En tanke som slog mig häromdagen på Peace and Love: Vi lever i så mycket välfärd att vi betalar en massa pengar för att få leva primitivt en vecka. Supa, knulla och spy i damm och lera kan vi göra gratis om vi vill, men det är på något vis bara okej om vi gör det med ett festivalband runt handleden och inom staket på en camping. Det är ett intressant fenomen.
Nu hänger jag i Falun. Sov här i natt. Tretton timmar på Toras soffa. Det är tryggt att vara med vänner man känner så pass väl. Att vara sig själv i andras sällskap, det är vila. Nu ska jag till Stockholm och Jens och fortsätta vila och vara trygg. Jag är lycklig som har vänner över hela landet på detta sätt. Mycket trygghet.
Min plan är alltså Falun - Stockholm - Sundsvall - Stockholm - Gislaved. Sundsvall = Heart-Sick Groans! Stockholm II = The Lucksmiths! Gislaved = Min Vänner-box! Jävlar i min låda vad jag ska flänga.
Vi ses på rälsen.
.jpg)
måndag 29 juni 2009
Att leka musikskribent
Okej, de senaste fem minuterna har jag kastats mellan känslor.
Först: Mail från de som arrar The Lucksmiths på onsdag där det stod att jag står på gästlistan plus en! Jag har aldrig fått plus en förut. Det är nu det ska börja löna sig att vara min vän, verkar det som.
Sedan: Simon Norrveden har återgett min liverecension av honom i sin blogg och någon, anonym såklart, har kommenterat "låtsasjournalisten Anna Gustafsson skriver som en kratta och verkar inte ha koll på hur man skriver en konsertrecension" och "att rabbla låtar i kronologisk ordning känns tarvligt och oinspirerat". Detta gör mig dels ledsen (eftersom alla vet att det är en sopa jag skriver som, "svisch svisch" säger det) och dels glad (eftersom man inte kan ha en karriär utan att folk dissar det man gör och för att något jag gjort väckt känslor).
Nu ska jag försöka fokusera på att vara glad och inte ledsen. Att en person inte tycker att jag är ett geni spelar faktiskt inte så stor roll - om man sätter det i perspektiv med hur många som tycker att jag är bra på det jag gör. Det duger till att tryckas i Sveriges största musiktidning, alltså duger det.
En annan sak - jag är inte journalist, det har jag aldrig utgett mig för eftersom jag inte har någon utbildning. Jag är skribent. Musikskribent. Det är, så länge jag skriver om musik och folk läser det, ett odiskutabelt faktum.
Min första Anna Gustafsson + 1 och min första diss. Det bör inte dröja länge innan jag har en fanclub på Facebook.
Först: Mail från de som arrar The Lucksmiths på onsdag där det stod att jag står på gästlistan plus en! Jag har aldrig fått plus en förut. Det är nu det ska börja löna sig att vara min vän, verkar det som.
Sedan: Simon Norrveden har återgett min liverecension av honom i sin blogg och någon, anonym såklart, har kommenterat "låtsasjournalisten Anna Gustafsson skriver som en kratta och verkar inte ha koll på hur man skriver en konsertrecension" och "att rabbla låtar i kronologisk ordning känns tarvligt och oinspirerat". Detta gör mig dels ledsen (eftersom alla vet att det är en sopa jag skriver som, "svisch svisch" säger det) och dels glad (eftersom man inte kan ha en karriär utan att folk dissar det man gör och för att något jag gjort väckt känslor).
Nu ska jag försöka fokusera på att vara glad och inte ledsen. Att en person inte tycker att jag är ett geni spelar faktiskt inte så stor roll - om man sätter det i perspektiv med hur många som tycker att jag är bra på det jag gör. Det duger till att tryckas i Sveriges största musiktidning, alltså duger det.
En annan sak - jag är inte journalist, det har jag aldrig utgett mig för eftersom jag inte har någon utbildning. Jag är skribent. Musikskribent. Det är, så länge jag skriver om musik och folk läser det, ett odiskutabelt faktum.
Min första Anna Gustafsson + 1 och min första diss. Det bör inte dröja länge innan jag har en fanclub på Facebook.
söndag 28 juni 2009
Peace and Love
Nu kommer den! Den fet-feta sammanfattningen av min vecka i Borlänge. Jag ska enbart hålla mig till det väsentliga.
I tisdags blev jag och Mattias starstruck av att gå förbi Bengt, historikern från superfemman i Boston Tea Party, på en meters avstånd. Han hade en randig kostym och såg obehagligt varm ut (allt annat än underligt med tanke på att det var sisådär en miljon grader varmt).
