Oh yeah the pirate radio told us what was going down.

Nu kan man lyssna på nya Säkert!-albumet på Spotify. Facit finner man där. Jag lyssnar spänt i detta nu, fastän jag verkligen borde sova bort min förkylning och ladda inför morgondagens arbete.

När jag ändå håller på och länkar kan jag tala om att jag blivit av med Festivalrykten-oskulden. Det blev en recension av Andreas Söderlund (fri från rumpsnack, professionell som man är). Fler liverecensioner av mig kommer att dyka upp på den sidan framöver. Be prepared.

Men ingen ska få ta rocken ifrån dig.

Idag har jag sett Andreas Söderlund och Britta Persson på Sticky Fingers. Först Andreas, sedan Britta. Båda var fantastiska på olika sätt.

Andreas dårå. En mycket energisk man, må man säga, som skriker på rätt bra. Det bästa var när han vände ryggen till, lyfte upp pälsjackan och vickade på rumpan. Seriöst. Jag och ölen i mig bubblade nästan sönder. Låten han körde först är inte med på plattan, så det var spännande. Indeed.

Britta är en så briljant musiker. Fattar ej varför hon inte är större! Seriöst. Tycker bäst om For the steadiness från nya plattan. Fantastiskt bra.

För övrigt kom det fram en Sverigedemokrat och snackade politik väldigt hetsigt med oss. Creepy som fan. Han såg min Fjällräven-rygga och bah "ska du rösta på Miljöpartiet?!". Sedan babblade han sjukt mycket om invandring och bistånd och sånt. Jag blev rätt mållös. Vad säger man till någon som tycker att det är skillnad på människor och människor, liksom?

Och så gillar jag öl. Puss.

Popaganda 2010 - en sammanfattning.

Jag har haft en fantastisk helg i Stockholm. Det finns mycket att berätta, och jag vet ärligt talat inte riktigt var jag ska börja. Jag testar att börja från början, tror jag. Here we fucking go:

På torsdagen anlände jag till Stockholm, installerade mig hos underbara Lisa och gick på releasekalas. Razzia hade fest för att fira släppen av fyra album med Andreas Söderlund, Britta Persson, Ludwig Bell och Säkert!. Jag var inbjuden(!) och fick en gratisöl. Hängde med Pretto-Mattias och förde bra samtal om bra saker.

Ludwig Bell såg väldigt lycklig ut på scen, vilket var oerhört fint. Andreas Söderlund hoppade runt och var pepp. Britta Persson var bra och nya Säkert-låtarna lät mycket lovande inför plattan.

Fredagen bjöd på This is head, Belle & Sebastian och Robyn. Samt en hög andra band som jag inte riktigt orkar nämna. This is head var självklart bra, även om klockan fyra en solig eftermiddag på ett bad inte är rätt tid eller plats för deras musik. Robyn är alltid Robyn och var självklart grym.

Och Belle & Sebastian. Så ljuvligt utsökt. Eller, rent objektivt var det väl mest bara en helt okej popspelning, men jag älskar att jag såg dem. Magin började på riktigt under The state I am in. I'm a cuckoo var också fint. Likaså när de tog upp folk på scen för att dansa under The boy with the arab strap, när de körde If you find yourself caught in love (Stuart klättrade ut i publiken och sjöng sittandes på den) och framför allt när de avslutade med Sleep the clock around. Den senare är en av mina absoluta favoriter. Spelningen var helt enkelt värd besväret.

Tanken var att vi (jag och Lisa) skulle se Au Revoir Simone på Debaser Medis, men vi och Pretto-Mattias satt och snackade utanför när de spelade. Hoppsan. Klantigt, men trevligt hade vi ju ändå. Om jag inte minns fel rörde diskussionen freebie-lists. Deep shit, med andra ord.

Lördagens spelningar var alla rätt försumbara. Okej, men inte mer. Ja, nu blir alla upprörda för att jag inte älskade Hot Chip (eller ens är inlyssnad på dem), men ni får helt enkelt försöka handskas med det. Vit Päls avlyssnades på avstånd med en öl och var bra. Concretes blev tråkiga efter ett tag, och jag saknade Victoria Bergsman. Hästpojken var som vanligt. Magic Numbers var jag full och kissnödig och flängde runt under. Tror dock att de var bra...

I övrigt smsade jag alldeles för mycket, drack för lite öl, hann träffa folk för lite, åt för lite och twittrade för mycket. Ungefär. Nu försöker jag bara acceptera det faktum att festivalsommaren definitivt är slut. Det känns inte helt okej än, men jag jobbar på det.

Andreas Söderlund-intervjun.

Nu kan man läsa om jullåten och mycket annat här. Gör det!

TOP ger er: exklusivt material från Andreas Söderlund-intervjun.

Jag, med min bästa grävande journalist-röst: Jag såg på din Facebook att du skrivit en jullåt.
Andreas Söderlund, först glatt, sedan fundersamt: Ja. Har jag skrivit det?
Jag, konstaterande: Ja. Det har du.
Andreas Söderlund, får en snilleblixt: Ja, på min privata Facebook kanske.
Jag, konstaterande: Ja.
Andreas Söderlund, undrande: Är vi kompisar där?
Jag, generat: Eh, nej.
Andreas Söderlund: Hahaha!
Jag, försöker bli cool igen: Men det... gick att se ändå.
Andreas Söderlund, avspänt: Coolt.
Jag, tror att jag blivit cool igen: Ja, jag vet.
Andreas Söderlund, retsamt: Jävla hacker, haha.
(Amanda asgarvar i bakgrunden.)
Jag, med väldigt gäll röst: Nej, men vadå! Det är inget svårt...
Andreas Söderlund, roat: Nej, men det är ingen fara.
Jag, med min lite skamfilade grävande journalist-röst: Men du har alltså skrivit en jullåt?

