Peace and Love

Nu kommer den! Den fet-feta sammanfattningen av min vecka i Borlänge. Jag ska enbart hålla mig till det väsentliga.

I tisdags blev jag och Mattias starstruck av att gå förbi Bengt, historikern från superfemman i Boston Tea Party, på en meters avstånd. Han hade en randig kostym och såg obehagligt varm ut (allt annat än underligt med tanke på att det var sisådär en miljon grader varmt).

Marcus Birro "föreläste", det vill säga berättade om oroliga saker på ett roligt sätt. Han avslutade tyvärr med dikter. De var inte jättebra, men han är en av mina författaridoler ändå. Yes.

Emil Jensen var lika fantastisk som vanligt. Ni som sett honom vet, och ni som inte sett honom bryr er antagligen inte.

Simon Norrsveden var en mycket bra liveakt. Heja Småland. (Recension.) Sedan intervjuade jag honom (låter er veta när den är uppe). Det bloggade han om.

Jag kände mig galet cool. Först fick jag ett rosa media-band. Sedan kom resten av Groovemänniskorna och det visade sig att alla var VIP. Då gick jag till presscentret och såg till att få ett jag också. (Det där låter mycket coolare än vad jag var, i själva verket var jag så nervös att de skulle förvägra mig det att jag var lipfärdig. Nervöst Sammanbrott AB, vad kan jag stå till tjänst med?)

Per gav mig ett journalistnamn - Ganna Ustafsson. Det ser för jävligt ut i skrift, såh jag precis nu. Men han höll fast vid att kalla mig Ganna från sekunden han kom på det. Per är en mycket rolig och intressant människa.

Laakso var roligt att se. Jag svalde min bitterhet gentemot Krunegård och hade roligt. Min upplevelse var att han betedde sig mindre som en idol och mer som en polare mot publiken. Det gladde mig. Men de skulle ha kört Norrköping.

Andreas Mattsson var med Annika Norlin! Oh, those ping-pong eyes. Nej, men han är ju ett geni, så det var fantastiskt.

Jonna Lee gjorde en mycket bra spelning för en alldeles för liten publik. Det gjorde mig ledsen, men att höra My high live gjorde mig glad igen. Tog mig en minut med henne i det så kallade Business & Pleasure-området sedan. Hon var precis så trevlig och varm som jag mindes henne. Hon tackade igen för recensionen. Det var fint.

Pete Doherty var jättebra solo, men spelade bara hälften så länge som han skulle. Babyshambles däremot var riktigt lamt. Men nu har man sett det.

Michael Jackson dog. Det fick mig att bli orolig för Jarvis, Moz och det där gamla gänget. De är inga ungdomar längre (enormt tragiskt nog)! Trodde för övrigt att Jackos död var något Mattias sa för att vara dryg, men jag fick inte ihop det, eftersom det inte var drygt utan bara konstigt.

Har upptäckt en nackdel med att skriva i en gratistidning: Man får se publikationen man är en (förvisso ganska liten, men ändå) del av bli nertrampad i dammet.

Trots tillgång till mingel med diverse celebriteter pratade jag knappt med någon. Småpratade lite med Ullis från skivbolaget National, dock. Ångrar såhär i efterhand att jag inte högg tag i exempelvis Markus Larsson och sa något i stil med "Hej, jag heter Anna Gustafsson, vi kommer att vara kollegor eller konkurrenter om ett par år". Marknadsföra sig själv ska man göra. Mediahoror är vi allihopa.

Vi Groovemänniskor bodde för övrigt ganska lyxigt i vår lånade lägenhet. En psykadeliskt bred tv, ismaskin på frysen och vinöppnare på väggen.

Det vackraste var Håkans avslutning på två timmar. Jag var med Dillebarn samt Mattias. Vi flummade som vi brukar, dansade till Håkan som vi brukar (fast live) och allt var som det borde vara. Det var ögonblick som man vet att man kommer att minnas redan när man upplever dem. Nu vet jag inte när vi ses igen, jag vet bara att vi gör det.

Förresten var Thåström riktigt bra. Tur att jag gick dit istället för Lykke Li (som jag redan sett).

Såg Winnerbäck en gång också. Min inre besatta fjortonåring blev lycklig av låtarna. Min yttre wannabe-musikskribent nittonåring var objektiv och satte 3/5. Av de tre spelningarna såg jag den med rocksättning (medlemmar från Soundtrack of Our Lives och Hellacopters).

Mötley Crüe var komik på hög nivå. Vince Neil lät enligt Gary som en tioåring och enligt Aftonbladets recensent som Musse Pigg. Inte oävna liknelser någon av dem. Det var tramsigt. Att sedan Tommy Lee dampade loss och sa olika varianter på "oh shit! What's up, bitches?! What's up? Motherfuckers! Oh fuck!" i flera minuter fick mig att vika mig dubbel. De få minuter jag tillbringade på den konserten gav mig den dagens garv.

Och så träffade jag Indiepopochskit-Fridah. Hon var jättesöt på alla sätt och vis, men det är väl ingen förvånad över.

Det har varit galet.
Nu laddar jag inför Hultan.