.jpg)
Även om det är kärlek så handlar det också om utanförskap - ingen vill ha mig. Det är därför olycklig kärlek är så stark. Det är det man känner jämt, fast personifierat av någon man är helt kär i.
-Robyn om olycklig kärlek i Novell # 1-2 2010.
I början av sommaren skrev jag en krönika om att säga nej till kärlek. Jag skrev att jag slutade vara kär för att mitt undermedvetna försökte skydda mig från att bli sårad, och så trodde jag att det var då.
Någon gång under ska-jag-göra-slut-eller-ej-tankeprocessen lyssnade jag väldigt mycket på Robyns album Body talk pt. 1. I Cry when you get older sjunger hon bland annat "there just must be more to life than this" och då kände jag att, ja, så måste det vara, det måste finnas mer. Och det gör det.
Att vara singel innebär mer hångel med främlingar (men mindre hångel allt som allt), mer alkohol, mer harmlöst flörtande, mer frihet och mer ensamhet. Det innebär att ingen blir sur om du är dålig på att ringa när du är bortrest, men även att ingen vill ta hand om dig när du är sjuk. Du kan åka på knullsemester till random annat land, men har ingen att hålla i handen när åskan går. Du behöver inte oroa dig för att bli lämnad, men du kan istället oroa dig för att dö ensam.
Det finns ingen hemlighet bakom ett långt förhållande. Det är inte så enkelt. Vi kommer bra överens och har många gemensamma intressen. Om man vill vara tillsammans hittar man ett sätt att få det att fungera, även under perioder när man har det svårt. Men det behöver inte betyda att det passar alla att vara ihop med en person för alltid.
-Tracey Thorn om evig kärlek i Novell # 1-2 2010.
Jag tror att ett kärleksförhållande är ett arbete. Någon gång på högstadiet slutade jag tro på den romantik man ser i filmer och hör i poplåtar. (Jag blev alltså krass och bitter ganska tidigt.) Hela grejen är så sjukt komplicerad. Visst, det är lätt att bli kär i någon, men det är fruktansvärt svårt att a) bli kär i någon som blir kär i en tillbaka, b) fortsätta vara kär i den personen, c) vara tillsammans med någon och d) få det att fungera. Ändå lyckas folk.
Som jag skrev i krönikan gick jag in i det där förhållandet med inställningen att inte fega ur. Jag känner trots allt mig själv och vet att jag vill vara osårbar fast det inte går. (Hur bitter man än försöker vara blir man ändå kär.) Men den tanken hjälpte inte. Min hypotes är att det beror delvis på att jag som barn aldrig såg vuxna, det vill säga de som kunde saker, klara av det där med kärlek. Den slutade alltid ganska snart.
...
Vet ni vad. Jag har skrivit flera fortsättningar på det här, men det har blivit alldeles för personligt. Jag är inte lika bra på att vika ut min själ i bloggen som jag en gång var. Funderingarna som kom passar sig bättre i samtal med en nära vän än som blogginlägg.
Min poäng var, i alla fall på ett ungefär, att kärlek är fint men sjukt jävla svårt. Inget för nybörjare.
Pusshej.
3 kommentarer:
Visst är det så, min vän. Sjukt jävla svårt. Och jag tror det handlar om vad en är beredd att offra, eller rättare sagt OM en är beredd att offra något. Ens singelliv, ens möjligheter att sköta sig själv och inte behöva ta hänsyn till en annan individ. Och det är nog sådant som går i perioder och som skiftar över tid, för vissa i alla fall. Alla är nog inte gjorda för livslånga förhållanden, helt enkelt. Ibland behöver en vara själv.
Usch, kärlek är verkligen svårt. Förstår hur du resonerar (förutom den där dricka mer alkohol grejen... men det är något jag aldrig kommer förstå så skit samma). Ibland undrar jag om jag är för neurotisk för att vara i ett förhållande. Killarna och tjejerna är inte så svåra att hitta (okej, nu kommer jag låta som en känslokall bitch, men bear with me), det är ofta de som blir kära i mig utan att jag känner något för dem. Grejen är liksom att våga ta in någon i sitt liv och att lyckas se ifrån alla de där jobbiga egenheterna folk har. Och det där med att vara fysiskt tillsammans med den man är tillsammans med. What's up with that? Jag är som bekant ingen musikfantast överhuvudtaget, men det finns en låt som jag känner beskriver mig: Pinks Leave me alone (I'm lonely). You taste so sweet, but I can't eat the same thing every day.
Det är så kul att kommentera din blogg :) Det ger mig möjlighet att göra lite ranting of my own.
Och jösses, jag måste verkligen sluta med att blanda svenska och engelska...
Over and out.
Åh så bra! Och jag undrar vad jag är för jävla retard som inte vill sluta tro på filmkärlek.
Skicka en kommentar