

Fast jag är mest besviken på min gitarrarm.

Det så kallade rosa bandet.

Nyligen läste jag en bra bok. Våtmarker heter den. Charlotte Roche heter författaren. Självklart tycker jag att ni alla ska läsa den. Men kanske inte när ni äter. (Bara det gjorde läsandet av Våtmarker till en annorlunda upplevelse för mig - jag brukar alltid läsa när jag äter. Eller äta när jag läser.)

Mer ska jag inte säga om den, för det är inte det som är grejen. Saken är den att den har ett feministiskt tema och ett skrikrosa omslag. Vadå, tänker du kanske, får inte feministiska böcker ha rosa omslag? Har inte du lite väl mycket fördomar nu, Anna?
Nej. Det har jag inte.

Det är nämligen ett mönster.

Andra exempel på böcker med feministiska teman och rosa/lila/cerisefärgade omslag: Bitterfittan av Maria Sveland (2007). Under det rosa täcket av Nina Björk (1996). F-ordet av Petra Östergren (2009). Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra av Lotta Snickare och Liza Marklund (2006). X-märkt + Bimbobakslaget (två böcker i en) av Kristina Thulin och Jenny Östergren (2004). Feminism av Lena Gemzöe (2002). Ni ser mönstret?

Sedan jag började tänka på det här har jag ständigt funderat på varför. Varför? Rosa är en färg som de flesta böcker tar upp som en symbol för hur vi passas in i könsroller redan som små (p.g.a. det här kan man se det som befogat att Under det rosa täcket är rosa, även om jag personligen hade tyckt att det hade varit intressant med ett svart omslag med den titeln på). Färgen rosa är omdebatterad och för de flesta som är engagerade i jämställdhetsfrågor bär den dessutom en hel del laddning.

Jag har kommit fram till några olika förklaringmodeller, olika beroende på om man antar att förlaget eller författaren bestämt hur omslaget ska se ut. Såhär har jag tänkt:

Om förlaget bestämt: Den här boken känns lite farlig och utmanande. Rosa är en gullig och ofarlig färg. Det är nog bäst att ge den här boken ett rosa omslag.

Om författaren bestämt: Rosa anses kvinnligt, så min bok ska vara rosa för att jag vill bevisa att feminister kan vara kvinnliga. Wow, vad radikal jag är som vågar vara feminin fast jag är för jämställdhet.

Om förlaget eller författaren bestämt: Rosa är en färg som drar till sig folks blickar, och vi vill att folk ska märka den här boken, så vi gör den rosa. Skrikrosa.

Om förlaget bestämt: Hm, en bok om feminism. Feminism är ju en tjejgrej. Rosa är en tjejfärg... Vi gör boken rosa. Då kommer ju tjejer att vilja läsa den. Och så ska det vara.

Om författaren bestämt: Rosa är fint. Det ska min bok vara. Orka bry sig om laddningarna den färgen har.

Den sista verkar för bra för att var sann, men jag ville ändå ha med den för att lämna öppet för att världen inte är helt ond. HUR har författarna/förlagen tänkt? Vem har bestämt och varför? Jag fattar absolut ingenting. Inte ens genom att sluka feministlitteratur får man undgå att bli präglad på färgen rosa, tydligen. Är inte det lite bakåtsträvande? Det vill säga motsatsen till det feministlitteraturen söker uppnå?

Jag bara undrar.

I might be something someday.

Idag har jag ont i handleden av för mycket gitarrspelande. För att dämpa den psykiska smärtan detta åsamkar mig stänger jag av mobilen och läser. Jag passar på att läsa skönlitteratur nu, för om ett par dagar kommer en fet hög kurslitteratur till min brevlåda och då blir det allvar av.

Problemet med att läsa skönlitteratur är att det alltid gör mig så sugen på att skriva själv. Varje bok jag tar mig igenom känns som en transportsträcka till min egen första roman. Men den känslan kan mycket väl vara en produkt av storhetsvansinne. Det är mycket möjligt att jag kommer att dö utan en enda bok publicerad. Men jag ska göra vad som står i min makt för att förhindra detta.

Tips: Om du tycker någonting snällt om någon - säg det. Det kan hända att personen blir jätteglad och du känner dig allmänt fin och bra.

So everybody wins.

Försöker bli snabb på att byta mellan ackord så att jag kan spela Camis låt respektabelt så att hon kan få höra den och jag kan få känna mig lite bra. För att uppnå den önskade snabbheten har jag nu suttit och spelat ackordföljden och sjungit nonsens till. Det var roligt. Är kanske snabbare nu.

Har upptäckt att jag finner det mycket roligare att spela egna saker än andras. Är det så för alla, eller är det bara jag som är svinig och självupptagen?

If you don't like what I do, that's just fine 'cause it's not for you.