Marcus Birro "föreläste", det vill säga berättade om oroliga saker på ett roligt sätt. Han avslutade tyvärr med dikter. De var inte jättebra, men han är en av mina författaridoler ändå. Yes.
Emil Jensen var lika fantastisk som vanligt. Ni som sett honom vet, och ni som inte sett honom bryr er antagligen inte.
Simon Norrsveden var en mycket bra liveakt. Heja Småland. (Recension.) Sedan intervjuade jag honom (låter er veta när den är uppe). Det bloggade han om.
Jag kände mig galet cool. Först fick jag ett rosa media-band. Sedan kom resten av Groovemänniskorna och det visade sig att alla var VIP. Då gick jag till presscentret och såg till att få ett jag också. (Det där låter mycket coolare än vad jag var, i själva verket var jag så nervös att de skulle förvägra mig det att jag var lipfärdig. Nervöst Sammanbrott AB, vad kan jag stå till tjänst med?)
Per gav mig ett journalistnamn - Ganna Ustafsson. Det ser för jävligt ut i skrift, såh jag precis nu. Men han höll fast vid att kalla mig Ganna från sekunden han kom på det. Per är en mycket rolig och intressant människa.
Laakso var roligt att se. Jag svalde min bitterhet gentemot Krunegård och hade roligt. Min upplevelse var att han betedde sig mindre som en idol och mer som en polare mot publiken. Det gladde mig. Men de skulle ha kört Norrköping.
Andreas Mattsson var med Annika Norlin! Oh, those ping-pong eyes. Nej, men han är ju ett geni, så det var fantastiskt.
Jonna Lee gjorde en mycket bra spelning för en alldeles för liten publik. Det gjorde mig ledsen, men att höra My high live gjorde mig glad igen. Tog mig en minut med henne i det så kallade Business & Pleasure-området sedan. Hon var precis så trevlig och varm som jag mindes henne. Hon tackade igen för recensionen. Det var fint.
Pete Doherty var jättebra solo, men spelade bara hälften så länge som han skulle. Babyshambles däremot var riktigt lamt. Men nu har man sett det.
Michael Jackson dog. Det fick mig att bli orolig för Jarvis, Moz och det där gamla gänget. De är inga ungdomar längre (enormt tragiskt nog)! Trodde för övrigt att Jackos död var något Mattias sa för att vara dryg, men jag fick inte ihop det, eftersom det inte var drygt utan bara konstigt.
Har upptäckt en nackdel med att skriva i en gratistidning: Man får se publikationen man är en (förvisso ganska liten, men ändå) del av bli nertrampad i dammet.
Trots tillgång till mingel med diverse celebriteter pratade jag knappt med någon. Småpratade lite med Ullis från skivbolaget National, dock. Ångrar såhär i efterhand att jag inte högg tag i exempelvis Markus Larsson och sa något i stil med "Hej, jag heter Anna Gustafsson, vi kommer att vara kollegor eller konkurrenter om ett par år". Marknadsföra sig själv ska man göra. Mediahoror är vi allihopa.
Vi Groovemänniskor bodde för övrigt ganska lyxigt i vår lånade lägenhet. En psykadeliskt bred tv, ismaskin på frysen och vinöppnare på väggen.
Det vackraste var Håkans avslutning på två timmar. Jag var med Dillebarn samt Mattias. Vi flummade som vi brukar, dansade till Håkan som vi brukar (fast live) och allt var som det borde vara. Det var ögonblick som man vet att man kommer att minnas redan när man upplever dem. Nu vet jag inte när vi ses igen, jag vet bara att vi gör det.
Förresten var Thåström riktigt bra. Tur att jag gick dit istället för Lykke Li (som jag redan sett).
Såg Winnerbäck en gång också. Min inre besatta fjortonåring blev lycklig av låtarna. Min yttre wannabe-musikskribent nittonåring var objektiv och satte 3/5. Av de tre spelningarna såg jag den med rocksättning (medlemmar från Soundtrack of Our Lives och Hellacopters).
Mötley Crüe var komik på hög nivå. Vince Neil lät enligt Gary som en tioåring och enligt Aftonbladets recensent som Musse Pigg. Inte oävna liknelser någon av dem. Det var tramsigt. Att sedan Tommy Lee dampade loss och sa olika varianter på "oh shit! What's up, bitches?! What's up? Motherfuckers! Oh fuck!" i flera minuter fick mig att vika mig dubbel. De få minuter jag tillbringade på den konserten gav mig den dagens garv.
Och så träffade jag Indiepopochskit-Fridah. Hon var jättesöt på alla sätt och vis, men det är väl ingen förvånad över.
Det har varit galet.
Nu laddar jag inför Hultan.
