Please don't remind me of my failures, I had not forgotten them.

Idag har det snöat i Göteborg. Blötsnö, och snålblåst. Det var bra väder för The Jesus and Mary Chain. Nästan lämpligt för Happy when it rains. Annars brukar jag alltid bli sugen på den låten när solen skiner. Och i fredags lyssnade jag på Pulps Sunrise i skymningen.

Varje vardag promenerar jag med en hund som heter Laïka. Det är bra för mig att kliva upp innan tolv. Att få i sig frisk luft och röra på sig är hälsosamt. Och det är typ det jag gör som är vettigt. Jag har tid att skriva, så det borde jag. Jag tror jag vill det, men jag kan inte. Det mesta låser sig och blir ångest.

Jag föredrar ångest framför likgiltighet. Apatisk är något jag aldrig vill bli igen. Det är värre än något annat. När man inte vill lyssna på musik längre, då är det inte okej. Som jag har det nu kan jag leva med mig själv. Jag känner inte riktigt igen hon jag är nu, och jag gillar henne inte nämnvärt, men jag kan leva med henne. Åtminstone ett tag.

Snart är min astmamedicin slut, jag måste köpa ny tandkräm, men anteckningsböcker har jag gott om.

TOP ger er: ordvits deluxe, inkl valfläsk.

Varje år hela min barndom besökte jag Naturhistoriska museet i Göteborg minst en gång om året. Det var lika kul varje gång. Det är nästan ännu roligare nu.

Men i alla fall - där finns en val. Den Malmska valen, kallas den. En gång i samband med ett av de tidigare besöken, när jag var riktigt liten, berättade min mormor att man kunde gå in i valen. För mig som cirka fem år lät det som det häftigaste i världen. Förmodligen började jag redan då drömma om att en vacker dag kliva ned i valens (något illaluktande) gap.

Ett par år senare läste jag en bok. Vingmuttern, min allra bästa vän hette den. Den utspelar sig i Göteborg och i den berättas det att valen öppnas vart fjärde år när det är val i Sverige. Till och med som typ åtta år gammal var jag tillräckligt "realistisk" (läs: cynisk) för att inse att det var en ordvits för bra för att ha förankring i verkligheten.

MEN! Det var det inte! Det sker på riktigt, och i söndags var den vackra dag jag drömt om sedan någon gång på nittiotalet. Jag hängde i valens mage på valsöndagen. Jag har inte varit så exalterad sedan, ja, jag vet inte när. Kanske aldrig. Se bilden, liksom!

Det är sånt här man får fokusera på när resten av valet känns mindre kul. För övrigt rekommenderar jag verkligen Naturhistoriska. Och valen!

Håkan Hellströms nya singlar, dårå.

På Way out west påstod Håkan att han inte skulle spela River en vacker dröm igen. Givetvis var det löftet för bra för att vara sant. Låten var fantastisk där och då, men en stor del i det var att man trodde sig veta att det var en once in a lifetime-upplevelse. När jag lyssnar på den nu känns den bara (håll i er nu, för jag ska snart svära i kyrkan) avslagen.

Därför är det väldigt bra att han släpper en annan singel samtidigt. Ja, dubbel a-sida. Saknade te havs är dess namn, i enlighet med sjömanstema och Göteborgskhet och eskapism, och jag älskar den. Den innehåller givetvis en stulen melodislinga (ge mig tid så återkommer jag med vilken), en Taube-referens ("lämnar Sverige vid Vinga") och allmän Håkanhet, som vanligt, men jag känner även att den är ett vackert möte mellan den dampiga Håkan á Känn ingen sorg och den eftertänksamma Håkan á För sent för Edelweiss. Vemodigt men vitalt. Mycket fint.

Saknade te havs är nöjd med vad den är. River en vacker dröm, däremot, känns som en ålderskris. Håkans motsvarighet till att skaffa en tribaltatuering. Återigen - den var fantastisk på Way out west, men den borde ha fått stanna där.

Därmed inte sagt att jag inte kommer att sjunga med i den när jag hör den live nästa gång. Håkan kan man ju förlåta för det mesta.
Nästan allt.