Jag kan nästan spela låten jag skrivit till Cami nu, jag har skapat en myspace åt mig själv vars adress ni inte får förrän det finns någonting på den och jag har stora planer för arrangemang på kommande låtar.
Jag har spelat gitarr i snart två veckor.

Vad sa du? Hybris? Jag? SÅ JÄVLA!
Och jag vill aldrig aldrig någonsin komma ner.
In your face, prestationsångest.

Sweet chocolate love.

Idag har jag gjort så lite som möjligt. Och skrivit två recensioner. Nu är jag hög på choklad och kramas. Hejdå.

Vem hugger i sten?

Idag kan man läsa en recension av Lars Winnerbäck live i Lisebergshallen på GP:s hemsida. Recensenten skriver att Winnerbäck är oinspirerad och att publiken drar det stora lasset.

Och han har så jävla rätt i det. Exakt så är det att se Winnerbäck live. Det är man själv som gör det till en upplevelse, inte Lasse själv. Inte konstigt att man tröttnar på att se Winnerbäck live när man återkommer från besatthet till vett och sans.

Tråkigt men sant.

Du är allt en pärla.

Det här har jag gjort i kväll.

Eftersom jag är en sann multitasker har jag även lyssnat på Brett Andersons senaste soloplatta i recensionssyfte, övat gitarr och lagt upp bilder på Facebook.

Lägg gärna märke till att jag och Jarvis-pärlplattan har samma frisyr.

Read it you will.

LÄS HÄR!

Måste. Lämna. Sverige. Nu.

Alla jag känner som älskar Pulp flyttar till Storbritannien. Visserligen känner jag bara två som gör det, men ändå, det är faktiskt hundra procent av dem som emigrerar till britpopens hemland.

Livet är orättvist.

I was definetely made for these times.

Min pappa räddade mig från tentaångesten med en spontan tripp till IKEA. Tre timmar senare är jag två möbler och en avsevärd mängd prylar rikare. Doftljus är det nya svart i min stuga. Nu jävlar ska det bli mysa av! Har just tänt på. Inväntar en fridfull sinnesstämning och färdigskriven tenta.

Den här spellistan lyssnar jag på. Den får mig att stå ut. Gör det du också!

Mmm. (Bop.) Känner en syntetisk doft av äpple och kanel sprida sig. Inspirationen (läs: ångesten) flödar. Gör mig själv glad genom att tänka på Pulps reunion.

Det fungerar.

In an Mmmbop they're gone.

Jag spelar Mmmbop. Hela tiden. Det är en rolig och enkel låt. Mina fingrar har blivit hårda nu. Jag vill spela gitarr hela tiden och aldrig skriva tenta. Tyvärr måste jag skriva tenta. Så nu ska jag fortsätta med det.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

AAAAAAAAHHHHHHHH!!!!! Jag är så upprörd att jag bryter grammatikregler!!!

Varför?

Jo.

PULP-REUNION!

Jag. Dör. Av. Upphetsning.

Måste. Se. Live.

AAAAHHHHHH!!!!!!!

Laddar inför 90-talstemat med Pulp och Hanson. Mmmbop, never live like common people. Typ.

I know where you live.

Igår var jag och min gitarr på bio. Ja, min pojkvän var med också. Haha. Okej, ärligt talat var det jag och pojkvän (och gitarr). Jag fick en del underliga blickar. Tydligen är det inte helt förenligt att släpa på instrument och se en romcom med popreferenser. Jag blev iakttagen. I synnerhet när jag efter att filmen var slut klämde in mig på en liten toalett tillsammans med gitarren.

Filmen var (500) Days of Summer. Jag hade, inte höga, men förväntningar, på den och blev därför givetvis besviken. Såhär i efterhand vet jag inte varför jag trodde att en romantisk komedi från USA skulle vara annorlunda bara för att den påstods handla om popmusik och innehålla en tjej med commitment issues. Popreferenserna var i mitt tycka för få, och vad det gäller Summer som hittills enda representant för kvinnor med commitment issues gjorde hon mig mycket besviken. Jag kände att den här filmen lovade att vara annorlunda och sedan var nästan exakt likadan. Okej, den innehöll några söta detaljer och ett par fina scener, men det räcker inte. Den gjorde mig arg.

Som tur var hade jag min gitarr. Den gör mig varken arg eller besviken (kanske lite frustrerad ibland, men det räknas inte). Anledningen till att den var med var att jag och Mattias efter filmen skulle direkt ut till honom på Styrsö. Kvällen ägnades åt att spela på den. Snart kommer jag att kunna spela Highscool Stalker. Mina fingrar börjar dessutom domna bort, vilket är ett helt och hållet gott tecken.

Give it to me baby, uh-huh, uh-huh.

CHOKLADBISKVIER!

Jag är så sugen på choklad att jag dör.
Ahhhh.
Funderar på att äta mat i stället för att lura mig själv.
Undrar om det fungerar.

Kanske om jag gör pasta med chokladsås.

