If you're for real and not pretend, then I guess you can hang with me.

Okej, hur många visste att Hang with me var a) skriven av Klas Åhlund och b) inspelad av en Paola 2002?

Jag visste det då inte, i alla fall. Upptäckte det nyss tack vare en upplyst person på Twitter. Men bara "jaha". Tycker dock att låten är riktigt bra i alla tre versioner jag nu hört av den. Kanske är Robyns akustiska min favorit.

TOP ger er: Say no to love pt. 2.

Även om det är kärlek så handlar det också om utanförskap - ingen vill ha mig. Det är därför olycklig kärlek är så stark. Det är det man känner jämt, fast personifierat av någon man är helt kär i.

-Robyn om olycklig kärlek i Novell # 1-2 2010.

I början av sommaren skrev jag en krönika om att säga nej till kärlek. Jag skrev att jag slutade vara kär för att mitt undermedvetna försökte skydda mig från att bli sårad, och så trodde jag att det var då.

Någon gång under ska-jag-göra-slut-eller-ej-tankeprocessen lyssnade jag väldigt mycket på Robyns album Body talk pt. 1. I Cry when you get older sjunger hon bland annat "there just must be more to life than this" och då kände jag att, ja, så måste det vara, det måste finnas mer. Och det gör det.

Att vara singel innebär mer hångel med främlingar (men mindre hångel allt som allt), mer alkohol, mer harmlöst flörtande, mer frihet och mer ensamhet. Det innebär att ingen blir sur om du är dålig på att ringa när du är bortrest, men även att ingen vill ta hand om dig när du är sjuk. Du kan åka på knullsemester till random annat land, men har ingen att hålla i handen när åskan går. Du behöver inte oroa dig för att bli lämnad, men du kan istället oroa dig för att dö ensam.

Det finns ingen hemlighet bakom ett långt förhållande. Det är inte så enkelt. Vi kommer bra överens och har många gemensamma intressen. Om man vill vara tillsammans hittar man ett sätt att få det att fungera, även under perioder när man har det svårt. Men det behöver inte betyda att det passar alla att vara ihop med en person för alltid.

-Tracey Thorn om evig kärlek i Novell # 1-2 2010.

Jag tror att ett kärleksförhållande är ett arbete. Någon gång på högstadiet slutade jag tro på den romantik man ser i filmer och hör i poplåtar. (Jag blev alltså krass och bitter ganska tidigt.) Hela grejen är så sjukt komplicerad. Visst, det är lätt att bli kär i någon, men det är fruktansvärt svårt att a) bli kär i någon som blir kär i en tillbaka, b) fortsätta vara kär i den personen, c) vara tillsammans med någon och d) få det att fungera. Ändå lyckas folk.

Som jag skrev i krönikan gick jag in i det där förhållandet med inställningen att inte fega ur. Jag känner trots allt mig själv och vet att jag vill vara osårbar fast det inte går. (Hur bitter man än försöker vara blir man ändå kär.) Men den tanken hjälpte inte. Min hypotes är att det beror delvis på att jag som barn aldrig såg vuxna, det vill säga de som kunde saker, klara av det där med kärlek. Den slutade alltid ganska snart.

...

Vet ni vad. Jag har skrivit flera fortsättningar på det här, men det har blivit alldeles för personligt. Jag är inte lika bra på att vika ut min själ i bloggen som jag en gång var. Funderingarna som kom passar sig bättre i samtal med en nära vän än som blogginlägg.

Min poäng var, i alla fall på ett ungefär, att kärlek är fint men sjukt jävla svårt. Inget för nybörjare.

Pusshej.

Popaganda 2010 - en sammanfattning.

Jag har haft en fantastisk helg i Stockholm. Det finns mycket att berätta, och jag vet ärligt talat inte riktigt var jag ska börja. Jag testar att börja från början, tror jag. Here we fucking go:

På torsdagen anlände jag till Stockholm, installerade mig hos underbara Lisa och gick på releasekalas. Razzia hade fest för att fira släppen av fyra album med Andreas Söderlund, Britta Persson, Ludwig Bell och Säkert!. Jag var inbjuden(!) och fick en gratisöl. Hängde med Pretto-Mattias och förde bra samtal om bra saker.

