Att leka musikskribent

Okej, de senaste fem minuterna har jag kastats mellan känslor.

Först: Mail från de som arrar The Lucksmiths på onsdag där det stod att jag står på gästlistan plus en! Jag har aldrig fått plus en förut. Det är nu det ska börja löna sig att vara min vän, verkar det som.

Sedan: Simon Norrveden har återgett min liverecension av honom i sin blogg och någon, anonym såklart, har kommenterat "låtsasjournalisten Anna Gustafsson skriver som en kratta och verkar inte ha koll på hur man skriver en konsertrecension" och "att rabbla låtar i kronologisk ordning känns tarvligt och oinspirerat". Detta gör mig dels ledsen (eftersom alla vet att det är en sopa jag skriver som, "svisch svisch" säger det) och dels glad (eftersom man inte kan ha en karriär utan att folk dissar det man gör och för att något jag gjort väckt känslor).

Nu ska jag försöka fokusera på att vara glad och inte ledsen. Att en person inte tycker att jag är ett geni spelar faktiskt inte så stor roll - om man sätter det i perspektiv med hur många som tycker att jag är bra på det jag gör. Det duger till att tryckas i Sveriges största musiktidning, alltså duger det.

En annan sak - jag är inte journalist, det har jag aldrig utgett mig för eftersom jag inte har någon utbildning. Jag är skribent. Musikskribent. Det är, så länge jag skriver om musik och folk läser det, ett odiskutabelt faktum.

Min första Anna Gustafsson + 1 och min första diss. Det bör inte dröja länge innan jag har en fanclub på Facebook.