Att mitt kök är ohemult stökigt just nu är inget tecken på slackertendens.

Det är en installation som har till syfte att upprätthålla en illusion om att hushållet hushålls av en konstnärssjäl.

Haha.

GVDVSÖSD.

Ibland undrar jag vilken person jag hade varit om jag gått på ett stort, kommunalt gymnasium. Att gå på en friskola har enligt mig lite politiska nackdelar, men de ska jag inte diskutera här och nu. Det jag tänker på är min och de andra elevernas psykiska utveckling.

Många som börjar på Dille, skolan där jag gick, har mycket som tynger dem. Ibland mer än man borde ha när man är sexton år. De flesta får flytta långt för att börja, och jag vågar mig på att gissa att många gör det för att fly från något. För att få starta upp ett nytt liv.

Jag flydde från en liten håla i bibelbältet där ingen förstod vad jag sa (eller vad jag pratade om, för den delen) när jag försökte snacka om feminism, där ingen kände till någon av artisterna jag dyrkade (som alla var mer eller mindre ledsna med ackegura) och där man en fredagskväll hade kyrkan eller gathörnet att välja på. På stället där jag hamnade genomgick jag en skitjobbig invänjningsperiod då jag var orolig att inte passa in, inte bli omtyckt av någon, och att inte bli förstådd.

När jag kom ut på andra sidan av det här, vilket tog mig ungefär två månader, hade jag ett par vänner att umgås med och en livsglädje jag knappt kunde hantera. Under de tre år som jag gick på Dille utvecklades jag från att ha varit arg och rädd till att bli glad och rolig. Jag tror att en viktig faktor i den här utvecklingen var just att gå på en så liten skola att man visste allas namn och var nästan alla kom från. I det klimatet är det tacksamt att odla sina positiva egenskaper och få ordning på sin identitet.

Mina få besök på stora gymnasieskolor talar om för mig att det inte hade varit bra för mig att gå på en sådan. Varje steg jag tar där, tar jag med rädsla. Det känns som högstadiet all over again. Och det hade jag inte pallat i tre år till. Jag hade blivit galen eller apatisk. Kanske båda.

Jag kan inte svara för de andra Dillebarnen och vilka de hade blivit utan Dille. Kanske minst lika bra, vad vet jag. Men jag har hört många säga att Dille har haft enorm betydelse för dem. Jag har inte hört så många andra säga så om sina skolor. Sina klasser, visst, men på Dille umgås man i viss mån även över klassgränserna. Eftersom vi var så få kunde man inte vara åldersrasistisk.

Om rektorn fortfarande läser min blogg - det här var inte tack vare skolans fantastiska administration, utan för att vi elever var så jävla underbara människor.

Just det.

Your name is Deborah.

Jag har blåsor på fingrarna. That's good, right? Mattias har lärt mig introt till Kalla mig, och jag övar så mycket jag kan utan att dö av smärta.

Idag kom jag på ett sjukt bra koncept till en recension (tycker jag). Det var ett härligt ögonblick. Nu har jag skrivit recensionen och skickat in den.

Dessutom funderar jag på låtar till måndagens radioprogram, som ska ha 90-talstema. Det finns ju så mycket bra! Dessa svåra val!

Och så ska jag snart skriva en intressant hemtenta på delkursen Populärkultur.

Mitt liv är oförskämt roligt. Till råga på allt har jag ost hemma.

P.S. Bilden är från det gyllene året 2007 (jag hade fortfarande räls, t.ex.) och tagen på Coop i Östersund. Jag var minst lika nöjd med min lilla kundvagn då som jag är med alla fina aktiviteter i mitt liv nu.

Min första nötningssession.

Nu har jag suttit och, med extremt långa pauser för ackordbyten, stapplat fram genom Hej Monica (som den tydligen heter) några gånger. Jag hade inte räknat med att den skulle innehålla barréackord. Mina fingrar ska alltså helt plötsligt bli starka och vältränade akrobater. De stackarna är bara vana att vara tangentnedtryckare och vill nu dö av smärta i sina toppar.

Jag råkade hitta I drink to get thrilled-riffet på någon hemsida. Så jag har spelat det lite. Det var enklare, eftersom det trots allt bara är ett finger åt gången, men inte enkelt.

Min plan är att spela Hej Monica tills jag bemästrar barréackord. Efter det är det Pulp som gäller. Jag är en kvinna med en plan. Det känns bra. Egentligen är jag sugen på att nöta lite till. Gör jag det kan jag inte svara för vad som händer med mina fingrar. Men äh, vem bryr sig? (Notera hur jag redan praktiserar en nonchig rockstjärneattityd.)

We make guitars cry, we play them 'til they die.

Jag äger numera en gitarr. Akustisk och nylonsträngad är den. Nyss insåg jag att den ska heta Deborah. Såklart.

Den första låt jag håller på att lära mig är Hej hej Monika. Klassiker. Sedan tar vi Common people. Sedan - världen (läs: min nya Different class-notbok).

