Bright Eyes.

Om man tycker om gitarrer och är ledsen så måste man tycka om Bright Eyes. Nej, skojade bara, som vi redan lärt oss måste man ingenting. Men av alla jag vet som gillar gitarrpop finns det ingen som dissar Conor Oberst. Han har så att säga ett gott anseende i mina kretsar.

Jag har lyssnat massor på Bright Eyes genom åren. Minns en resa då jag i princip bara lyssnade på I'm wide awake, it's morning under två veckor. Att ligga på sängen och lyssna på Bright Eyes är en underskattad aktivitet när man är på solsemeste, I'm telling yah. De där låtarna är som en trygg famn, fast för öronen.

Jag har haft Conor på min freebie-list. Jag har läst intervjuer med honom och tänkt att vi är så lika, han och jag. Jag har lyssnat och känt mig precis så klyschig som är lagom för att spä på självömkan lite till. Jag har citerat texter närhelst jag fått chansen. Jag har letat efter ord för att exakt beskriva Conors klädsamt trasiga röst (den liksom touches like a lover).

Men. Jag har aldrig fått chansen att uppleva det live. Och nu, tre år efter emosemestern, kommer Bright Eyes till Sverige. Och jag har en biljett.

Okej. Vi tar det en gång till.

BRIGHT EYES KOMMER TILL SVERIGE OCH JAG HAR EN BILJETT!!!

Man saknar inget som man inte haft.

När man inte har bloggat på så många dagar som fem (för visst är det fem?) kommer man lite ur fas. Man har haft lösa tankar som hade kunnat göra som som blogginlägg, men inte kunnat plita ned dem och så har de försvunnit. Det är lätt att få en känsla av hopplöshet inför hela grejen.

Men. Det är viktigt att inte ge upp för lätt. Och därför är jag nu här, kära läsare, för att berätta några saker för dig. Lite om mig och lite om allmänna saker. Okej, kanske mest om mig.

Först och främst har det kommit en ny Bright Eyes-låt, lyssna och begrunda på Devotion, samt talas om ett nytt album. Och visst älskade jag Conors första soloalbum, men... Det känns rätt gött ändå. Helt rätt i tiden. Min tid, alltså.

Och så har jag flyttat in i en lägenhet! Har hittills sovit där en natt. På en tältsängsmadrass som hyresvärden lämnat kvar. Utan täcke i påslakanet och fullt påklädd. Fungerade fint. Förutom att jag drömde en hemsk dröm och vaknade med lite panik.

Ändå, det känns vackert att inte ha så mycket grejer. Bara det absolut nödvändigaste. Lite zen. Lite Fight Club. Sade hon som inte klarar sig utan internet utan åker till biblioteket eftersom lägenheten är internetlös än så länge. Det är dock bra för mitt bokläsande.

Annat som hänt under bloggfrånvaron är otaliga fyllesms, det ena dummare än det andra. Alla drabbade: förlåt. Måste nog sluta ha med mig mobilen när jag dricker. Eller sluta dricka.

Jag kan lova att vi hörs igen under tisdagen, för jag måste till bibblan igen då och fixa det jag inte lyckades fixa idag. Och när kvällningen kommer är det premiär för nya säsongen av Cougar Town och jag ska se det med en god vän och dricka vin till och ha det bra. Man får ha det bra ibland.

Keep breathing, that's the key. Breathe.

Härom dagen spelade jag och Mattias in en cover på Highschool stalker. Jag sjöng, han spelade gitarr och körade lite. Det här är nämnvärt enbart på grund av en komisk detalj - nämligen hur jag sjunger. Jag har a) astma, b) rökt periodvis och c) ingen kondition, och följaktigen är min lungkapacitet inte en som gynnar min sångteknik direkt. Alltså... jag låter som en pre-pubertal, osexig Conor Oberst.

Astmamedicin, here we go.

Hit the switch!

Alltså, den här relativt opersonliga popkommenterande skiten börjar gå mig på nerverna. Det var inte en av mina bättre idéer. Hur tänkte jag? Låtar som är opersonliga är ju ofta skitkassa. Varför skulle bloggar vara annorlunda? Vad kan jag säga om pop som ingen annan redan sagt om jag inte utgår från mig själv? Mina texter kommer väl alltid ha mer eller mindre anknytning till populärkultur eftersom det intresserar mig, men från och med nu är det JAG som gäller.

Provsmak:

JAG har bytt ringsignal från Common people till Razzmatazz. (Båda briljanta Pulplåtar, förf. anm.)

MIN högsta önskan just nu är att komma på vilken låt jag ska välja till studentflakstjohejsanet. Den måste vara vansinnigt peppande utan att vara värdelös. Svårt eftersom de bästa låtarna ofta är bring-downs. Det kostar att ha bra smak (kostnaden i detta fall varande konstant deppighet).

JAG förstår mig inte på Talangkonceptet. Till exempel den elvaårige pojken som sjunger så fint. Okej, han är ju söt (när han gick vidare började han grina och jag också) och så, men vad ska han göra med det? Sjunga andras låtar och vara gullig? Det får i alla fall inte jag ut något av. Sådana där "fantastiska" sångröster är ofta ganska ointressanta. Fint men trist.

Se där. Ahhh, vad det här kändes bra. Lägre krav = högre kreativitet. Score! Spana förresten in Conor Obersts engagemang i Mustaschkampen: