.jpg)
I nya numret av Filter finns en lång artikel om Annika Norlin. Eftersom jag älskar henne köpte jag givetvis tidningen. Och artikeln var mycket riktigt bra och intressant, det var bara en grej som störde mig en liten aning. Behold:
Annika (i ett svar på en annan fråga): /.../Jag var så rädd när jag började spela. Om det kom fram en ljudkille på soundchecket innan en konsert och sade "vad fint det lät" kunde jag bli så enormt lycklig och lättad.
Intervjuaren: Vad... tjejigt det låter?
Vad. I. Helvete. Är det tjejigt att vara osäker och neurotisk? Är det verkligen det? Eller är det kanske så att intervjuaren valde att se det draget hos Annika som knutet till hennes kön snarare än till hennes personlighet..? Jag tror det senare. Och det gör mig så jävla arg. Att Annika sedan svarar med något väldigt insiktsfullt om att vara tjej och kulturutövare är knappast intervjuarens förtjänst.
Jag hatar verkligen att vi lever i en värld där man kan komma undan med att sätta likhetstecken mellan att vara rädd och att vara kvinna. Och den som nu kommer dragandes med att jag lever i världens mest jämställda land kan faktiskt dra åt helvete. Att andra har det sämre betyder inte att det vi har är okej. Inte alls.
Nu måste jag bli bra på att spela så att jag kan göra musik och ta plats och förändra världen. På återhörande.
1 kommentar:
Tycker också det är märkligt det där med tjejigt=rädd. Om det faktiskt var så borde det inte finnas några barn i världen. Jag menar, finns det någon kvinna som inte vet att det gör ont och att man kan dö när man skaffar barn? Och om inte det är något att vara rädd/orolig över, vad är det då?
Jag tror snarare att det har blivit så bara för att det är mer okej för tjejer att visa att de är rädda än vad det är för män. Vilket är helt pucko för män förväntas ju vara modiga i många sammanhang och man kan ju inte vara modig om man inte är rädd för något...
Världen är märklig...
Skicka en kommentar