'Cause you were so popular.

Nu har jag skrobblat Pulp fler gånger än Coldplay på Lastfm.
Det känns SÅ JÄVLA BRA.
Äkta kärlek, är vad det är.

Full fart! Kanonkul.

Åhhhh.Idag är jag så exalterad över en sak, men jag vågar inte berätta om den. Jag är rädd att den ska gå sönder. Jag lovar att återkomma om detta. Kommer inte kunna hålla mig.

Idag ska jag diskutera de första minuterna av Pretty Woman med min studiegrupp. Av någon outgrundlig anledning måste vi ses klockan fyra, för att folk vill SOVA. What is up with that? Förstör ju hela dagen. Ser dock fram emot ett tillfälle att såga den filmen. Jag hatar den från djupet av min själ.

Nu sitter jag och recenserar skivor. Planerar att hinna med alla innan jag måste skriva hemtenta. Hemtentan gör mig för övrigt nervös, trots att det gick relativt bra på den förra. Jag har prestationsångest. Underligt nog inte när det gäller recensionerna dock. Kan vara för att jag vet vad som krävs av mig i dem. I hemtentans beskrivning framgår inte exakt vilket språk jag vågar använda (egenhändigt ihopsatta skribentord, någon? Inte?) eller någon balansräkning på andalen fakta mot andelen egen analys. Suck.

Här är förresten bilden jag försökte lägga upp häromdagen. Håhåjaja.

Är det det här det hela handlar om?

Förresten har jag nu sett en film som alla trott att jag skulle gilla. Juno.

Jag tyckte delvis om den. Musiken var fin, huvudkaraktären var sympatisk och några detaljer var charmiga. Det kändes dock som att dessa faktorer var till för att lura mig till att tycka om en film som dels handlar om graviditet(!) och dels kommunicerade diverse klyschor och stereotypa karaktärer.

Men ändå. Okej film. En trea fick den i betyg.
Musiken var ju så bra.

U Can't Touch This.

I lördags konstaterade jag och Tora (DILLEBESÖK I GÖTEBORG!) att nittiotalet är på väg tillbaka. Vi började dagen med en resa till ett Ullared mer packad med folk än vad jag någonsin har upplevt, och där observerade vi ett oroväckande högt antal jeanskjolar. För övrigt finns det nu bland alla småbutiker utanför själva feta Ullaredsaffären även en "erotik outlet". Där fanns det skumma grejer. Nedan ser vi hur taggad Tora var när vi köade för att komma in i affären.


På kvällen toppade vi det här med att besöka Haket, där det spelades 90-tal både uppe i baren och nere på dansgolvet. Uppe: 90-talsrock/pop. Nere: Eurodisco/radiohits. Det var sjukt jävla kalaskul! Som lågstadiedisco, fast på krogen. Som krogen utan Pokerface, ni vet. Åh, att dansa sig genomsvett till Aqua, Spice Girls, Freestyler (var det Boomfunk MC's de hette som gjorde den?), Drömhus och allt annat. Det var dessutom kul hur blandat folk som var där. Glamrockare, gothare, pretton, poppare, transor, trendisar... Mångfalden blomstrade, och alla kunde texten till Barbie Girl. Nedan ser vi hur taggad jag var innan vi gick ut.

Ja, här skulle det vara en bild på mig där jag gör tummen upp och har världens pokerface (ironiskt nog), men jag vet inte hur man roterar bilder på min dator så det blir inget av med det. Jag vet att du är ledsen.

Men 90-talet tillbaka, alltså. Det här öppnar för att Jarvis återupptar vanan att bära glänsande skjortor. Jag håller tummarna.

Hinner inte blogga, sjukt mycket att göra, dör.

Bring it on, Krunis!

Nu är det upp till bevis, Markus Krunegård. Jag tror inte att dina nya plattor är bra. Kom igen, överbevisa mig.

Man undrar vart världen är på väg när Playboy har Marge Simpson som "modell" för att "locka yngre läsare".

Jag får en känsla av det inte är ett trevligt ställe.

Ibland är det svårt, men minns det här: Mitt hem är där mitt hjärta är.

Det här är min hemstad. Dille.

Det här är min hemstad. Göteborg.

Det här är min hemstad. Gislaved.

Det här är min hemstad. Östersund.

Utan inbördes ordning. Den ordningen är det ingen som känner till. Allra minst jag.

It's a silly time to learn to swim when you start to drown.

Jag var och simmade idag igen. För tredje gången. Det börjar kännas som en vana. Jag jobbar på att känna mig som att jag får ta upp den lilla plats jag tar i bassängen.

Idag var jag där mitt på dagen. Pensionärerna, barnen, högstadiekidsen och jag. Bortsett från personalen kan jag ha varit den enda personen där över femton och under sextiofem. Det passade mig fint. Tantmotion är exakt min nivå. Det ligger ingen prestation i att motionssimma (och jag känner mig nästan inte alls dålig när jag blir omsimmad).

