Maktspråk kan ta sig i röven.

I höstas när jag läste Kulturstudier var jag indelad i en grupp. Tanken var att vi skulle diskutera och göra uppgifter tillsammans och så. Vi fick ofta brottas med krångliga teorier och begrepp (vilket förresten är totalt överskattat). Ibland hände det att inte alla förstod. Då var det mer ofta än sällan så att det var jag och en kille vi kan kalla X förstod och försökte hjälpa de andra att förstå. Det enda problemet med det var att när jag förklarade hummade de andra lite, sedan vände de sig till X och efter hans förklaring kände de sig upplysta. Trots att vi sagt samma sak.

När jag indignerat berättade om detta för min pojkvän sa han "han är ju man och har därför lärt sig ett maktspråk". Fan vad världen suger, tänkte jag, och slutade försöka prata med min grupp. Några månader gick, och det blev bokrea. På ett Bokia i stan såg jag boken Maktspråk, tänkte "aha! Här har jag min chans att lära mig prata så att folk tar innehållet på allvar, perfekt" och köpte den.

Nu har jag läst den. Jag kommer att kritisera den otroligt friskt, så först vill jag bara säga att den var någorlunda användbar i ett av tjugo kapitel. I det någorlunda användbara kapitlet räknas olika sätt att ta och behålla kontrollen över ett samtal upp. Jag hoppas att jag inte kommer att behöva använda mig av den kunskapen, för många metoder gick att spåra till härskartekniker. Men att kunna synliggöra när andra försöker ta makten över en måste vara värt något för ens försvarsmekanismer, tänker jag.

Boken förmedlar ett budskap klart och tydligt - det är män som har makt. Alla personer i exempel är män, förutom i kapitlet om makt hemma. Det kapitlet fördjupar jag mig i senare. I slutet exemplifierar de olika sätt att använda språk till makt med olika personer. Av de femton är tre kvinnor, varav en beskrivs som förmäten och en annan som ändlöst tjatande. Att det enda kapitel där det inte utgås från att alla människor är män är det som handlar om hemmet har jag redan nämnt, men jag vill att ni ska tänka lite extra på hur stenåldersmässigt det är.

Så, kapitlet om makt i hemmet. I kapitlets början förklarar författarna att nu ska vi titta på olika epoker i samvaron i hemmet! Gud vad spännande, eller hur?

Den första är patriarkatet. Det beskrivs som "tiden då en man var en man och en kvinna var en kvinna". Redan där hissades min varningsflagga. I exemplet, som för övrigt är att komma överens om var ett skåp ska stå, argumenterar mannen med logik och kvinnan med estetik. En liten hint om hur författarnas syn på kön ser ut. Detta första exempel avslutas med att kvinnan får sin vilja igenom genom att börja gråta.

Den andra epoken är "terrorbalans". De skriver: Patriarkatet föll, men det blev aldrig något matriarkat. Istället blev det jämställdhet och jämlikhet som ideal och ideologi. Japp, ni läste rätt, författarna driver själva en långt ifrån jämställd syn på makt, men de påstår att vi har levt i ett jämställt samhälle (levt, för det kommer en "epok" till). I detta exempel kommer de fram till att kvinnan vinner i kraft av högre verbal prestationsförmåga.

Den tredje "epoken" är ännu mer intressant. Här påstår de att den fas som råder just nu är att varken män eller kvinnor finns, utan att alla skapar sitt genus. De menar alltså att queerteorin har slagit igenom i samhället! Att alla tror på socialkonstruktivism! Hah. I den här epoken tycker de att mannen vinner med argumentet att kvinnan inte vill be om hans hjälp att flytta skåpet.

Författarna avslutar detta intressanta kapitel med "vi väntar nu på nya ronder med nya förutsättningar".

För det första känns det otroligt oseriöst att belägga sina lösa spekulationer med egenpåhittade exempel. För det andra - jämställt samhälle är en svunnen epok? Om det finns mycket att säga, men jag ska fatta mig kort. På studera.nu kan man kolla in prognoser för olika yrken, inklusive vad man tjänar på ett ungefär. Där står på varje yrke en årslön för kvinnor och en för män. Kvinnornas är alltid lägre. Inte ett jämställt samhälle.

Sensmoralen i detta är följande: Populärvetenskapliga böcker är en styggelse.

Vad beträffar maktspråket och att få folk att ta en på allvar har jag inte en lösning helt klar än. Jag är inte helt sugen på att använda härskartekniker bara för att en oseriös bok sagt att man får makt så, men kanske har jag inget alternativ. Förutom att finna min plats vid spisen, då, och göra ett kvinnligt genus i den socialkonstruktivistiska världen vi tydligen lever i.