Oh yeah the pirate radio told us what was going down.

Nu kan man lyssna på nya Säkert!-albumet på Spotify. Facit finner man där. Jag lyssnar spänt i detta nu, fastän jag verkligen borde sova bort min förkylning och ladda inför morgondagens arbete.

När jag ändå håller på och länkar kan jag tala om att jag blivit av med Festivalrykten-oskulden. Det blev en recension av Andreas Söderlund (fri från rumpsnack, professionell som man är). Fler liverecensioner av mig kommer att dyka upp på den sidan framöver. Be prepared.

Popaganda 2010 - en sammanfattning.

Jag har haft en fantastisk helg i Stockholm. Det finns mycket att berätta, och jag vet ärligt talat inte riktigt var jag ska börja. Jag testar att börja från början, tror jag. Here we fucking go:

På torsdagen anlände jag till Stockholm, installerade mig hos underbara Lisa och gick på releasekalas. Razzia hade fest för att fira släppen av fyra album med Andreas Söderlund, Britta Persson, Ludwig Bell och Säkert!. Jag var inbjuden(!) och fick en gratisöl. Hängde med Pretto-Mattias och förde bra samtal om bra saker.

Ludwig Bell såg väldigt lycklig ut på scen, vilket var oerhört fint. Andreas Söderlund hoppade runt och var pepp. Britta Persson var bra och nya Säkert-låtarna lät mycket lovande inför plattan.

Fredagen bjöd på This is head, Belle & Sebastian och Robyn. Samt en hög andra band som jag inte riktigt orkar nämna. This is head var självklart bra, även om klockan fyra en solig eftermiddag på ett bad inte är rätt tid eller plats för deras musik. Robyn är alltid Robyn och var självklart grym.

Och Belle & Sebastian. Så ljuvligt utsökt. Eller, rent objektivt var det väl mest bara en helt okej popspelning, men jag älskar att jag såg dem. Magin började på riktigt under The state I am in. I'm a cuckoo var också fint. Likaså när de tog upp folk på scen för att dansa under The boy with the arab strap, när de körde If you find yourself caught in love (Stuart klättrade ut i publiken och sjöng sittandes på den) och framför allt när de avslutade med Sleep the clock around. Den senare är en av mina absoluta favoriter. Spelningen var helt enkelt värd besväret.

Tanken var att vi (jag och Lisa) skulle se Au Revoir Simone på Debaser Medis, men vi och Pretto-Mattias satt och snackade utanför när de spelade. Hoppsan. Klantigt, men trevligt hade vi ju ändå. Om jag inte minns fel rörde diskussionen freebie-lists. Deep shit, med andra ord.

Lördagens spelningar var alla rätt försumbara. Okej, men inte mer. Ja, nu blir alla upprörda för att jag inte älskade Hot Chip (eller ens är inlyssnad på dem), men ni får helt enkelt försöka handskas med det. Vit Päls avlyssnades på avstånd med en öl och var bra. Concretes blev tråkiga efter ett tag, och jag saknade Victoria Bergsman. Hästpojken var som vanligt. Magic Numbers var jag full och kissnödig och flängde runt under. Tror dock att de var bra...

I övrigt smsade jag alldeles för mycket, drack för lite öl, hann träffa folk för lite, åt för lite och twittrade för mycket. Ungefär. Nu försöker jag bara acceptera det faktum att festivalsommaren definitivt är slut. Det känns inte helt okej än, men jag jobbar på det.

I wish he was my boooyfrieeeend. (Säkert!)

2007 släppte Avril Lavigne en låt som hette Girlfriend. 2010 släpper Best Coast en låt som heter Boyfriend. Låtarna har nästan exakt samma tema - killen har en annan flickvän när han borde vara med hon som sjunger låten. Skillnaden är att medan Avril sjunger att killens girlfriend är "so whatever" och att han kan "do so much better", påstår Beth att den andra tjejen är "prettier and skinnier" och fantiserar om att få henne "out of the picture". En annan viktig skillnad är att jag diggade Girlfriend "ironiskt", men Boyfriend känns det okej att gilla helt uppriktigt. Det är nämligen en väldigt bra låt.

Och det var egentligen mest det sista jag ville säga. Lyssna på låten.

P.S. Jag har skrivit om nya Säkert!-singeln på Devotion om man vill läsa.