tisdag 26 maj 2009

Girlfriend in a coma

Idag gjorde jag en upptäckt. Joshua Radin har gjort en cover på The Smiths' Girlfriend in a coma. Och den är bra. Joshua Radin är precis så sammetslen och vänlig musik som man behöver när man är så stressad och förvirrad som jag är just nu. Skulle gärna ligga i koma ett tag. Tänk vad lugnt och skönt.
Och därmed bytte jag skickligt ämne från popmusik till mig. Steget är aldrig långt, och jag är alltid listig.

Precis just nu borde jag uppgradera mitt historiaarbete om det goda 90-talet (jag har inte skrivit om Spice Girls, thank you very much). Det innehöll för lite samhällsperspektiv. Dessutom råkade jag bajsa på den formella uppsatsformen vi tydligen skulle följa. Personligen tycker jag att verklighetsförankring är överskattat, men tycker den som sätter ens betyg annorlunda får man helt enkelt bita i det konkreta äpplet. Vilket jag som sagt borde göra just nu.

Men. Det snurrar i min skalle, jag är trött till utmattning och min puls speedar. Detta ökar varken koncentrations- eller prestationsförmåga. Och jag vill gärna både koncentrera och prestera. Tanken är att jag ska kunna göra det imorgon på tåget. 6.00 till 15.30 är ganska länge, jag bör hinna med både det och lite sömn.

När jag kommit fram är jag i Lund och ska träffa min vän, pappas ex, Babe. Lagad mat plus en natt i riktig säng. Sedan - tältning, festivalpolare och recensioner. Jag. Ska. Orka.

Idag tänker jag vara popklyschig och köpa Lucky Strike. Det känns absolut nödvändigt.

söndag 24 maj 2009

Det hemska med att vara född på 90-talet.

90-talet kommer att återkomma, jag lovar, för jag genomgår en mindre ålders/generationstillhörighetskris just nu. Att skriva ett skolarbete om 90-talspop sätter sina spår.

Jag inleder temat lite soft med att säga det här: En hemsk sak med att vara född 1990 är att man hörde pojkbandet Five's stöld av I love rock 'n' roll-introt i låten Everybody get up innan man hörde originalet.

Som tur är hörde jag originalet innan Britneys coverversion. Herregud. Jag skrev upprört om den i en loggbok på mellanstadiet minns jag.
Läraren förstod inte.

Hit the switch!

Alltså, den här relativt opersonliga popkommenterande skiten börjar gå mig på nerverna. Det var inte en av mina bättre idéer. Hur tänkte jag? Låtar som är opersonliga är ju ofta skitkassa. Varför skulle bloggar vara annorlunda? Vad kan jag säga om pop som ingen annan redan sagt om jag inte utgår från mig själv? Mina texter kommer väl alltid ha mer eller mindre anknytning till populärkultur eftersom det intresserar mig, men från och med nu är det JAG som gäller.

Provsmak:

JAG har bytt ringsignal från Common people till Razzmatazz. (Båda briljanta Pulplåtar, förf. anm.)

MIN högsta önskan just nu är att komma på vilken låt jag ska välja till studentflakstjohejsanet. Den måste vara vansinnigt peppande utan att vara värdelös. Svårt eftersom de bästa låtarna ofta är bring-downs. Det kostar att ha bra smak (kostnaden i detta fall varande konstant deppighet).

JAG förstår mig inte på Talangkonceptet. Till exempel den elvaårige pojken som sjunger så fint. Okej, han är ju söt (när han gick vidare började han grina och jag också) och så, men vad ska han göra med det? Sjunga andras låtar och vara gullig? Det får i alla fall inte jag ut något av. Sådana där "fantastiska" sångröster är ofta ganska ointressanta. Fint men trist.

Se där. Ahhh, vad det här kändes bra. Lägre krav = högre kreativitet. Score! Spana förresten in Conor Obersts engagemang i Mustaschkampen:

lördag 23 maj 2009

Nu knycker vi tältet (stumble into bed another saturday night)

Mina damer och herrar, får jag be om största... möjliga... tystnad. NU ska jag berätta! Idag har jag varit på cirkus. En vegetarisk! Den innehöll alltså inga djur, bara människor. (Kannibalcirkus? Nej, jag skojade bara.)

