Hello teacher tell me what's my lesson, look right through me, look right trough me

Idag skriver Aftonbladet om mobbning. En undersökning har visat att mobbning och trakasserier förekommer dagligen, att lärare inte tar det på allvar och/eller anser att det är den mobbade elevens fel och att elever inte känner förtroende för lärare. INGA NYHETER.

Det kanske är på grund av detta som jag borde bli lärare. Jag kanske borde se till att vara en lärare som tar problem på allvar, som elever har förtroende för och som inte påstår att killar knuffar tjejer för att de är kära i dem. Det sistnämnda måste för övrigt vara den mest välanvända klyschan i lägre skolåldrar (även om jag kan dra mig till minnes en lärare som pinsamt nog föreslog det som förklaring till att jag mobbades på högstadiet). De allra flesta lärare är faktiskt helkassa på att hantera jobbiga saker.

Jobbiga saker lärare inte kunde hantera när jag gick på högstadiet:

Jag berättade för min idrottslärare att jag blev mobbad och mådde väldigt dåligt av det. Han svarade med att förklara för mig att X i min klass hade det mycket värre än jag, för att inte tala om Y i 9E, så jag hade verkligen ingenting att klaga på, än mindre en anledning att ha ont i magen på idrottslektionerna.

Jag berättade för min rektor att en lärare rört vid min kropp på ett sätt jag uppfattade som oerhört obehagligt. Hennes respons var att man måste tåla att ens lärare och rektor tar på ens kropp för att driva med en.
Det som hände var att jag stod framåtlutad över någonting så att den lägre delen av min rygg var bar. Läraren gick förbi och strök ett papper längs huden som var blottad. Jag reste mig och sa, mycket upprört, "så gör man inte!". Läraren sa "jag kunde inte motstå, du får ha längre tröjor på dig". Att min klassföreståndare såg och hörde allt gjorde ingen skillnad. Efter att jag samlat mod och berättat för rektorn tvingade hon in mig och läraren till kuratorn, där han plötsligt blev mycket ångerfull.

Efter en månad i sjuan ville jag byta klass, vilket jag förklarade för min klassföreståndare så pedagogiskt jag förmådde med gråten i halsen (jag var tretton). Stå ut, sa han. I början av nian fick jag äntligen byta klass. De var lite snällare men jag vågade inte bli vän med dem, vis av skadan från min förra klass. Alla tre åren på högstadiet försökte jag upprepade gånger prata med lärare. De kunde inte göra någonting för att hjälpa mig.

Jag bad min idrottslärare att få idrotta ensam för att kunna få godkänt i ämnet trots att alla lag- och bollsporter gjorde mig fysiskt illamående. Min klass bestod i princip bara av människor som spelade hockey/fotboll/volleyboll/handboll på fritiden. De sköt hårt, tog allt på allvar och hatade mig om jag inte spelade bra. Det gjorde jag inte. Idrottsläraren sa att man faktiskt måste vara socialt kompetent också. Jag grät och gick ifrån den lektionen och skolkade sedan hela sista terminen. Att slippa idrotten var helt klart värt ett IG. I rapporten om nämnda IG stod det att läraren gjort sitt bästa för att hjälpa mig. Säkert.

TACK OCH LOV ATT MAN BARA BEHÖVER GÅ HÖGSTADIET EN GÅNG!