Blah blah blah.

Jag har dåligt samvete för att jag uppdaterar så dåligt här nu i helveteshögtidernas tid. Dessutom orkar jag inte riktigt att samla ihop de tankar om popkultur jag hyser för att skriva något strukturerat. Därför kommer här - En Kompromiss. Ni får fragment, jag får samvetsro. Hey ho let's go.

Först på dagordningen är Unicef-reklamen på tv. Persbrandts snack rör mig inte i ryggen. Jag börjar tro att han är död på insidan. Men Andreas Lundstedt! Jag började nästan grina. Hans röst låter lite som att han helst vill gråta men är vältränad i att låta bli. Och blicken. Den känns uppriktig. Är det något jag uppskattar, förutom uppriktighet, är det möjligheten att kunna bevara illusionen av uppriktighet.

Facebook förpestar just nu mitt liv med en annons vars rubrik lyder "Snygg byst till nyår?". Vad vill de mig?!

Musikmässigt söker jag just nu trygghet och lugn. Det innebär lugn älsklingsmusik och nostalgihits. Ingenting nytt går att processa i denna hjärna för tillfället. Detta bör dock rätta till sig när jag är tillbaka i Göteborg. Det går däremot att framställa nytt eget material. Jag är glad att jag tog med gitarren hela vägen upp till Jämtland, då den bereder mig mycket nöje. Idag påbörjade jag en låt om att boken alltid är bättre än filmen. (Ni är välkomna med förslag på böcker som inte blev bra filmer! Hittills har jag bara fyra stycken.)

Nu orkar jag inte vara hurtig längre. Frågor hänvisas till min sekreterare (alltså ingen).