Nu knycker vi tältet var en föreställning som ledarna på Cirkus Kul & Bus i samverkan med (den fantastiska) kulturföreningen Kreativ Explosion satte upp i cirkustältet, hemmaplan för Cirkus Kul & Bus, på Frösön. De ville göra en egen grej, så de knyckte helt enkelt tältet. Hela föreställningen tog ungefär två timmar med en tjugominuters paus i mitten. Det kändes dock inte som två timmar utan betydligt kortare.

Förutom fantastiska cirkuskonster var det även en historia med bakomliggande tanke. Allt utspelade sig på några sekunder i en människas medvetande när hon var på väg att dö. Det sägs att livet går i repris innan man dör, och invävt i cirkusnummer och framburet av poesi fick vi se sekvenser ur huvudpersonens liv. Vackert och lekfullt framhävt av klockrent utvald (och ibland levande) musik.

Trots att cirkustältet var kallt och personen före mig fick det sista sittunderlaget var det en väldigt värd kväll. Det är inte varje dag man får se trapetskonstnärer trapetsa till Muse eller superglittrigt cirkusfolk leka på bollar till Detektivbyrån. Tråkigt nog!

fredag 22 maj 2009

Festivalernas säsong är här!

Det är sommar igen, and I think I speak for everyone when I say ÄNTLIGEN. Äntligen är det dags att se en miljon band på rad, trampa i damm eller lera beroende på hur fuktigt vädret behagar vara, få ont i Conversefötterna av att gå hela dagarna, leva på pizzaslicar och våfflor, somna i ett iskallt tält och vakna i ett växthusliknande, spana in en massa människor i balla tishor och stuprörsrövar, se vilka underverk silvertejp kan göra och få en hel massa intryck av musik och människor och platser.

Min festivalsäsong börjar med Siesta i Hässleholm. Jag var där förra året för första gången och blev kär. Det var lagom litet, men med lagom asbra band (bland andra Pascal som syns på bilden och har världens vackraste trummis). I år har de bland annat bokat Sonic Youth, Placebo, Tiger Lou, Frida Hyvönen och Joel Alme. Sonic Youth har jag sett, men de ska bli mycket spännande att se dem igen. Jag älskade Placebo under min emoperiod, så det ska bli intressant av nostalgiska skäl. Tiger Lou släppte en vansinnigt deprimerande och tung men jävligt bra platta i höstas. Hur det ter sig live ser jag fram emot att få veta. Frida Hyvönen tror jag är antingen magisk eller jättetråkig, men vad vet jag.

Självklart är det mycket mer jag ser fram emot. Att se hur lång lugg Krunegård har till exempel. Och att se om Deportees är så bra som jag tyckte att de var 2007. Och Phoenix! För att inte tala om allt coolt som händer på de okända bandens scen Playa.

Och det bästa är att det bara fortsätter. Hela sommaren. Basvibrationer, tappade skor, fjortisar som ber om cigaretter, stanken av langos, halvnakna människor, alkohol och musik.
Överallt och hela tiden.

torsdag 21 maj 2009

Kids of the Filip & Fredrik-generation.

I söndags i Söndagsparty sade Fredrik Wikingsson något oroväckande. Han använde ett ord som löd "Blondinbellagenerationen". Say WHAT now?! Poängen han hade med det kan lika gärna sägas med ordet "bloggenerationen" (för let's face it, det är vi). Det gör mig ännu mer mörkrädd än vanligt att behöva förknippas med rosa läppglans, halvtaskigt språk befläckat med smileys och hutlöst dyra pälsjackor - och allt detta bara för att jag råkar vara 90-talist.

Jag är helt säker på att vi är rätt många som verkligen inte vill bli förknippade med Blondinbella på grund av vår ålder. Det finns mycket bättre personer att döpa vår generation efter! Vad sägs om Håkan Hellström-generationen? John Dorian-generationen? Eller, varför inte, Filip & Fredrik-generationen?

onsdag 20 maj 2009

Okej, Simon Norrsveden

Idag hade vi ridtävling i skolan, och sade jag till min häst "Okej baby, det är dags att vi ska vinna allt" och kände mig lite popfyndig sådär. Det är nämligen titeln på Simon Norrsveden debutalbum som släpptes för ett par månader sedan. Och jag tror att när det nästa år blir dags för diverse galor kommer Simon att kunna säga samma sak till sin platta. Årets nykomling och whatnot.