I tisdags blev jag och Mattias starstruck av att gå förbi Bengt, historikern från superfemman i Boston Tea Party, på en meters avstånd. Han hade en randig kostym och såg obehagligt varm ut (allt annat än underligt med tanke på att det var sisådär en miljon grader varmt).
Marcus Birro "föreläste", det vill säga berättade om oroliga saker på ett roligt sätt. Han avslutade tyvärr med dikter. De var inte jättebra, men han är en av mina författaridoler ändå. Yes.
Emil Jensen var lika fantastisk som vanligt. Ni som sett honom vet, och ni som inte sett honom bryr er antagligen inte.
Simon Norrsveden var en mycket bra liveakt. Heja Småland. (Recension.) Sedan intervjuade jag honom (låter er veta när den är uppe). Det bloggade han om.
Jag kände mig galet cool. Först fick jag ett rosa media-band. Sedan kom resten av Groovemänniskorna och det visade sig att alla var VIP. Då gick jag till presscentret och såg till att få ett jag också. (Det där låter mycket coolare än vad jag var, i själva verket var jag så nervös att de skulle förvägra mig det att jag var lipfärdig. Nervöst Sammanbrott AB, vad kan jag stå till tjänst med?)
Per gav mig ett journalistnamn - Ganna Ustafsson. Det ser för jävligt ut i skrift, såh jag precis nu. Men han höll fast vid att kalla mig Ganna från sekunden han kom på det. Per är en mycket rolig och intressant människa.
Laakso var roligt att se. Jag svalde min bitterhet gentemot Krunegård och hade roligt. Min upplevelse var att han betedde sig mindre som en idol och mer som en polare mot publiken. Det gladde mig. Men de skulle ha kört Norrköping.
Andreas Mattsson var med Annika Norlin! Oh, those ping-pong eyes. Nej, men han är ju ett geni, så det var fantastiskt.
Jonna Lee gjorde en mycket bra spelning för en alldeles för liten publik. Det gjorde mig ledsen, men att höra My high live gjorde mig glad igen. Tog mig en minut med henne i det så kallade Business & Pleasure-området sedan. Hon var precis så trevlig och varm som jag mindes henne. Hon tackade igen för recensionen. Det var fint.
Pete Doherty var jättebra solo, men spelade bara hälften så länge som han skulle. Babyshambles däremot var riktigt lamt. Men nu har man sett det.
Michael Jackson dog. Det fick mig att bli orolig för Jarvis, Moz och det där gamla gänget. De är inga ungdomar längre (enormt tragiskt nog)! Trodde för övrigt att Jackos död var något Mattias sa för att vara dryg, men jag fick inte ihop det, eftersom det inte var drygt utan bara konstigt.
Har upptäckt en nackdel med att skriva i en gratistidning: Man får se publikationen man är en (förvisso ganska liten, men ändå) del av bli nertrampad i dammet.
Trots tillgång till mingel med diverse celebriteter pratade jag knappt med någon. Småpratade lite med Ullis från skivbolaget National, dock. Ångrar såhär i efterhand att jag inte högg tag i exempelvis Markus Larsson och sa något i stil med "Hej, jag heter Anna Gustafsson, vi kommer att vara kollegor eller konkurrenter om ett par år". Marknadsföra sig själv ska man göra. Mediahoror är vi allihopa.
Vi Groovemänniskor bodde för övrigt ganska lyxigt i vår lånade lägenhet. En psykadeliskt bred tv, ismaskin på frysen och vinöppnare på väggen.
Det vackraste var Håkans avslutning på två timmar. Jag var med Dillebarn samt Mattias. Vi flummade som vi brukar, dansade till Håkan som vi brukar (fast live) och allt var som det borde vara. Det var ögonblick som man vet att man kommer att minnas redan när man upplever dem. Nu vet jag inte när vi ses igen, jag vet bara att vi gör det.
Förresten var Thåström riktigt bra. Tur att jag gick dit istället för Lykke Li (som jag redan sett).
Såg Winnerbäck en gång också. Min inre besatta fjortonåring blev lycklig av låtarna. Min yttre wannabe-musikskribent nittonåring var objektiv och satte 3/5. Av de tre spelningarna såg jag den med rocksättning (medlemmar från Soundtrack of Our Lives och Hellacopters).
Mötley Crüe var komik på hög nivå. Vince Neil lät enligt Gary som en tioåring och enligt Aftonbladets recensent som Musse Pigg. Inte oävna liknelser någon av dem. Det var tramsigt. Att sedan Tommy Lee dampade loss och sa olika varianter på "oh shit! What's up, bitches?! What's up? Motherfuckers! Oh fuck!" i flera minuter fick mig att vika mig dubbel. De få minuter jag tillbringade på den konserten gav mig den dagens garv.
