Revolutionary Road och Pittstim - böcker att bli arg respektive accepterande feminist över

Revolutionary Road
Jävla skitbok. Ursäkta, jag vet att det är något av en klassiker, och jag märkte ju att den var kvalitativ rent språkligt, men det betyder ju inte att innehållet är värt. För dig som inte läst boken handlar den om ett gift par och deras besvär. Det är inte så ointressant som det låter, och slutet (som jag inte tänker spoila utifall du skulle vilja läsa den) är okej.

Så vad är problemet? Det är att jag inte kan låta bli att bli vansinnig på huvudkaraktärernas värderingar. Mannen är otrogen för att känna sig som en "riktig karl". Detta stärker hans självkänsla och får honom att må bra. Kvinnan är otrogen för att hon är olycklig. Detta är ett uttryck för hennes destruktivitet och får henne att må dåligt. Vidare ber frun om ursäkt för att hon inte "låtit" sin man "finna sin manlighet". Ett annat utmärkt exempel är att deras två barn kommit till enbart för att maken tvingat sin maka att behålla dem fast hon velat göra abort. Detta med hjälp av härskartekniker, mest påförande av skuld och skam (det skulle tydligen vara ett hån mot hans manlighet, det här med att abortera ett barn som ingen av dem var redo för eller ville ha).

Jag har velat läsa den här boken sedan jag läste Nick Hornby's Fallhöjd där en av karaktärerna tänkte hoppa från ett höghus med den. Det känns bra att ha gjort det, även om jag hellre skulle hoppa med Bridget Jones' dagbok än med Revolutionary Road.

Pittstim
Det ÄR lite b att sno Fittstim-konceptet rakt av. Men att bokens författare inte sticker under stol med att detta gjorts förut känns åtminstone ärligt och gör att jag har lätt att acceptera härmningen. Innan läsning är jag bara nyfiken och intresserad.

Efteråt hyser jag lite blandade känslor. Vissa av texterna tror jag verkligen behövs. Till exempel den om killar med ätstörningar, ett problem som ännu är väldigt relaterat till tjejer. Eller texten om feminism, som är riktigt bra och tar upp Valerie Solanas SCUM-manifest. En handfull texter har innehåll som är värt att läsa och berättat på okej språk.

Men alla texter säger inte så mycket, några innehåller (enligt mig) mindre bra värderingar, och flera är ganska dåligt skrivna. Trots detta tror jag att Pittstim kan fylla en funktion för unga killar. Om nu unga killar läser den. För oss andra är den ett slags komplement till Fittstim.

Vad är nästa steg? Att samla ett gäng människor, oavsett kön, och låta dem berätta sina historier? Det hoppas jag. Då skulle det kännas som att vi verkligen har kommit någonstans, och då vill jag vara med och berätta.