Solo och Café: En liten studie av livsstilsmagasin.

DISCLAIMERS: 1. Det här är ett väldigt långt inlägg. Jag rekommenderar dig att lägga ner lite tid och läsa till slutet. Det är värt det. 2. Det finns fler analysnivåer än mina. Djupsinniga iakttagelser av dem är hjärtligt välkomna till kommentarsfältet.

Inriktningen på min nuvarande delkurs ("Modernitetens medielandskap" eller något annat pretto kallar de den) har gjort mig väldigt fundersam kring just medielandskapet idag. Framför allt ur genusperspektiv, som är en favorit hos mig. Därför har jag köpt två livsstilsmagasin för män resp. kvinnor, ett nummer av Café och ett nummer av Solo, för att undersöka framställningar av könsstrukturer och maktförhållanden.

Vi kan börja med lite hårda fakta. På Solo består redaktionen enbart av kvinnor. På Café jobbar det 20 män och 3 kvinnor (varav två har ordet "assistent" i titeln).

I Café finner jag en övervikt av män på de bilder som finns, både i reklam och artiklar. Männen är påklädda och det är tydligt att de ska vara snygga. (Värd att notera är emo-modellen med kuksugarläppar. Inget heterokomplex?) Kvinnorna som figurerar är avklädda och det är tydligt att de ska vara snygga. Dock med ett undantag - Noomi Rapace som Lisbeth Salander, med stor huvtröja och pistol. Vissa avklädda bilder har sällskap endast av lite text, andra av en hel artikel.

I Solo finns det 4 bilder på Robert Pattinson(!). I övrigt är det något fler kvinnor som figurerar på bild. Oftast är de lättklädda, välsminkade och smala. Männen som avbildas är i enstaka fall sexobjekt (jag upprepar: Robert Pattinson), men oftast finns de på bild för att de blivit intervjuade eller skrivit krönika (Calle Schulman).

Nu ska jag titta lite närmare på stämningen i de respektive magasinen.

På Solos framsida sitter modellen Natalia Vodianova i underkläder och bolero med halvöppen mun. Efter några sidor av reklam möts jag av ledaren som har rubriken "Sluta tvivla på dig själv". Den uppmanar mig att skita i vad "alla andra" tycker och våga tycka om mig själv som jag är. (No shit!) Tidningen går vidare med diverse tips på hur man ska klä sig, sminka sig, inreda sitt hem, komma i form, bete sig, göra karriär och fånga en man. Porträttet av omslagsmodellen är en saga i bästa Askungen-stil, där hon bland annat berättar att folk tar henne mer på allvar sedan hon blivit mor.

Intressant tips i artikeln "Bli en nätdejting-drottning": Sikta på att prata 35 procent av tiden och låt honom sköta resten. Ett annat intressant nedslag: "En teknikblogg som riktar sig till tjejer, och som inte förutsätter att tjejer är värdelösa på området." Så var får man dessa tips? Jo, på domänen lillagumman.se.

Andra artiklar vi kan läsa i Solo: "24 sexiga jullekar". "Varför blir du kär i machokillen?" "Har du fel kroppsuppfattning?" "Intervju: Deathcab for Cutie" (Ja, DE skrev fel, inte jag.)

Café då? Där hittar vi Alexander Skarsgård på framsidan. Mååånga sidor av reklam innan ledaren, "Grattis, Crampa!" som handlar om hur fenomenal medarbetaren Jonas Cramby (som f.ö. även skriver i Cosmopolitan om "hur män fungerar") är. Första delen av tidningen handlar om kultur och nöje och berättar klart och tydligt vilka böcker/filmer/spel/tv-program som är coola och ocoola. Om den enda bok skriven av en kvinna kan vi läsa att den är "rätt kul läsning om man pallar den tjejiga berättarstilen". Efter den delen kommer det feta reportaget om Skarsgård. Porträttet av honom tillåter ett visst mått av nyans och ett stort mått av machokomplex (artikelförfattarens, inte hans).

Artikeln om Megan Fox är väldigt spännande. Dels figurerar hon i baddräkt på en rad bilder, dels säger hon i intervjun "Kvinnor säljs som en vara i Hollywood. Ditt värde bestäms av hur sexig du är". Samtidigt snackar hon om att man inte ska låta någon annan bestämma över ens liv och att hon vägrar låta andra bestämma vad hon ska ha på sig och hur hon ska se ut. Artikeln har rubricerats "Tjejen som klär av Hollywood".

Andra artiklar vi kan läsa: "Döden i djungeln." "Zlatans största stund." "60 sidor av Ulf Lundell." Bilder på storbystade dokusåpadeltagare. "10 steg till bättre oralsex." (Den sistnämnda artikeln är a) skriven av en tjej och b) uppbyggd på Stora sexboken för tjejer som har sex med tjejer.)

Vad kan vi dra för slutsatser av detta?

Jag känner många saker. En av dem är att det generella budskapet i båda tidingarna är att det är viktigt att vara snygg och sexig. Skillnaden består i att det i Café ges mer utrymme även åt det inre underhållet - d.v.s. hobbyaktiviteter och populärkultur. Detta kan man läsa som att killars uppgift är att vara snygga OCH kunna saker, medan tjejer bara behöver vara snygga. Stackars killar?

En annan vinkel är att båda magasinen för fram värderingar som klargör att tjejer har en viss plats, och var den är. Solo måhända något mer subtilt och maskerat med snack om självständighet (vi rakar benen för vår egen skull!). Man skulle kunna säga att båda magasinen använder sig av den så kallade "manliga blicken" i synen på både kvinnor och män. För kvinnors del trycks det hårt på sexigheten, för männens del på hårdheten.

Samtidigt måste man förutsätta att den genomsnittliga läsaren inte är dum i huvudet. Kan man få ut någonting av dessa magasin, förutom stoff att bygga sina teorier på? Ja, jag kunde det. Det var inget fel på intervjun med Death Cab i Solo eller intervjun med Eddie Izzard i Café, till exempel. Självklart väljer alla vad de tar till sig och vad de slänger bort. Men jag tycker inte det är så bra om man tar till sig att man bara ska prata 35 procent av tiden för att vara en bra dejt.

Jag tror att dessa magasin inte är ett problem i sig - de är en spegling av en stämning i samhället. I vår kursbok Media, gender and identity skriver David Gauntlett att magasin för män har kortare historia än magasin för kvinnor eftersom deras "manliga" identitet var självklar så pass länge att det inte fanns en marknad för magasin som talade om för dem vad en man var. Idag finns den marknaden.

Detta skulle ju kunna kännas jämställt och bra. Haha, alla får må lika dåligt! Men nej, det känns inget bra. Det handlar i mina ögon om desperata försök att behålla könsroller för att ha någon slags kontroll på tillvaron. Kan vi tänka oss en tillvaro där vi inte behöver ett könsnischat magasin för att veta vilka vi är? Svindlande. Men ganska skönt.