Det är nämligen exakt så bra. Tro det eller ej. Ljus och vacker popmusik. Det kan vara så enkelt. Briljanta melodier! Dessutom skriver grabben en kickass-blogg. Läs, lyssna (finns på Spotify), och ta in att det faktiskt kan komma såhär bra saker från bibelbältet (i Simons fall Värnamo).

Hur det gick på hästtävlingen? Vi kom, vi sprang, vi överlevde. Mer än så kan man knappast begära.

tisdag 19 maj 2009

Så Markus, vad tycker du om vampyrer?

Markus Krunegård har gjort dampiga dansrocklåtar med Laakso och episka poplåtar som soloartist. Han har popsveriges kanske längsta lugg och drösar med unga fans. Man måste nog säga att jag är ett av dem, med tanke på att jag dels är född på 90-talet och dels har Markus bland mina tio mest lyssnade artister på Last.fm.

Och nu ska jag ställa en sisådär tre-fyra korta frågor till honom. Det är storm i det vattenglas min hjärna skulle kunna liknas vid. En del i det är att söka inspiration från min omgivning. Hittills har det enbart lett till snuskiga frågor som syftar på Jag är en vampyr.

"Sväljer du ibland, eller spyr du alltid när du suger?" "Var/när/hur långt vill du komma in?" "Har du fått ligga mycket tack vare Jag är en vampyr?"

Herregud. Jag ska enbart ställa frågor om trädgårsarbete och kossor och fotboll och annat osexigt. Fast jag vill ju veta om Laakso-spelningen på Peace & Love innebär att de ska släppa nytt snart. Och hur miraklet som är Detektivbyråns remix på Jag är en vampyr skedde. Och om han med sin berättartalang inte har lust att skriva en bok, kanske?

Jag kommer på något listigt. Och framför allt - osexigt.

Jarvis Cocker - Further Complications

Igår var det en stor dag. Åtminstone i en av alla världar (en som kanske i likhet med mannens myspace kan kallas Jarvspace). Då släpptes nämligen Jarvis Cocker's andra platta Further Complications. Solodebuten hette Jarvis och släpptes 2006. Och faktiskt så är "vidare komplikationer" ett mycket passande albumnamn på uppföljaren. Det rör sig fortfarande om halvflummiga låtar jag vill beskriva som singer-songwriter-rock. Och Jarvis är lika snuskig som vanligt, till allas vår lättnad.

Ärligt talat är jag grymt impad av att Jarvis fortsätter göra bra musik år efter år. Pulp var ju britpopbriljans i många år, och att sedan fortsätta leverera? Fantastiskt. Det är betydligt bättre än det låter med bittra britpoppare som vuxit upp, flyttat till Paris och slutat röka.

måndag 18 maj 2009

Jesus and Mary Chain (Taste of psychocandy)

Den här bloggen är döpt efter JAMC-låten Taste of Cindy. Min tanke var att byta ut ett av orden i titeln på någon låt jag tycker om mot ordet "pop". Min favoritlåt just nu är deras Psychocandy, men "psychopop" och "popcandy" lät så oöverkomligt töntigt. För att inte tala om "psychocandypop". Inte okej.

Men är det något som är okej så är det Jesus and Mary Chain. För det första är de så jävla bra. Skeva men ljuva poptavlor i rockram - det är så okej som det kan bli. För det andra är det tryggt att retrolyssna. Man behöver liksom inte vara beredd på några förändringar, man behöver bara ta in det som finns och vara glad. Det är i och för sig även en nackdel. Ponera att JAMC skulle vara mitt absoluta favoritband, skulle jag inte vara ledsen över att aldrig få se dem live då? Jo. Det skulle jag.

Alltså är det tur att det finns så många bra och nya band som inte gör något annat än att giga. JAMC kan man ju alltid lyssna på i iPoden på väg till spelningen...