Got eyes like disco lights.

Igår gjorde jag för första gången en intervju för radio. Jag har inte lyssnat på den än, så ljudnivåerna kan vara helt åt helvete, men jag gjorde det i alla fall. Nu ska jag bara lära mig att klippa ljudfiler. Klippa och klistra, någon?

Smart som jag är visste jag att jag skulle vara dödligt nervös eftersom det var första gången för radio. Därför tog jag min chans när Jonna Lee kom till staden. Jag har intervjuat henne förut och hon är världens snällaste och verkar tycka om mig. När jag, och M & M från popredaktionen som var där för att observera (och vara moraliskt stöd), satt oss på en soffa i logen på Sticky Fingers sade jag att jag var nervös. Jonna, som den vänliga själ hon är, lugnade mig med orden "du har ju intervjut mig förut, och då var du grym, så det här går säkert jättebra".

Det gick bra. Med reservation för fuckade ljudnivåer. Jag och mina två kompanjoner fick varsin öl av Jonna, som vi var tvugna att stanna i logen för att dricka. När vi gjort det höll vi på att inte hitta tillbaka ner till baren. När vi gjort det upptäckte vi att drinkar inte kostar mycket på alls på Sticky. 51 spänn för en sjukt stark rom och cola är prisvärt. Lätt.

Jonnas spelning var, som alltid, mycket bra. Jag tyckte att det var synd att inte fler människor var där. Dessutom är det ju alltid så på klubbar att en viss andel människor är där för att suga i sig alkohol och inte för att lyssna på musik. Jonna förtjänar både en större och mer fokuserad publik.

Alla som bor i Göteborg måste gå och se när Jonna och Maia Hirasawa spelar varandras låtar tillsammans på Nefertiti den 21 november. Det kommer högst antagligt att bli magiskt.