Högstadiekidsen fick mig att fundera en hel del på varför idrott i skolan borde vara förbjudet eller utformat på ett mindre mobbningsvänligt sätt. Vi lever i ett samhälle där vältränad och bra på vissa sporter betyder bra. (Dessa sporter ska helst innehålla bollar. Är det ett mansdominerat samhälle? Jag bara undrar.) Skolidrotten är således ett nästan alltför enkelt sätt att utforma en hieraki där snabb, stark, smidig betyder bra. Vi som inte är snabba, starka, smidiga får nöja oss med att bli hatade för att vi ställer frågor på SO:n. Å andra sidan är det rysligt praktiskt för den som är duktig att helt gratis få ett tillfälle känna sig förmer och att trycka ner andra.

Allra bäst är det när läraren i idrott dömer ut en för att man inte kan idrotta i skolan eftersom man blir paralyserad av ångest när man ska försöka röra på sig i grupp. Bosse, min lärare i idrott på högstadiet, för dig vill jag bara berätta att jag faktiskt hade ont i magen på riktigt när jag skulle ha idrott. Det var inte bara en ursäkt att slippa, det berodde på att idrotten är ett jävla växthus där man odlar känslor av värdelöshet. Och en annan sak: Jag hoppas att du aldrig mer bemöter en elev som kommer till dig och berättar att den blir mobbad med att peka ut någon som har det värre. Ens känslor försvinner inte för att någon förklarar att de är löjliga. Däremot mår man ännu sämre för att man känner sig klen som mår dåligt trots att man tydligen inte borde det.

Sista terminen i högstadiet gick jag inte på idrotten alls. Smärtan det åsamkade mitt inre var ett för högt pris för ett betyg utan IG. Duktigheten var inte värd magontet. Kanske borde jag gjort det mycket tidigare. Kanske innan Bosse uppmärksammade mig på att jag var socialt inkompetent, till exempel. Det är en bild av mig som jag har släpat på länge. Trots att den inte var min från början.

Utan skolidrott kanske det hade varit självklart för mig att jag har lika stor rätt som någon annan att ta upp plats i en bassäng i Askims simhall. Kanske. Nu måste jag ständigt påminna mig om det.
Ungefär en gång per längd.

Men måste du göra dig till ett offer?

I går natt drömde jag att jag skulle köpa en vegetarisk korv i ett korvstånd. Men när korvmannen lade ner korven i brödet blev den en kråka. Den levde. Han lade ner den levande kråkans kropp i brödet och virade vingarna runt hela paketet. Jag tog det och upptäckte att kråkan var för stark för att jag skulle kunna hålla i den. Mitt drömjag tänkte: "Åh nej, kråkan är för stark, det här kan jag ju inte äta." Alltså INTE "åh nej, det här är ett levande djur, det kan jag ju inte äta". Mycket, mycket underligt.

Idag har jag haft föreläsning om populärmusik. Det låter som en dröm, eller hur? Olyckligtvis var jag för trött och stressad för att orka sprudla av entusiasm som jag hade gjort alla andra dagar. Det är mycket just nu.

På den ljusa sidan ser vi dock att jag hängde med Anki i 20 minuter medan hon bytte tåg här i stan idag, samt förstås att Tora kommer hit i morgon och stannar några dagar.

Why live in the world when you can live in your head?

Små vardagstips:

Om du är ledsen, tänk för helvete inte att du ändå ska hålla dig uppdaterad på vad som händer i världen. Världen är nämligen en hemsk och ond plats som du gör bäst i att ignorera så länge du mår dåligt. Aftonbladets nyheter är verkligen ingen feel good-film. Okej? Okej.

You remember the good times but the good times don't remember you.

I kväll kan ni lyssna på mig 20-21 på gnf.nu. Till höger på startsidan står det något om Göteborgs studentradio K103. Där är det.

Ja, jag gav er fel adress förra veckan... Förlåt. Jag trodde att det var den. Det står ju webbradio där och allt. Där ser man vad det är lätt att vilseleda mig.

Please don't hate me.

Ge mig arsenik. Del 2.

Idag är en ledsen och less dag. Jag vet inte varför. Det känns bara som om ingenting är kul.

Jag funderar på om jag borde låta bli att försöka bli journalist för att jag är för nervig. Jag funderar på om det finns något annat som jag kan göra. Jag funderar på om jag inte är för dum för universitetet. Jag funderar på vad det är för någon ny era i mitt liv jag är på väg in i. Jag funderar på hur i helvete jag ska kunna leva i sommar. Jag funderar på om jag är kapabel att ha ett riktigt jobb (alla bevis tyder på motsatsen). Om, och jag säger OM, man utgår från att jag kan skriva så är det å ena sidan lätt att få göra det, å andra sidan galet svårt att få betalt för det.