Och så träffade jag Indiepopochskit-Fridah. Hon var jättesöt på alla sätt och vis, men det är väl ingen förvånad över.
Det har varit galet.
Nu laddar jag inför Hultan.
måndag 22 juni 2009
Hm, okej.
Det ser ut som att min rumskompis lämnat en tallrik med bajsrester på när han flyttade ut.
Förhoppningsvis är det inte det.
Förhoppningsvis är det inte det.
söndag 21 juni 2009
Revolutionary Road och Pittstim - böcker att bli arg respektive accepterande feminist över
Revolutionary Road
Jävla skitbok. Ursäkta, jag vet att det är något av en klassiker, och jag märkte ju att den var kvalitativ rent språkligt, men det betyder ju inte att innehållet är värt. För dig som inte läst boken handlar den om ett gift par och deras besvär. Det är inte så ointressant som det låter, och slutet (som jag inte tänker spoila utifall du skulle vilja läsa den) är okej.
Så vad är problemet? Det är att jag inte kan låta bli att bli vansinnig på huvudkaraktärernas värderingar. Mannen är otrogen för att känna sig som en "riktig karl". Detta stärker hans självkänsla och får honom att må bra. Kvinnan är otrogen för att hon är olycklig. Detta är ett uttryck för hennes destruktivitet och får henne att må dåligt. Vidare ber frun om ursäkt för att hon inte "låtit" sin man "finna sin manlighet". Ett annat utmärkt exempel är att deras två barn kommit till enbart för att maken tvingat sin maka att behålla dem fast hon velat göra abort. Detta med hjälp av härskartekniker, mest påförande av skuld och skam (det skulle tydligen vara ett hån mot hans manlighet, det här med att abortera ett barn som ingen av dem var redo för eller ville ha).
Jag har velat läsa den här boken sedan jag läste Nick Hornby's Fallhöjd där en av karaktärerna tänkte hoppa från ett höghus med den. Det känns bra att ha gjort det, även om jag hellre skulle hoppa med Bridget Jones' dagbok än med Revolutionary Road.
Pittstim
Det ÄR lite b att sno Fittstim-konceptet rakt av. Men att bokens författare inte sticker under stol med att detta gjorts förut känns åtminstone ärligt och gör att jag har lätt att acceptera härmningen. Innan läsning är jag bara nyfiken och intresserad.
Efteråt hyser jag lite blandade känslor. Vissa av texterna tror jag verkligen behövs. Till exempel den om killar med ätstörningar, ett problem som ännu är väldigt relaterat till tjejer. Eller texten om feminism, som är riktigt bra och tar upp Valerie Solanas SCUM-manifest. En handfull texter har innehåll som är värt att läsa och berättat på okej språk.
Men alla texter säger inte så mycket, några innehåller (enligt mig) mindre bra värderingar, och flera är ganska dåligt skrivna. Trots detta tror jag att Pittstim kan fylla en funktion för unga killar. Om nu unga killar läser den. För oss andra är den ett slags komplement till Fittstim.
Vad är nästa steg? Att samla ett gäng människor, oavsett kön, och låta dem berätta sina historier? Det hoppas jag. Då skulle det kännas som att vi verkligen har kommit någonstans, och då vill jag vara med och berätta.
Jävla skitbok. Ursäkta, jag vet att det är något av en klassiker, och jag märkte ju att den var kvalitativ rent språkligt, men det betyder ju inte att innehållet är värt. För dig som inte läst boken handlar den om ett gift par och deras besvär. Det är inte så ointressant som det låter, och slutet (som jag inte tänker spoila utifall du skulle vilja läsa den) är okej.
Så vad är problemet? Det är att jag inte kan låta bli att bli vansinnig på huvudkaraktärernas värderingar. Mannen är otrogen för att känna sig som en "riktig karl". Detta stärker hans självkänsla och får honom att må bra. Kvinnan är otrogen för att hon är olycklig. Detta är ett uttryck för hennes destruktivitet och får henne att må dåligt. Vidare ber frun om ursäkt för att hon inte "låtit" sin man "finna sin manlighet". Ett annat utmärkt exempel är att deras två barn kommit till enbart för att maken tvingat sin maka att behålla dem fast hon velat göra abort. Detta med hjälp av härskartekniker, mest påförande av skuld och skam (det skulle tydligen vara ett hån mot hans manlighet, det här med att abortera ett barn som ingen av dem var redo för eller ville ha).
Jag har velat läsa den här boken sedan jag läste Nick Hornby's Fallhöjd där en av karaktärerna tänkte hoppa från ett höghus med den. Det känns bra att ha gjort det, även om jag hellre skulle hoppa med Bridget Jones' dagbok än med Revolutionary Road.
