We're in heaveeeeen.

The Pains of Being Pure at Heart på Heaven i London - en rafflande historia om popmusik och idolkärlek.

Jag vet knappt var jag ska börja. Kanske såhär: Vem lägger en klubb i mitten av ett köpcenter? Eller såhär: Jag kände mig väldigt hemma. Merchståndet sålde inte bara Pains-merch utan Fortuna Pop-grejer i allmänhet. Musiken innan spelningen var nästan bara sådan jag kände igen och tyckte om. Summer will have its way, Vaselines' I hate the 80's och Allo Darlin's Silver dollars, till exempel. Mycket fint.

Spelningen var... lyckoframkallande. Jag fick ingen hjärtattack av att höra Say no to love live, de avslutade med Gentle sons och spelade två låtar från det nya albumet som håller på att bli till. Om jag minns rätt lät de lovande. (Men det kanske var rom och colan som lade sig i.) Som sista låt innan extranumren körde de (givetvis) The pains of being pure at heart, vilket gjorde mig fånlycklig, vilket fick mig att fånle, vilket jag är relativt säker på att Mystiska Snygg-gitarristen såg, för det såg ut som att han såg mig i publiken och sedan började han också le. Mitt hjärta smälte.

Jag vet, man ska inte bli till sig över ögonkontakt med ett av sina favoritband när man a) är tjugo och b) är musikkritiker. Det är inte coolt. Men ärligt talat - vad har coolhet någonsin gjort för mig? Jag tror att känslorna utanpå kroppen är bättre än inga alls, och att bry sig är bra mycket bättre än att vara blasé. Och - hade det här varit en recension hade fokus legat på helt andra saker.

Efter spelningen stod Kip i merch-ståndet och signerade saker. Jag vågade egentligen inte, men jag bad först om ett foto med honom och därefter hälsade jag från Andreas Häggström. Han blev glad, hälsade tillbaka och sa att de gillar Sverige. Sedan tyckte jag att det var en bra idé att berätta att jag bodde i Göteborg och bara "you know, the Gothenburg handshake", på vilket han svarade "yeah, not a lot of people know about that". I stunden kände jag mig cool som kände till det, men i efterhand har jag tänkt att det kanske mest var stalkigt. Eh.

Och så tog jag bild med Snygg-gitarristen och Peggy! Den senare hade en Robin Sparkles-jeansjacka som var väldigt cool. (Vad hon än hade haft på sig hade jag tyckt att det var coolt, i och för sig.) Dessutom köpte jag två kalasfina t-shirts (för även personer med bröst får gilla Pains, tack så mycket).

Det var i allmänhet en väldigt nördig, poppig och emotionell upplevelse. Jag studsade av lycka när vi gick till tuben. Josefin fick säga åt mig att lugna mig. True story. Ibland älskar jag mitt liv.