Jag lever i kompetensbrist. Jag borde förmodligen lära mig att skriva maskin och brodera korsstygn, så skulle jag kunna bli sekreterare. För femtio år sedan. Jag hatar att ingenting jag vill göra behövs. Vilken funktion ska jag fylla i världen? Det finns redan tonvis av wannabe-musikjournalister och mediokra författare. Jag har alltid varit säker på att jag kommer att skriva minst en bok för eller senare. Men nu vet jag inte. Vilket hål skulle den fylla? Allting finns ju redan. Jag är en dussinvara. Tillverkad på löpande band-system och prissatt av en högre instans.

Allting har redan gjorts. Alla finns redan. Jag har en dubbelgångare, det finns de bildbevis på. Sålunda behövs inte jag. Haha, vilket självmordsbrev det här blev. Så töntigt. Det var inte så jag menade. Jag försökte bara bevisa min tes om att jag är överflödig i samhället.

Det var tyvärr inte så svårt.

Jag borde inte vara såhär ledsen. Jag har ju ett roligt liv. Skivrecensioner, studentradio och Kulturstudier. Det är bara det att när det slår en att det roliga inte leder någonstans är det svårt att inte bli jätteledsen. Det betyder ju att det man lever för är en återvändsgränd.

Nu ska jag sluta. Det här resonemanget kommer inte längre.

Ge mig arsenik.

Snälla någon något vad som helst ge mig nya vänner. Inte för att det är fel på de gamla, tvärtom, utan bara för att de är så långt bort.

Känn lite sorg för mig, Göteborg, jag lever i social brist.

Got eyes like disco lights.

Igår gjorde jag för första gången en intervju för radio. Jag har inte lyssnat på den än, så ljudnivåerna kan vara helt åt helvete, men jag gjorde det i alla fall. Nu ska jag bara lära mig att klippa ljudfiler. Klippa och klistra, någon?

Smart som jag är visste jag att jag skulle vara dödligt nervös eftersom det var första gången för radio. Därför tog jag min chans när Jonna Lee kom till staden. Jag har intervjuat henne förut och hon är världens snällaste och verkar tycka om mig. När jag, och M & M från popredaktionen som var där för att observera (och vara moraliskt stöd), satt oss på en soffa i logen på Sticky Fingers sade jag att jag var nervös. Jonna, som den vänliga själ hon är, lugnade mig med orden "du har ju intervjut mig förut, och då var du grym, så det här går säkert jättebra".

Det gick bra. Med reservation för fuckade ljudnivåer. Jag och mina två kompanjoner fick varsin öl av Jonna, som vi var tvugna att stanna i logen för att dricka. När vi gjort det höll vi på att inte hitta tillbaka ner till baren. När vi gjort det upptäckte vi att drinkar inte kostar mycket på alls på Sticky. 51 spänn för en sjukt stark rom och cola är prisvärt. Lätt.

Jonnas spelning var, som alltid, mycket bra. Jag tyckte att det var synd att inte fler människor var där. Dessutom är det ju alltid så på klubbar att en viss andel människor är där för att suga i sig alkohol och inte för att lyssna på musik. Jonna förtjänar både en större och mer fokuserad publik.

Alla som bor i Göteborg måste gå och se när Jonna och Maia Hirasawa spelar varandras låtar tillsammans på Nefertiti den 21 november. Det kommer högst antagligt att bli magiskt.

Jag har ändå aldrig förstått det episka i betong.

Om du undrar varför Anna Gustafsson inte bloggar just nu så är det för att hon är a) dum i huvudet och inkapabel till all form av kommunikation och analys av samtiden och b) i full färd med att försöka styra upp en intervju i sista minuten och låta bli att börja grina på kuppen.

Jag vet det här eftersom jag är hennes schizo-vän. Ni bör känna igen detta fenomen från Fight Club, en film och bok som Anna G ofta refererar till. Hon känner sig cool då, av någon anledning. Om det beror på våldstemat eller Brad Pitts nakna överkropp är fritt att spekulera i, så länge Anna G inte hör. Hon skulle bli grovt förolämpad. Haha.

Berätta inte att jag har kapat hennes blogg, förresten. Prata över huvud taget inte med henne om mig. Lovar ni?

/Tyrah Burden

Ja, det här var ju Sonic Youth på Siesta om jag inte misstar mig.

Jag älskar Östersund. Jag hatar Messmör. Därför är den här bilden ganska rolig.

Indalsälven och jag. Och världen vackraste älgmössa.

Det här är bara en random egobild. Eftersom det alltid är lika roligt att titta på. (Jag är både ironisk och allvarlig nu.)

Ytterligare ett mail från bokförlag. Forum denna gång. En standard-avvisning, så vitt jag kunde se. I den passade de för övrigt på att skryta med hur många manus som skickas till dem varje år. Det tyckte jag var onödigt av dem, men det kanske är meningen att det ska få en att känna sig bättre. I så fall är ju tanken god.