I saw the sign.

Jag har stulit från SJ.

Skälen till det är fyrfaldiga. Skäl ett: jag älskar Göteborg. Skäl två: tåget var två och en halv timme försenat. Skäl tre: jag vågade egentligen inte, och ibland behöver man göra saker man inte vågar. Skäl fyra: jag har velat ha en tågskylt i minst två år. Ända sedan Dilles radarpar Tazzan & Bullen snodde en som det stod Östersund på och hade i sitt rum. Det verkade som en fin hyllning till staden.

Såhär hyllar jag alltså Göteborg. Jag har tillbringat helgen i Stockholm, och påmindes som vanligt om vilken stad jag gillar bäst. Det är alltid Göteborg. Jag föddes här. På Östra sjukhuset, i ett badkar. Under min barndom hängde jag ofta här. Först med mamma och mormor på Naturhistoriska (bäst!), senare med mina vänner för att shoppa (vi köpte mest böcker om jag inte missminner mig).

Jag har släkthistoria här också. Jag antar att ni inte känner till Hugo Hammar? Honom är jag i alla fall släkt med. Sophus Petersen, som var med och både startade och finansierade Lorensbergsteatern, är också i mitt släktträd. Båda på mors sida. Sophus på mormors mors sida, Hugo på hennes fars. Sophus är för övrigt mest känd som krögarlegend (minns dock ej för vad, men mormor har berättat det) och hans namn står på en spårvagn. Detta gör att jag känner en viss samhörighet med Göteborg. Och så känns det rätt coolt.

Dessutom ogillar jag tunnelbanan skarpt. Det är inte naturligt att åka tåg under jorden! Bara korta tunnlar freakar ut mig. En stor fördel med att se var man åker är att man lättare hittar sedan. När man bara kommer upp ut jorden på olika ställen är det svårare för mitt lokalsinne att återhämta sig. Hamnar man fel längs en spårvagnslinje kan man liksom alltid följa spåren. (Tro mig, det har hänt.)

Jag är mycket glad att jag flyttade hit. Det är rätt. Jag hör hemma här.

P.S. Värt att notera:

Tazzan & Bullen heter egentligen något annat.

Ja, du gissar rätt, rubriken är Ace of Base.

Och SJ får aldrig tillbaka skylten. I consider it asshole tax.

Jag har varit vilsen, Lisa

Jag lessnade ur på att vara ensam och sjuk i Göteborg, så jag hoppade på ett tåg till Stockholm och min fina vän Lisa. Impulser är bra! Det är varmt här. Jag har med mig gitarren, och kände mig outsägligt cool när jag släpade runt den på tåget. Skulle vara ännu coolare om jag var lite bättre på att spela, bara. 

Trots att jag är en rätt dålig krönikör har jag skrivit en krönika som är rätt okej. Den kan man läsa på The Goodbye Look om man vill. Den handlar om kärlek och musik, om låten här under. Läs och lyssna. 

"1. Föredrar trollkarlar."

Bloggare (som är större än jag) brukar med jämna mellanrum skriva att de har så fina läsare. Idag tänkte jag göra samma sak. Man kan inte göra annat när man får sådana här kommentarer:

Ta en helg i Glasgow (musikmusikmusik) eller i Edinburgh (harry potter theme park som vi så fiffigt kallar det). Är säker på att du hade blivit mer "i fas med livet", och det skulle dröja ett par månader innan vi fick äran av att läsa gnälliga inlägg igen.

Inte för att jag inte gillar att skriva gnälliga inlägg, men... Tack för tipset! Göteborg må vara en hyfsad popstad, men vänlig är den inte såhär års.

Ibland är det svårt, men minns det här: Mitt hem är där mitt hjärta är.

Det här är min hemstad. Dille.

Det här är min hemstad. Göteborg.

Det här är min hemstad. Gislaved.

Det här är min hemstad. Östersund.

Utan inbördes ordning. Den ordningen är det ingen som känner till. Allra minst jag.