Pittstim
Det ÄR lite b att sno Fittstim-konceptet rakt av. Men att bokens författare inte sticker under stol med att detta gjorts förut känns åtminstone ärligt och gör att jag har lätt att acceptera härmningen. Innan läsning är jag bara nyfiken och intresserad.
Efteråt hyser jag lite blandade känslor. Vissa av texterna tror jag verkligen behövs. Till exempel den om killar med ätstörningar, ett problem som ännu är väldigt relaterat till tjejer. Eller texten om feminism, som är riktigt bra och tar upp Valerie Solanas SCUM-manifest. En handfull texter har innehåll som är värt att läsa och berättat på okej språk.
Men alla texter säger inte så mycket, några innehåller (enligt mig) mindre bra värderingar, och flera är ganska dåligt skrivna. Trots detta tror jag att Pittstim kan fylla en funktion för unga killar. Om nu unga killar läser den. För oss andra är den ett slags komplement till Fittstim.
Vad är nästa steg? Att samla ett gäng människor, oavsett kön, och låta dem berätta sina historier? Det hoppas jag. Då skulle det kännas som att vi verkligen har kommit någonstans, och då vill jag vara med och berätta.
IT'S ALIVE! The catching up.
Med tanke på att jag under Londonvistelsen fick sms som innehöll "medan jag väntar på att bloggen ska uppdateras", kan man tycka att jag verkligen borde ha hållit mitt tillbaka på torsdag-löfte. Men dröjsmålet har en förklaring. Jag har helt enkelt varit upptagen med att slemma i nästan alla kroppsöppningar och försöka vilja leva trots slemmet. Nu är jag nästan helt tillbaka och ska redogöra för resa med mera.
London, alltså. Det bästa var att äntligen få träffa en av mina bästa vänner i världen - Mattis. Vi har inte träffats på nästan ett år, men när vi pratade var det som om vi hade slutat bo tillsammans igår. Så skönt. Det, kamrater, kallar jag en Riktig Vän.
I London var det varmare än i Sverige, och till skillnad från i Jämtland så blev det mörkt på kvällen. Saker vi gjorde:
-Bodde på ett skabbigt vandrarhem med heltäckningsmatta och toalett utan handfat(!).
-Åkte till Notting Hill och letade efter den blå dörren. Vi såg en bokaffär som liknade den i filmen.
-Såg av misstag George Orwells (han skrev 1984, bland annat) hus i Notting Hill.
-Dissade London Eye p.g.a. extremt långa köer.
-Åt Ben & Jerry's i lösvikt.
-Gick på bio och såg The boat that rocked. Den var som en lagom stor brödskiva med lagom mycket smör, om ni förstår vad jag menar.
-Åkte till Camden Market, vilket resulterade att jag hade Sorted out for E's and Wizz på hjärnan en hel dag.
-Åt en massa på restaurang.
-Köpte saker.
Och så blev jag sjuk. Ni vet den där dejtingsajten man ser reklam för ibland, shakemyworld.com? Well, den har snott sitt namn från min hosta. Jag fick även nöjet att kräkas på en smutsig vandrarhemstoalett runt klockan tre på natten. Det här med att andas har inte riktigt varit min grej den senaste veckan. Att snora, däremot!
Som tur är har min fysiska misär (jag tycker galet synd om mig själv när jag är sjuk) vägts upp av att jag blivit så uppskattad och omtyckt och kramad på. Nu har livslusten återvänt och jag ska skriva om allt det jag lovade att skriva om. På återhörande.
London, alltså. Det bästa var att äntligen få träffa en av mina bästa vänner i världen - Mattis. Vi har inte träffats på nästan ett år, men när vi pratade var det som om vi hade slutat bo tillsammans igår. Så skönt. Det, kamrater, kallar jag en Riktig Vän.
I London var det varmare än i Sverige, och till skillnad från i Jämtland så blev det mörkt på kvällen. Saker vi gjorde:
-Bodde på ett skabbigt vandrarhem med heltäckningsmatta och toalett utan handfat(!).
-Åkte till Notting Hill och letade efter den blå dörren. Vi såg en bokaffär som liknade den i filmen.
-Såg av misstag George Orwells (han skrev 1984, bland annat) hus i Notting Hill.
-Dissade London Eye p.g.a. extremt långa köer.
-Åt Ben & Jerry's i lösvikt.
-Gick på bio och såg The boat that rocked. Den var som en lagom stor brödskiva med lagom mycket smör, om ni förstår vad jag menar.
-Åkte till Camden Market, vilket resulterade att jag hade Sorted out for E's and Wizz på hjärnan en hel dag.