Jag skulle bli väldigt snopen om något förlag nappar nu när jag bestämt mig för att lägga ned. Vad fan gör jag då?

Sink or swim.

Idag har jag simmat. I en simhall.

Det kan ju låta enkelt. Det kanske ÄR enkelt för normala människor, men jag är som bekant allt annat än normal.

Först har vi det här med badkläder. De ska vara asexuella och kunna hålla bröst på plats (vilket få bikiniöverdelar gör, trots att det väl kan sägas vara deras egentliga syfte). Sedan ska man överleva att prova dem i lysrörsbelysning utan att vilja äta en miljon chokladbiskvier för att mildra sorgen över att se ut som en flodhäst.

Sedan har vi det här med nakenhet. Just det: omklädningsrummet. Rummet som var döden på högstadiet. Rummet där man byter om, duschar och är naken med andra - främmande - människor. Med tanke på vilken övertalningskampanj från Bullen det krävdes för att få mig att testa att sova naken - med mig själv - kan man lätt se hur det här är ångestframkallande.

Ja, allt handlar om kroppar. Ni kommer att bli glada av att få veta att jag idag övervann allt detta. Min kropp blev glad för att jag motionerade den. Således ett steg framåt både för min själ och min kropp.

Som Doris skulle ha sagt: Fortsätt simma, fortsätt simma.

Ett informativt inlägg.

Nu har jag en del jag bara måste skriva, så jag ska skriva ett nyhetsinlägg. Välkommen till "spännande eller på andra sätt viktiga händelser i mitt liv". Nu börjar vi.

1: Jag har fått mail från bokförlaget Natur & Kultur. De tyckte i likhet med mig själv att konceptet inte sticker ut tillräckligt i dagens debatt om jämställdhet. Dessutom garderade de sig med att förklara att ett sådant projekt inte skulle passa in i deras utgivning just nu. Ett par människor har framfört åsikter om att jag inte borde "ge upp" det här. Anledningen till att jag faktiskt borde det är att jag ville göra det här och vara banbrytande. Nu när jag vet att marken redan beträtts ser jag ingen poäng med att stövla på bara för att sätta min flagga där. Orka vara andra människan på månen, liksom.

2: Att sända radio är fantastiskt roligt! Min första sändning var nervös, svettig, fnissig och klumpig men ack så inspirerande. Det kan bara bli bättre! Jag känner att jag hittat världens bästa hobby.

3: Delkursen "Populärkultur" är extremt intressant. I synnerhet motsättningar mellan finkultur och "ful"-kultur. Jag lär mig saker, vilket känns som exakt vad jag alltid borde göra.

I heard a song on the radio.

I kväll, mina vänner!

Då sänder jag och resten av popredaktionen på studentradion en nylansering av popprogrammet Blå. (Blue Monday, ni vet.) Göteborgare: FM 103.1. Övriga invånare i världen: http://www.k103.se. Klockan 20 till 21 bör ni lyssna uppmärksamt.

Det kommer att bli nervöst, roligt och poppigt till tusen.
Jag är dödligt taggad.

Nu blir det andra bullar.

Idag är det kanelbullens dag.
Idag känns ingenting roligt.
Inte ens dåliga ordvitsar.

Det regnar. Elementen i min stuga verkar inte fungera. Jag fryser. Och har inga vänner inom klappavstånd. KOM HIT! NU! Jag behöver er. Är inte det höga antalet "mina fina vänner"-inlägg senaste tiden ett bevis på det?

Jo. Just det.
Argumentera mot det, om ni kan.

(Om ni ens lever och läser, för den delen. Hallå..?)

Känn pressen.

Snow can wait, I forgot my mittens.

Basshunters Spotifyreklam gör mig illamående. Han pratar DÅLIG engelska, försöker vara cool men är TÖNTIG, samt gör reklam för BAJSmusik. Jag har rätt att uttala mig, jag har provlyssnat.

I övrigt är "spaddifay" mitt just nu största glädjeämne. Att skaffa sig koll på saker och ting är en givande sysselsättning. Man känner sig duktig OCH man har kul. Perfekt om man som jag både bygger sin självkänsla på vad man presterar OCH är lat. Dagens tips.

Oh. My. GOD.

Det ska komma en Vänner-film.
2011 ska den ha premiär.

HUR ska det här kunna bli bra? Jag är orolig på riktigt nu.

Det regnar på mina fönster. Jag har vridit upp värmen på elementen. Trädens färger är snarare varma än friska. Som om det vore det mest naturliga i världen har jag återigen börjat lyssna på två artister som var hjältar för mig på högstadiet - Tori Amos och Stina Nordenstam. Det enda som stör mig är Spotify-reklamen för Florence + The Machine. Det korta klippet ur en väldigt störig låt bryter av lugnet väldigt effektivt.

