Ge mig arsenik. Del 2.

Idag är en ledsen och less dag. Jag vet inte varför. Det känns bara som om ingenting är kul.

Jag funderar på om jag borde låta bli att försöka bli journalist för att jag är för nervig. Jag funderar på om det finns något annat som jag kan göra. Jag funderar på om jag inte är för dum för universitetet. Jag funderar på vad det är för någon ny era i mitt liv jag är på väg in i. Jag funderar på hur i helvete jag ska kunna leva i sommar. Jag funderar på om jag är kapabel att ha ett riktigt jobb (alla bevis tyder på motsatsen). Om, och jag säger OM, man utgår från att jag kan skriva så är det å ena sidan lätt att få göra det, å andra sidan galet svårt att få betalt för det.

Jag lever i kompetensbrist. Jag borde förmodligen lära mig att skriva maskin och brodera korsstygn, så skulle jag kunna bli sekreterare. För femtio år sedan. Jag hatar att ingenting jag vill göra behövs. Vilken funktion ska jag fylla i världen? Det finns redan tonvis av wannabe-musikjournalister och mediokra författare. Jag har alltid varit säker på att jag kommer att skriva minst en bok för eller senare. Men nu vet jag inte. Vilket hål skulle den fylla? Allting finns ju redan. Jag är en dussinvara. Tillverkad på löpande band-system och prissatt av en högre instans.

Allting har redan gjorts. Alla finns redan. Jag har en dubbelgångare, det finns de bildbevis på. Sålunda behövs inte jag. Haha, vilket självmordsbrev det här blev. Så töntigt. Det var inte så jag menade. Jag försökte bara bevisa min tes om att jag är överflödig i samhället.

Det var tyvärr inte så svårt.

Jag borde inte vara såhär ledsen. Jag har ju ett roligt liv. Skivrecensioner, studentradio och Kulturstudier. Det är bara det att när det slår en att det roliga inte leder någonstans är det svårt att inte bli jätteledsen. Det betyder ju att det man lever för är en återvändsgränd.

Nu ska jag sluta. Det här resonemanget kommer inte längre.