-Åt en massa på restaurang.
-Köpte saker.
Och så blev jag sjuk. Ni vet den där dejtingsajten man ser reklam för ibland, shakemyworld.com? Well, den har snott sitt namn från min hosta. Jag fick även nöjet att kräkas på en smutsig vandrarhemstoalett runt klockan tre på natten. Det här med att andas har inte riktigt varit min grej den senaste veckan. Att snora, däremot!
Som tur är har min fysiska misär (jag tycker galet synd om mig själv när jag är sjuk) vägts upp av att jag blivit så uppskattad och omtyckt och kramad på. Nu har livslusten återvänt och jag ska skriva om allt det jag lovade att skriva om. På återhörande.
lördag 13 juni 2009
London, baby!
I morgon åker jag till London. Jag kommer tillbaka på torsdag.
Då ska jag blogga om Pittstim, "uppföljaren" till Fittstim. Den var intressant. Jag tänkte även delge mina åsikter om klassikern Revolutionary Road.
Vi hörs, kära vänner!
Då ska jag blogga om Pittstim, "uppföljaren" till Fittstim. Den var intressant. Jag tänkte även delge mina åsikter om klassikern Revolutionary Road.
Vi hörs, kära vänner!
torsdag 11 juni 2009
What is UP with the universe?
Okej.
Vi blev alla förvånade när vi fick veta att Morrissey skulle giga i Borås.
Det var bara helt surrealistiskt att Lady Gaga var bokad till Gisleparken i Gislaved. (Desto mer realistiskt var det att hon sedan ställde in.)
Men nu har det fan gått för långt! The Lucksmiths ska giga i Varberg!!! Som tur är på sommaren, då den staden i alla fall går att vara i, men ändå! Herregud! Nåväl, det är i alla fall bra att Varberg får i sig lite indiepop.
Man får bara hoppas att någon har vett att uppskatta dem.
Vi blev alla förvånade när vi fick veta att Morrissey skulle giga i Borås.
Det var bara helt surrealistiskt att Lady Gaga var bokad till Gisleparken i Gislaved. (Desto mer realistiskt var det att hon sedan ställde in.)
Men nu har det fan gått för långt! The Lucksmiths ska giga i Varberg!!! Som tur är på sommaren, då den staden i alla fall går att vara i, men ändå! Herregud! Nåväl, det är i alla fall bra att Varberg får i sig lite indiepop.
Man får bara hoppas att någon har vett att uppskatta dem.
tisdag 9 juni 2009
Rawr-berries
Idag köpte jag jordgubbar av en man som fick mig att tänka på Färjan-Håkan. Skillnaden var att han fick mig att gilla Sverige istället för tvärtom. Jordgubbar är en fin sak med Sverige. Dokusåpan Färjan är en otroligt skämmig sak med Sverige.
Hur som helst - han var käck och gemytlig och lade över några extra gubbar i min kartong. Det var gulligt.
Det är pinsamt att det när man kollar på femman i övre vänstra hörnet av skärmen ibland står texten "vad gör Håkan idag?". Vem i HELVETE bryr sig? Herregud. Ät jordgubbar och ha sex i stället. Det är ju sommar.
Hur som helst - han var käck och gemytlig och lade över några extra gubbar i min kartong. Det var gulligt.
Det är pinsamt att det när man kollar på femman i övre vänstra hörnet av skärmen ibland står texten "vad gör Håkan idag?". Vem i HELVETE bryr sig? Herregud. Ät jordgubbar och ha sex i stället. Det är ju sommar.
måndag 8 juni 2009
Farväl, Söndagsparty...
...jag kommer att sakna dig. Det har varit en vacker tid. Alla dessa ofattbara ögonblick.
Marilyn Manson och Jonas Gardell som plockar ur en Aladdinask (eller var det Paradis?) tillsammans. Det bokstavligen feta husbandet. Filip och Fredrik som transor (Fredrik var snygg, Filip var det inte). Den japanska affärsmannen Yoshi. När Johan Palm skulle bli omgjord till man av Pontus Gårdinger och Carson från Fab 5. Killinggänget! Tom Arnold som pikade Björn Ranelid för hans solbränna ("do you have spray on-tan in Sweden?", "you're darker than our president"). Kevin Spacey's fascination för att man får göra allt i svensk tv (han tog ett prydnadsklot och rullade iväg över golvet samtidigt som han besvarade en fråga, som för att pröva om det gick). Miss Piggy pussade Mikael Persbrandt. Mikael Persbrandt svarar "självklart" på frågan om han har stor kuk. Håkan Hellström rappar på sin fantastiskt kassa engelska till Snoop dogg.
