Vem hugger i sten?

Idag kan man läsa en recension av Lars Winnerbäck live i Lisebergshallen på GP:s hemsida. Recensenten skriver att Winnerbäck är oinspirerad och att publiken drar det stora lasset.

Och han har så jävla rätt i det. Exakt så är det att se Winnerbäck live. Det är man själv som gör det till en upplevelse, inte Lasse själv. Inte konstigt att man tröttnar på att se Winnerbäck live när man återkommer från besatthet till vett och sans.

Tråkigt men sant.

Du är allt en pärla.

Det här har jag gjort i kväll.

Eftersom jag är en sann multitasker har jag även lyssnat på Brett Andersons senaste soloplatta i recensionssyfte, övat gitarr och lagt upp bilder på Facebook.

Lägg gärna märke till att jag och Jarvis-pärlplattan har samma frisyr.

Read it you will.

LÄS HÄR!

Måste. Lämna. Sverige. Nu.

Alla jag känner som älskar Pulp flyttar till Storbritannien. Visserligen känner jag bara två som gör det, men ändå, det är faktiskt hundra procent av dem som emigrerar till britpopens hemland.

Livet är orättvist.

I was definetely made for these times.

Min pappa räddade mig från tentaångesten med en spontan tripp till IKEA. Tre timmar senare är jag två möbler och en avsevärd mängd prylar rikare. Doftljus är det nya svart i min stuga. Nu jävlar ska det bli mysa av! Har just tänt på. Inväntar en fridfull sinnesstämning och färdigskriven tenta.

Den här spellistan lyssnar jag på. Den får mig att stå ut. Gör det du också!

Mmm. (Bop.) Känner en syntetisk doft av äpple och kanel sprida sig. Inspirationen (läs: ångesten) flödar. Gör mig själv glad genom att tänka på Pulps reunion.

Det fungerar.

In an Mmmbop they're gone.

Jag spelar Mmmbop. Hela tiden. Det är en rolig och enkel låt. Mina fingrar har blivit hårda nu. Jag vill spela gitarr hela tiden och aldrig skriva tenta. Tyvärr måste jag skriva tenta. Så nu ska jag fortsätta med det.