Men störst av allt är skogen.

Duktigheten. Man ska vara duktig. På allt. Man ska vara duktig på att prata, på att se bra ut, på att vara smal, på att klä sig, på att bry sig, på att inte bry sig, på att vara social, på att läsa, på att skriva, på att veta, på att vara ödmjuk, på att vara självsäker, på att sova, på att vakna, på att äta, på att träna, på att plugga, på att jobba, på att vara glad, på att vara allvarlig, på att andas, på att finnas.

Jag vill inte vara duktig. Jag är trött på att ställa krav på mig själv, trött på att andra ställer krav på mig, trött på mina och andras förväntningar. "Du som är så duktig klarar det här!". Nej, vill jag skrika, jag är inte alls duktig! Jag kan ingenting och det tänker jag fortsätta med. Jag har fått nog av duktighet.

Om jag inte hade hatat att bo i tält så mycket hade jag kanske gjort en Doppler och flyttat ut i skogen. Som det är nu har jag inget val. Jag måste vara åtminstone lite duktig, annars dör jag. Det är ingen uppmuntrande tanke.