Mina fötter fryser. Mitt huvud också, fast jag har en huvtröjs-huva på det. Den stora frågan som rör sig i min kalla skalle är varför folk har en sådan sjuk hybris att de tror att det går att förbättra låten Hallelujah, trots att det redan finns en bra originalversion (Leonard Cohen) och ett par fantastiska covers (Jeff Buckley och Rufus Wainwright).

Det skulle vara en perfekt dag för att författa storverk.
Synd bara att jag inte har någonting att säga.

You know how people just click.

Nu tänkte jag göra saker och ting lite enklare för mina hängivna groupies.

Recension av Monsters of Folk på Devotion.

Devotion, för övrigt, är en sajt om popmusik ni verkligen borde hänga oftare på. Den bossas av Andreas Häggström, en sympatisk man som läst enbart sex böcker i sitt liv men ändå har hela språket i sin hand. (Imponerande för en sådan som jag som inte skulle vara någonting alls utan bokmalande.)

Recension av The Mountain Goats på Groove.

Recension av Anton "Slösare av musikskribenters tid" Björkenvall.

Det var allt för idag. Ha så kul!

"Du är helt besatt av döden idag."

Nu ska jag berätta något fantastiskt.

Så, jag läste i Fredrik Strage-boken. Det nämndes i förbifarten att Jarvis recenserat svenska singlar i något nummer av tidningen Pop under 90-talet. Oj, tänkte jag, det skulle jag vilja läsa.

Mattias, min pojkvän ni vet, gjorde en kulturstudie på tidningsantikvariatet Dolores. Vad tror ni han hittar? Ja, ni kan ju gissa. Ett nummer av Pop. Vilket tror ni att det var? Ja, det där Jarvis och Candida recenserar svenska singlar.

Fatta. Av alla Poptidingar jag kunde ha längtat efter, så är just den det enda numret som fanns på Dolores. Herregud. Jag dog av det här. Fast på ett bra sätt.

Between Delta and Delaware.

Idag ska jag: Äta gigantisk kanelbulle och prata litteratur, prata popredaktion (iih!) OCH bli bjuden på middag eftersom jag och Mattias lyckats vara tillsammans i ett halvår.

Hemtentan blir okej. Tror jag. Jag har lite ångest när det gäller den. Men jag har i alla fall försökt. Enligt vår lärare (professor? Han ÄR ju det, men det kändes underligt att skriva) är det ytterst få som inte får godkänt på det här. Typ en. Fast den kan ju vara jag. Ehm. Nåväl.

En helt annan sak: Jag älskar att göra playlists på Spotify. Älskar! Säg till om du vill ha en, så lovar jag att göra mitt bästa för att tillfredsställa dig.

Oh, I love you!

Jens, världens bästa, och Mattis, världens bästa. BÄSTA!

Jens och jag skriver om våra liv i varsin likadan anteckningsbok (jättefina och röda är de). Vi köpte dem i Östersund. När de är fulltecknade ska vi byta och läsa om varandras liv. Jens är en av mina bästa vänner. Han är en väldigt klok och fin man. Påminner om Harry Potter lite, fast mindre dramatisk och mindre asexuell. Han slåss inte med lika många drakar heller. Demoner däremot..! Nej, nu försökte jag bara vara rolig och referera till nördiga saker.

Mattis kommer hit snart! Eller ja, i december, för då spelar Sonata Arctica här. Sångaren i det bandet, Tony Kakko, är för henne vad Jarvis Cocker är för mig. Så ni förstår att det är viktiga grejer! Mattis, även känd som Matilda, är en av de få speciella människor jag alltid känner mig nära även om vi är långt ifrån varandra. En riktigt vän. Som jag är otroligt lyckligt lottad att få ha träffat över huvud taget! Kan icke föreställa mig ett liv utan det. Hu.

För att inte tala om Tora. Ack, den vänskap som bygger på en gemensam böjelse för popmusik kan inte bli annat än speciell. Vad har vi inte upplevt tillsammans? Fulla spelningar, nyktra spelningar, testunder, slöande på Dille, flummande i Luleå, spatserande i Gislaved, chokladbiskvier i Östersund... Tora är även en av de snyggaste människor jag känner. På sanning. Jag vågar inte lägga upp en bild på henne, för hon ogillar ofta sådant och dessutom har jag ingen nyare bild, så ni får ta mig på mitt ord.

Och Cami! Gränslös, hejdlös, tyngdlös och hämningslös. Flyger gör hon alltid, i associationer och formuleringar, högt över mig och alla andra. Det finns bara en Cami man behöver någonsin. (Hon skickade för övrigt världens bästa sms till mig igår. Det handlade om hud, västkusten och pengar. Episkt.)

Och alla andra. Jag skulle kunna fortsätta detta persongalleri om inte i evigheter så i alla fall en stund till, men jag tänkte hinna skriva lite på hemtentan innan Scrubs börjar.

Kärlek och härlighet.