.jpg)
Jag var och simmade idag igen. För tredje gången. Det börjar kännas som en vana. Jag jobbar på att känna mig som att jag får ta upp den lilla plats jag tar i bassängen.
Idag var jag där mitt på dagen. Pensionärerna, barnen, högstadiekidsen och jag. Bortsett från personalen kan jag ha varit den enda personen där över femton och under sextiofem. Det passade mig fint. Tantmotion är exakt min nivå. Det ligger ingen prestation i att motionssimma (och jag känner mig nästan inte alls dålig när jag blir omsimmad).
Högstadiekidsen fick mig att fundera en hel del på varför idrott i skolan borde vara förbjudet eller utformat på ett mindre mobbningsvänligt sätt. Vi lever i ett samhälle där vältränad och bra på vissa sporter betyder bra. (Dessa sporter ska helst innehålla bollar. Är det ett mansdominerat samhälle? Jag bara undrar.) Skolidrotten är således ett nästan alltför enkelt sätt att utforma en hieraki där snabb, stark, smidig betyder bra. Vi som inte är snabba, starka, smidiga får nöja oss med att bli hatade för att vi ställer frågor på SO:n. Å andra sidan är det rysligt praktiskt för den som är duktig att helt gratis få ett tillfälle känna sig förmer och att trycka ner andra.
Allra bäst är det när läraren i idrott dömer ut en för att man inte kan idrotta i skolan eftersom man blir paralyserad av ångest när man ska försöka röra på sig i grupp. Bosse, min lärare i idrott på högstadiet, för dig vill jag bara berätta att jag faktiskt hade ont i magen på riktigt när jag skulle ha idrott. Det var inte bara en ursäkt att slippa, det berodde på att idrotten är ett jävla växthus där man odlar känslor av värdelöshet. Och en annan sak: Jag hoppas att du aldrig mer bemöter en elev som kommer till dig och berättar att den blir mobbad med att peka ut någon som har det värre. Ens känslor försvinner inte för att någon förklarar att de är löjliga. Däremot mår man ännu sämre för att man känner sig klen som mår dåligt trots att man tydligen inte borde det.
Sista terminen i högstadiet gick jag inte på idrotten alls. Smärtan det åsamkade mitt inre var ett för högt pris för ett betyg utan IG. Duktigheten var inte värd magontet. Kanske borde jag gjort det mycket tidigare. Kanske innan Bosse uppmärksammade mig på att jag var socialt inkompetent, till exempel. Det är en bild av mig som jag har släpat på länge. Trots att den inte var min från början.
Utan skolidrott kanske det hade varit självklart för mig att jag har lika stor rätt som någon annan att ta upp plats i en bassäng i Askims simhall. Kanske. Nu måste jag ständigt påminna mig om det.
Ungefär en gång per längd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar