This feels more and more like synchronized sinking.

Jag skrev ett långt inlägg om känslor, men insåg sedan att jag inte vågade publicera det. Men det fanns en tid då jag hade modet att skriva med hjärtat på tangentbordet (om ni förstår hur jag menar). När jag skrev om Arvika 08 i min gamla blogg, till exempel. (Man bör läsa det jag skrev om konserterna med en nypa salt. Det vill säga låta bli att ställa mig som jag är nu till svars för vad jag tyckte då.) Det var alltid mycket känslor på Synchronised Sinking. Jag kan sakna det ibland.