Elgitarr är det nya pepparkakor

Känner ni till ett band som heter Corroded? Kanske inte, eftersom du som läser den här bloggen mest troligt gillar pop, bitterhet eller mig, eller kanske alla tre. Hur som helst - Corroded är ett metalband från Ånge (ja, byn i Medelpad som födde Takida). Varför jag bryr mig? Jo, nu ska ni få höra.

En av gitarristerna i Corroded heter Fredrik Westin, och i ungefär ett år jobbade han på min kära skola Dille. Om jag minns rätt vikarierade han som VD eller något annat viktigt. Vi kallade honom först Jesus (han hade skägg), och sedan hårdrocks-Fredrik (han berättade att han spelade i ett band).

En gång när jag gick andra året på Dille var jag tvungen att åka till sjukhuset mitt på dagen eftersom jag hade en läkartid. Det var strax innan lunch och jag fick skjuts till busshållplatsen för att ta bussen till stan, om jag minns rätt. Efter mitt läkarbesök insåg jag att jag hade noll kronor att åka buss tillbaka för, eller för den delen ta igen den missade lunchen för, så jag ringde till skolan. Jag förklarade för den jag fick prata med hur allt låg till, och den här personen svarade att ingen hade tid att hämta mig. Efter några minuter i gråt och panik kom jag fram till att mitt enda alternativ var att gå hem.

Det är drygt en mil till Dille från Östersund och det var väldigt kallt, men jag tänkte att promenaden skulle hålla mig varm. Pyttsan. Jag gick, jag frös, jag grät, jag hade ångest, jag darrade av matbrist och jag kände mig övergiven. När det var tre kilometer kvar kom jag på att skolan har en jourtelefon som man ska ringa om man är i trubbel på något sätt. Jag kunde inte känna mina lår, så jag ansåg att jag var det. Det var Fredrik som hade jourtelefonen och ja, givetvis plockade han upp mig. Med sätet uppvärmt och klart. Om han inte på riktigt höll med mig om att jag inte skulle ha behövt gå så låtsades han tillräckligt bra för att det skulle kännas tröstande.

Senare i tiden, när jag börjat odla mina musikjournalist-drömmar, vill jag minnas att han uppmuntrade mig. När jag hade praktik på Dille Foder och han kom in tipsade han mig om en musiksajt som sökte skribenter i norra Sverige.

Därför tycker jag att det är så kul att det går bra för Corroded, även om jag inte kan skilja bra metal från dålig. Jag måste anta att de är bra. De vann pris på Bandit Rock Awards för Årets svenska nykomling. Och hade en låt med i reklamen för Robinson Karibien. Det är roligt. Jag hoppas i alla fall att de tycker det.

Det här är inte en "ooh, jag känner någon som är känd"-grej. Det här är en "det betyder mer än de tror när folk är snälla mot en"-grej. För folk är inte alltid snälla. Det fascinerar mig ibland att de kan vara det när världen är så hemsk. Men de är det, i alla fall, och det måste vara på grund av någonting.

Personligen tror jag att det är musiken som helar och gör gott. Så gör världen en tjänst - börja spela.