The drugs don't work, they just make you worse.

Ibland gör det mig väldigt glad att lyssna på låtar som varit poppis på radio förr i tiden (dvs. typ 90-talet och när jag lyssnade på radio, vilket jag slutade med först vid fjorton års ålder då jag fann Lars Winnerbäck). Därför utspelade dig igår följande scenario.

Jag dansar och sjunger med till Aqua (Doctor Jones).
Mattias: Det är svårt att vara sur när du vill lyssna på sån här skitmusik eftersom du är så söt när du diggar till den.
Jag: Doctor Jones, Jones, calling Doctor Jones!

Ni kanske inte fattar grejen. Men det är skönt att känna sig säker på att man inte lyssnar på en låt för att vara cool, utan för att man vill ha roligt. Kanske är det så att jag har gått runt pretto-skalan och är tillbaka på noll.

Bara för att vara tydlig: Det här innebär alltså inte att jag har slutat tycka om all fin pop jag alltid gillar. Eller att jag lyssnar på den av andra skäl än för mitt eget höga nöjes skull. Det innebär möjligtvis att omväxling förnöjer.

Ni borde prova någon gång. Man blir glad (och flummig).