Det så kallade rosa bandet.

Nyligen läste jag en bra bok. Våtmarker heter den. Charlotte Roche heter författaren. Självklart tycker jag att ni alla ska läsa den. Men kanske inte när ni äter. (Bara det gjorde läsandet av Våtmarker till en annorlunda upplevelse för mig - jag brukar alltid läsa när jag äter. Eller äta när jag läser.)

Mer ska jag inte säga om den, för det är inte det som är grejen. Saken är den att den har ett feministiskt tema och ett skrikrosa omslag. Vadå, tänker du kanske, får inte feministiska böcker ha rosa omslag? Har inte du lite väl mycket fördomar nu, Anna?
Nej. Det har jag inte.

Det är nämligen ett mönster.

Andra exempel på böcker med feministiska teman och rosa/lila/cerisefärgade omslag: Bitterfittan av Maria Sveland (2007). Under det rosa täcket av Nina Björk (1996). F-ordet av Petra Östergren (2009). Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra av Lotta Snickare och Liza Marklund (2006). X-märkt + Bimbobakslaget (två böcker i en) av Kristina Thulin och Jenny Östergren (2004). Feminism av Lena Gemzöe (2002). Ni ser mönstret?

Sedan jag började tänka på det här har jag ständigt funderat på varför. Varför? Rosa är en färg som de flesta böcker tar upp som en symbol för hur vi passas in i könsroller redan som små (p.g.a. det här kan man se det som befogat att Under det rosa täcket är rosa, även om jag personligen hade tyckt att det hade varit intressant med ett svart omslag med den titeln på). Färgen rosa är omdebatterad och för de flesta som är engagerade i jämställdhetsfrågor bär den dessutom en hel del laddning.

Jag har kommit fram till några olika förklaringmodeller, olika beroende på om man antar att förlaget eller författaren bestämt hur omslaget ska se ut. Såhär har jag tänkt:

Om förlaget bestämt: Den här boken känns lite farlig och utmanande. Rosa är en gullig och ofarlig färg. Det är nog bäst att ge den här boken ett rosa omslag.

Om författaren bestämt: Rosa anses kvinnligt, så min bok ska vara rosa för att jag vill bevisa att feminister kan vara kvinnliga. Wow, vad radikal jag är som vågar vara feminin fast jag är för jämställdhet.

Om förlaget eller författaren bestämt: Rosa är en färg som drar till sig folks blickar, och vi vill att folk ska märka den här boken, så vi gör den rosa. Skrikrosa.

Om förlaget bestämt: Hm, en bok om feminism. Feminism är ju en tjejgrej. Rosa är en tjejfärg... Vi gör boken rosa. Då kommer ju tjejer att vilja läsa den. Och så ska det vara.

Om författaren bestämt: Rosa är fint. Det ska min bok vara. Orka bry sig om laddningarna den färgen har.

Den sista verkar för bra för att var sann, men jag ville ändå ha med den för att lämna öppet för att världen inte är helt ond. HUR har författarna/förlagen tänkt? Vem har bestämt och varför? Jag fattar absolut ingenting. Inte ens genom att sluka feministlitteratur får man undgå att bli präglad på färgen rosa, tydligen. Är inte det lite bakåtsträvande? Det vill säga motsatsen till det feministlitteraturen söker uppnå?

Jag bara undrar.