Ludwig Bell såg väldigt lycklig ut på scen, vilket var oerhört fint. Andreas Söderlund hoppade runt och var pepp. Britta Persson var bra och nya Säkert-låtarna lät mycket lovande inför plattan.

Fredagen bjöd på This is head, Belle & Sebastian och Robyn. Samt en hög andra band som jag inte riktigt orkar nämna. This is head var självklart bra, även om klockan fyra en solig eftermiddag på ett bad inte är rätt tid eller plats för deras musik. Robyn är alltid Robyn och var självklart grym.

Och Belle & Sebastian. Så ljuvligt utsökt. Eller, rent objektivt var det väl mest bara en helt okej popspelning, men jag älskar att jag såg dem. Magin började på riktigt under The state I am in. I'm a cuckoo var också fint. Likaså när de tog upp folk på scen för att dansa under The boy with the arab strap, när de körde If you find yourself caught in love (Stuart klättrade ut i publiken och sjöng sittandes på den) och framför allt när de avslutade med Sleep the clock around. Den senare är en av mina absoluta favoriter. Spelningen var helt enkelt värd besväret.

Tanken var att vi (jag och Lisa) skulle se Au Revoir Simone på Debaser Medis, men vi och Pretto-Mattias satt och snackade utanför när de spelade. Hoppsan. Klantigt, men trevligt hade vi ju ändå. Om jag inte minns fel rörde diskussionen freebie-lists. Deep shit, med andra ord.

Lördagens spelningar var alla rätt försumbara. Okej, men inte mer. Ja, nu blir alla upprörda för att jag inte älskade Hot Chip (eller ens är inlyssnad på dem), men ni får helt enkelt försöka handskas med det. Vit Päls avlyssnades på avstånd med en öl och var bra. Concretes blev tråkiga efter ett tag, och jag saknade Victoria Bergsman. Hästpojken var som vanligt. Magic Numbers var jag full och kissnödig och flängde runt under. Tror dock att de var bra...

I övrigt smsade jag alldeles för mycket, drack för lite öl, hann träffa folk för lite, åt för lite och twittrade för mycket. Ungefär. Nu försöker jag bara acceptera det faktum att festivalsommaren definitivt är slut. Det känns inte helt okej än, men jag jobbar på det.

Massor av kalasfina tips.

Om vi antar, rent hypotetiskt, att man inte fyller sitt behov av awesomeness enbart genom att läsa den här bloggen, så finns det oerhört många andra fina saker på internet att glädjas över. Och utifall detta skulle råka hända någon gång tänkte jag ägna ett inlägg åt att berätta var jag tycker att ni ska hänga.

Störst först: en fin vän till mig har startat en blogg. Den mest bedårande bloggen i historien av bloggar, förmodligen. Ordlekar, rim, dikter, vardagsanekdoter, finurliga funderingar. Komplett och totalt underbart. Läs här.

(Och så har jag skrivit en liten rekommendation om en gratis mp3:a på TGL: Short stories. Satte detta inom parentes för att väga upp för kaxigheten jag inledde inlägget med. Nu känner jag mig ödmjuk igen.)

Fredrik Strage har skrivit väldigt läsvärt om Pink på Ullevi.

Och sist men inte minst: Robyns nya singel Hang with me, med video och allt. Och nej, det är inte samma version som är på Body talk pt. 1.

Robyn - Hang With Me official video from Robyn on Vimeo.

Love hurts when you do it right, you can cry when you get older.

En kalasbra playlist för pepp och sådär.
Om man vill.

I övrigt älskar jag Robyns nya platta. Verkligen älskar. Jag vet inte riktigt hur det gick till, för Robyn är i vanliga fall inte min typ av musik, men just nu var Body talk pt. 1 precis vad jag behövde.

Och om man undrar vad egobilden har med allt att göra så lyssnade jag på kalasplaylisten när jag blev sådär snygg. Så bra är den alltså.