Festivalernas säsong är här!

Det är sommar igen, and I think I speak for everyone when I say ÄNTLIGEN. Äntligen är det dags att se en miljon band på rad, trampa i damm eller lera beroende på hur fuktigt vädret behagar vara, få ont i Conversefötterna av att gå hela dagarna, leva på pizzaslicar och våfflor, somna i ett iskallt tält och vakna i ett växthusliknande, spana in en massa människor i balla tishor och stuprörsrövar, se vilka underverk silvertejp kan göra och få en hel massa intryck av musik och människor och platser.

Min festivalsäsong börjar med Siesta i Hässleholm. Jag var där förra året för första gången och blev kär. Det var lagom litet, men med lagom asbra band (bland andra Pascal som syns på bilden och har världens vackraste trummis). I år har de bland annat bokat Sonic Youth, Placebo, Tiger Lou, Frida Hyvönen och Joel Alme. Sonic Youth har jag sett, men de ska bli mycket spännande att se dem igen. Jag älskade Placebo under min emoperiod, så det ska bli intressant av nostalgiska skäl. Tiger Lou släppte en vansinnigt deprimerande och tung men jävligt bra platta i höstas. Hur det ter sig live ser jag fram emot att få veta. Frida Hyvönen tror jag är antingen magisk eller jättetråkig, men vad vet jag.

Självklart är det mycket mer jag ser fram emot. Att se hur lång lugg Krunegård har till exempel. Och att se om Deportees är så bra som jag tyckte att de var 2007. Och Phoenix! För att inte tala om allt coolt som händer på de okända bandens scen Playa.

Och det bästa är att det bara fortsätter. Hela sommaren. Basvibrationer, tappade skor, fjortisar som ber om cigaretter, stanken av langos, halvnakna människor, alkohol och musik.
Överallt och hela tiden.