Och så vidare i en oändlighet av briljanta ögonblick som jag inte minns just nu. Filip och Fredrik ÄR genier, och så är det med det. Det har varit en vacker tid.
Marilyn Manson och Jonas Gardell som plockar ur en Aladdinask (eller var det Paradis?) tillsammans. Det bokstavligen feta husbandet. Filip och Fredrik som transor (Fredrik var snygg, Filip var det inte). Den japanska affärsmannen Yoshi. När Johan Palm skulle bli omgjord till man av Pontus Gårdinger och Carson från Fab 5. Killinggänget! Tom Arnold som pikade Björn Ranelid för hans solbränna ("do you have spray on-tan in Sweden?", "you're darker than our president"). Kevin Spacey's fascination för att man får göra allt i svensk tv (han tog ett prydnadsklot och rullade iväg över golvet samtidigt som han besvarade en fråga, som för att pröva om det gick). Miss Piggy pussade Mikael Persbrandt. Mikael Persbrandt svarar "självklart" på frågan om han har stor kuk. Håkan Hellström rappar på sin fantastiskt kassa engelska till Snoop dogg.
Och så vidare i en oändlighet av briljanta ögonblick som jag inte minns just nu. Filip och Fredrik ÄR genier, och så är det med det. Det har varit en vacker tid.
Smoke some fags and play some pool, pretend you never went to school
Jag har tagit studeeeenteeeen. Det känns inte så mycket än så länge. Jag orkar inte vara sentimental. Har bättre saker för mig, säger vi.
Studentdagen var skoj. Enda gången jag var nära gråt var när skolan beslagtog min alkohol. Men jag fick tillbaka den sedan. Dessutom hann jag med att rösta, i pausen mellan utspringningen och flakåkningen. Det var coolt.
På flaket spelades hädelser. Dels den vidriga techno-studentsången, dels en hårdrocksversion av Här kommer Pippi Långstrump. Jag har fortfarande inte hämtat mig efter den senare. Herregud.
Det var skönt att vara full. Har inte druckit på flera månader p.g.a. magkatarr. Bröt den trenden med att vara mer eller mindre berusad en hel dag. Min mage mådde bra. Jag var glad.
Nu är det bara recensera och festivala och komma in på sökta kurser som gäller. Recenserar just nu en femma. Det är ganska sjukt jävla bra, jag vet, men den här plattan är perfektion (som Chandler Bing skulle ha sagt).
Har förresten anmält mig till en grillkväll som ska utspela sig på torsdagen på P&L, på "Business & Pleasure-området". Detta område beskrivs som en oas "för artister, musikbranschrepresentanter, sponsorer med flera". Jag pendlar mellan att känna mig creddig, vara livrädd för att skämma ut Groove på något sätt och att förbereda mig på starstruckness.
Kort sagt - livet är spännande.
Studentdagen var skoj. Enda gången jag var nära gråt var när skolan beslagtog min alkohol. Men jag fick tillbaka den sedan. Dessutom hann jag med att rösta, i pausen mellan utspringningen och flakåkningen. Det var coolt.
På flaket spelades hädelser. Dels den vidriga techno-studentsången, dels en hårdrocksversion av Här kommer Pippi Långstrump. Jag har fortfarande inte hämtat mig efter den senare. Herregud.
Det var skönt att vara full. Har inte druckit på flera månader p.g.a. magkatarr. Bröt den trenden med att vara mer eller mindre berusad en hel dag. Min mage mådde bra. Jag var glad.
Nu är det bara recensera och festivala och komma in på sökta kurser som gäller. Recenserar just nu en femma. Det är ganska sjukt jävla bra, jag vet, men den här plattan är perfektion (som Chandler Bing skulle ha sagt).
Har förresten anmält mig till en grillkväll som ska utspela sig på torsdagen på P&L, på "Business & Pleasure-området". Detta område beskrivs som en oas "för artister, musikbranschrepresentanter, sponsorer med flera". Jag pendlar mellan att känna mig creddig, vara livrädd för att skämma ut Groove på något sätt och att förbereda mig på starstruckness.
Kort sagt - livet är spännande.
onsdag 3 juni 2009
I listen to bands that don't even exist yet.
Fnissmaterial från PSL:
-Vet du hur många indiekids som krävs för att byta en glödlampa?
-Hm, nej.
-Två. En som byter lampan och en som står bredvid och säger "jag tycker att den gamla var bättre".
Jag blev lycklig.
-Vet du hur många indiekids som krävs för att byta en glödlampa?
-Hm, nej.
-Två. En som byter lampan och en som står bredvid och säger "jag tycker att den gamla var bättre".
