För snygg för radio

Igår sände vi på Blå radio med Almedal i studion.
De var snälla och söta.
Jag var lite av ett nervvrak.
Det var en fin kväll.

Innan vi skulle sända programmet var jag för första gången med på ett musikredaktionsmöte. Musikredaktionen är det hippa gäng som får bestämma vilka låtar som ska vara på vår rotationslista, och jag hade anmält intresse av att vara med. Så där var jag. Det var många nya människor, jag var nervös inför radiosändningen och ville ändå göra ett gott intryck. Som alltid när jag försöker göra ett gott intryck sade jag knappt något. Då säger man i alla fall inte fel!

Samma resonemang verkade min hjärna ha när jag tre timmar senare stod i direktsändning och skulle ställa en fråga till Almedal. Vi hade en lapp med frågor, jag skulle ställa en av dem, men jag stirrade bara på papperet. Man har väl hört talas om blackout. Det här var mer av en freakout. Situationen räddades när Adam i Almedal sa "pinsam tystnad", jag fyllde i "lite dövradio" (jag kan inte intervjua, men jag har lyteskomiken under kontroll...) och Matilda räddade situationen genom att fortsätta intervjun.

Resten av tiden försökte jag att bara säga korta, enkla saker. Typ "det där var alltså Almedal som spelade låten Ett oskrivet brev, whoo!". (Jag talade förstås inte kursiverat.) Dessutom lyckades jag framstå som värsta fyllot genom att prata om öl två gånger och mjöd en gång. Håhåjaja. Det var helt enkelt tur att jag inte var där ensam.