Ja, och hur det egentligen var med låten får ni läsa i intervjun på TGL sedan.

Way Out West 2010 - en sammanfattning.

De senaste dagarna har så fantastiskt mycket hänt att det inte har varit fråga om att hinna blogga. Livet var liksom i vägen, klyschigt as it may be. Nu är det över, jag är hemma, och mitt försök att sammanfatta ser ut såhär.

Årets...

...bästa spelning: Jónsi. Utan tvivel. Herregud. Efteråt kände jag mig på riktigt ansträngd i hjärtat. Jag tror att Jónsi är farligare än alla transfetter i världen.
.
..näst bästa spelning: Håkan Hellström.

...snyggaste rumpa: Se ovan. Sjömanskostymrumpa är det nya stuprörsrumpa!

...tribut: Håkan hade blommor i bakfickan á la Morrissey. (Vilket för övrigt gjorde att skärmkameramannen filmade hans rumpa en hel del. GÖTT.)

...gråt-moment: Radio Dept. I wanted you to feel the same. (Att jag inte grät på Jónsi är ett mysterium värt minst en doktorsavhandling. Men så var det.)

...hedersomnämnande: The National. Jag lyssnar inte på dem (plats för förskräckta flämtningar), men de gjorde den fjärde bästa spelningen på festivalen.

...väder: Uppehåll men lerigt. Håkan snackade hela tiden om vilken tur vi hade med vädret, så när han slutade spela började det givetvis regna.

...häng: Alla! Seriöst. Alla var där. Två dagar fick jag känna mig som en populär och socialt välanpassad person (nåja, bortsett från att jag blir ganska hysterisk när jag är stressad). Jag njöt i fulla drag. Resten av året är ju inte riktigt så.

...misstag: Att bli skitfull på onsdagen innan, så att jag var fruktansvärt bakis första klubbkvällen. Jag hade inte fått sova och inte kunnat äta. Min enda tanke under Caribou var typ "hoppas att jag inte svimmar nu". Jag gjorde inte det.

...insikt: Det är inte de råhånglande paren på spelningar som är de värsta, det är alla fina par. Hade det här varit en tweet hade hashtagen varit #bitter.

...höjdpunkt: Bortsett från alla underbara konsertögonblick måste jag nog säga att intervjua Andreas Söderlund. Som Fridah Jönsson hade sagt: Professionell_musikjournalist90.

...tantpoäng: Att jag inte orkade gå på klubb varken på fredagen eller lördagen. Jag åkte hem och dog i min säng på kvällarna i stället.

...lågpunkt: På lördagen när min hyresvärd ringde och hotade med att vräka mig för att jag låtit två vänner sova över i mitt rum. Strax innan hade jag inte fått träffa en saknad vän och strax efter skulle jag göra två intervjuer. Det var lite intensivt, må man säga.

...räddare i nöden: Amanda. Vilken underbar person! Hon höll huvudet kallt när jag panikade för att batteriet i min diktafon var slut, och var i allmänhet underbart bra att ha bredvid sig. Jag vill aldrig mer intervjua utan henne.

...besvikelse: När Håkan pratade om Nu kan du få mig så lätt och man insåg att det inte är en fin och romantisk låt - det är en låt som handlar om att han inte fick ligga en kväll. Oh well.

...mat: Typ ingen. Jag lämnade min vanliga aptit någonstans på Styrbord Babord där på onsdagskvällen. Ägnade festivalen åt att sörja den. Det skulle väl vara Håkans Loser Meal, i så fall. "Jag försökte alltid beställa ett Loser Meal, och de fattade aldrig vad jag menade. Och jag bara 'men du vet, extra majonnäs, extra pommes frites, extra lök', sånt där man äter på fyllan klockan fem på morgonen när man vet att man ändå inte kan få någon."

...lookalike: Jag såg en TILL kille som såg ut som Napoleon Dynamite! Världen är full av dem, verkar det som. Fantastiskt.

...citat: "Jag är så trött på att sjunga sång efter sång och suga kuk efter kuk, och så hjälper det inte ens!" Fulla tankar om kärlek av en vän som garanterat vill vara anonym. Fantastiskt bra.

Andreas Söderlund - Pappa, pappa varför gråter jag?

Andreas Söderlund, alltså. Vilken man! Kolla bara. Pianospelet! Den diskret sydsvenska dialekten! Indianutstyrseln!!! Åh. Mitt hjärta sprängdes lite. Och nu är jag ännu ledsnare för att jag inte kan åka på de enda två festivaler Andreas är bokad till i sommar. Buhu!

Poff!

Andreas Söderlund ska släppa soloalbum! Efter sommaren, står det på hans myspace. På svenska! Skånska, till och med.

För er som inte vet det - och jag förväntar mig faktiskt inte att någon som jag inte berättat min freebie list för vet det - är Andreas Söderlund sångaren i Niccokick och Sounds like violence. Det är dock mest Niccokick som jag gillar honom för. Han har en underbar popröst. (Och stuprörsrumpa. Han blev Årets Stuprörsrumpa på Siesta 2008. Good times.)

Rubriken är för övrigt ett citat från singeln Daustralien. Det är sant.