Jag blev lycklig.
tisdag 2 juni 2009
Get sick soon
I morse pratade jag och Mattias om covers och han sa "ja, men om till exempel Takida skulle göra covers på Simon & Garfunkel".
Jag mår fortfarande dåligt när jag föreställer mig det.
Jag mår fortfarande dåligt när jag föreställer mig det.
Una Siesta, por favor!
Skåne är vackert! Nu, lite statistik från min Siestafestival:
Antal belgiska våfflor: 3
Antal människor jag sett spy: 2
Antal nätter i tält: 2
Antal plusgrader på nätterna: Alldeles för få
Antal promille: 0
Antal "har du en cigg att bjuda på?": För många
Antal bandtishor inköpta: 2
Citat 1.
Okänd campare utanför mitt tält: -Alltså, Mando Diao är ett sånt band som lockar fram människorna som skrålar White Stripes-låten (Seven nation army, tjuvlyssnarens anm.).
Citat 2.
Okänt as på väg från festivalområdet till campingen: -Jag vet ju att jag kommer få sex i natt. (Räknade upp vilka olika sexulla saker han ville göra de olika nätterna.) Men om hon är ful så får hon fan gå med på analsex!
Årets mat: Smålandsrullar. Inte bara av patriotiska skäl. Tunnbröd, kikärtsgegga, sallad, groddar, riven ost = gott och närande.
Årets sammanträffande: Min vän Åsa känner Pelle i Monark X som Mattias träffade i Borlänge.
Årets lögn: "Man kan lita på synthare" stod det på ett tält. Om man med synthare menade poppare, så.
Årets frisyr: Brian Molko var uppenbart inspirerad av Lucius Malfoy. Intressant.
Årets misstag: Att låta kyla, trötthet och grinighet stå ivägen för att se Phoenix. ÅNGEST. (Men en dusch och tårta i Lund var också bra. Intalar jag mig.)
Årets återkommande: Lennart Persson. Parker Lewis tillägnade honom låten Hjältar, och jag hittade ett gammal nummer av Sonic där han skrivit en episk artikel om Tom Waits ("ni som blir irriterade för att jag inte återger Waits tillräckligt bra kan ju komma hem till mig och lyssna på tejpen"). Snyftigt.
Årets teori: Ost är sjukt mycket rock'n'roll. (Detta kommer att utvecklas i recensionen av David Sanström Overdrive, så håll koll.)
Recensioner kommer inom en inte alltför avlägsen framtid på groove.se för den som är intresserad. Bilder hamnar någon gång i detta jordeliv på fejjan för den som vill se.
Frågor på det?
Antal belgiska våfflor: 3
Antal människor jag sett spy: 2
Antal nätter i tält: 2
Antal plusgrader på nätterna: Alldeles för få
Antal promille: 0
Antal "har du en cigg att bjuda på?": För många
Antal bandtishor inköpta: 2
Citat 1.
Okänd campare utanför mitt tält: -Alltså, Mando Diao är ett sånt band som lockar fram människorna som skrålar White Stripes-låten (Seven nation army, tjuvlyssnarens anm.).
Citat 2.
Okänt as på väg från festivalområdet till campingen: -Jag vet ju att jag kommer få sex i natt. (Räknade upp vilka olika sexulla saker han ville göra de olika nätterna.) Men om hon är ful så får hon fan gå med på analsex!
Årets mat: Smålandsrullar. Inte bara av patriotiska skäl. Tunnbröd, kikärtsgegga, sallad, groddar, riven ost = gott och närande.
Årets sammanträffande: Min vän Åsa känner Pelle i Monark X som Mattias träffade i Borlänge.
Årets lögn: "Man kan lita på synthare" stod det på ett tält. Om man med synthare menade poppare, så.
Årets frisyr: Brian Molko var uppenbart inspirerad av Lucius Malfoy. Intressant.
Årets misstag: Att låta kyla, trötthet och grinighet stå ivägen för att se Phoenix. ÅNGEST. (Men en dusch och tårta i Lund var också bra. Intalar jag mig.)
Årets återkommande: Lennart Persson. Parker Lewis tillägnade honom låten Hjältar, och jag hittade ett gammal nummer av Sonic där han skrivit en episk artikel om Tom Waits ("ni som blir irriterade för att jag inte återger Waits tillräckligt bra kan ju komma hem till mig och lyssna på tejpen"). Snyftigt.
Årets teori: Ost är sjukt mycket rock'n'roll. (Detta kommer att utvecklas i recensionen av David Sanström Overdrive, så håll koll.)
Recensioner kommer inom en inte alltför avlägsen framtid på groove.se för den som är intresserad. Bilder hamnar någon gång i detta jordeliv på fejjan för den som vill se.
Frågor på det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)