You don't really care for music, do you?

Härom dagen läste jag Nöjesguiden. De hade temanummer om kritik.

Att de utnämnde Alex Schulman till Sveriges bästa kritiker är i sig värt en diskussion. Jag menar, de utnämnde Fredrik Strage till näst bäst! Schulman före Strage? På riktigt? Jag kanske är dåligt påläst, men det jag har hört komma från Schulman är att han mobbar kändisar, bloggar om sitt barn och har skrivit en påstått djup bok om sin barndom (som jag alltså inte läst). Det jag hört komma från Strage är kritik av musik och film med stor kärlek, enorm sakkunskap och rättvis ärlighet.

Det var dock inte det som gjorde mig mest upprörd. Det som verkligen fick mig att tänka till lite var en artikel om musikkritik. Den mynnade ut i att alla musikskribenter borde fundera på vad kritik är. Tydligen är det för lätt att vara musikskribent annars... Citat: "Att skriva om en låt bara för att den är ny och hipp är så lätt att folk gör det gratis."

Jag vet inte hur det är med alla andra små musikskribenter där ute, men inte skriver jag gratis för att det är lätt. Jag skriver för att jag älskar musik och vill använda mina verbala förmågor till att tala om för andra vad jag tycker om. Kalla mig missionärt lagd, kalla mig pretentiös, kalla mig beskäftig. Jag bryr mig inte. Jag vill bara nå ut.

Dessutom höjde jag ribban för mig själv lite. Jag vill vara en bra kritiker. Jag vill vara den bästa kritikern. Det är en bra bit kvar dit, men jag jobbar på det. Bottenlinjen är alltså att jag tycker att Fredrik Strage är bäst, och att jag en dag ska vara minst lika bra som han.