Dear God, are you there?

Några generella undringar. Den som vet får gärna svara. 

1. Varför, VARFÖR, måste folk spy vid buss-, spårvagns- och tunnelbanehållplatser hela tiden? Det är inte okej, alltså. (Om alla människor hade lika mycket kontrollbehov som jag skulle det aldrig hända.)

2. Vet Åhléns om att de gör reklam för Eminiems nya album? (Skulle jag kunna vara mer skadeglad?)

3. Vad ska jag göra med all rom jag köpte idag? (Jag visste inte om man ska ha ljus eller mörk rom till mojitos, och Lisa ville göra sådana, så jag köpte både och. Har fett mycket rom nu.)

4. Why is the rum gone?! (Haha. Skoja.)

5. Varför kändes det som att jag behövde fem frågeställningar för att det här skulle vara okej? Kan det vara kontrollbehovet? Är jag en - ve och fasa - vän av ordning? Hu. 

Apropå det försöker jag smälta att min vän Lisa ska göra en svensk klassiker. Vansbrosimmet, Vätternrundan, Lidingöloppet och Vasaloppet. Ofta jag känner någon som gör sånt! Så går det när man växer upp i en håla som Gislaved. Man får vänner som man inte skulle ha fått annars, och tur är väl det. Jag kan bara föreställa mig hur inskränkt jag skulle vara om jag endast umgicks med populärkulturpretton. Det är ju viktigt med en varierad kost för att uppnå inre balans. 

God morgon.

Jag har varit vilsen, Lisa

Jag lessnade ur på att vara ensam och sjuk i Göteborg, så jag hoppade på ett tåg till Stockholm och min fina vän Lisa. Impulser är bra! Det är varmt här. Jag har med mig gitarren, och kände mig outsägligt cool när jag släpade runt den på tåget. Skulle vara ännu coolare om jag var lite bättre på att spela, bara. 

Trots att jag är en rätt dålig krönikör har jag skrivit en krönika som är rätt okej. Den kan man läsa på The Goodbye Look om man vill. Den handlar om kärlek och musik, om låten här under. Läs och lyssna. 

TOP ger er: Sexblogg 1

Jag: Varför finns det inget okomplicerat sex?
Min vän: För att sex är till för fortplantning egentligen, inte tillfredsställelse.

Och så är det ju. Så nu vet vi det, allihop.

P.S. Ja, ettan i rubriken betyder att det kommer mer. Ni trodde väl inte att jag skulle sluta blogga om kroppsliga saker när jag just börjat?

Even at my worst I'm best with you.

Det här är en av mina bästa vänner i världen. Hon heter Matilda, men är mer känd som Mattis. Vi träffades på Dille Gård naturbruksgymnasium. Islandshästinriktningen, ni vet. Första gången jag träffade henne var jag livrädd och hon helt orädd. Vi skakade hand. Jag hade världens sämsta handslag. Trots det blev vi vänner.

Vi är ganska olika, Mattis och jag. Hon gillar metal. Jag gillar pop. Hon älskar kött. Jag äter vegetariskt. Hon har en fallenhet för ansvarstagande. Jag har aldrig haft ett jobb. Hon vågar. Jag önskar att jag vågade. Ändå fungerar vi exceptionellt bra ihop. Varför vet jag inte. Det kan ha att göra med att vi bodde ihop ett helt läsår och synkroniserade inte bara våra menscykler utan även våra personligheter. Sådan vänskap bygger man inte i en handvändning.

Med Mattis kan jag alltid vara mig själv. Jag kan slappna av, vara hur äcklig, töntig eller panikslagen jag vill, det spelar ingen roll. Hon kommer att fortsätta tycka om mig. Vi kan vara tysta tillsammans utan att det blir jobbigt, och umgås utan ord. En gest, en blick eller ett ord kan räcka för att vi ska förstå varandra. Vi tänker likadant.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13:4--7, 13)

Det här bibelordet påstås beskriva kärlek. Det betvivlar jag starkt. Däremot beskriver det min vänskap med Mattis på ett enastående träffande sätt.

TOP ger er: Bröstblogg, eller Hur man använder naturvetenskaplig teori i sin vardag

Kära vänner, idag ska vi prata om bröst. Jag har nämligen en viktig sak jag vill ta upp.

Ända sedan jag var femton och mina bröst blev större än mina smala kompisars har jag haft komplex för dem. Varför? Jo, för att bröst när man är ung förväntas sträva uppåt. "Uppnosiga tonårsbröst", någon? Men mina gjorde inte det. De var större, vägde mer, och drogs därmed mot marken. Helt naturligt.

Men att det var naturligt hindrade mig självklart inte från att tycka att det var jobbigt. Jag har alltid hatat att gå utan bh för att jag har känt mig tjock, och kanske framför allt fel, när jag har kunnat känna bröstens undersida mot övre delen av magen. Bröst förväntas ju konstigt nog vara någon slags fasta bollar, och inte alls de fettklumpar de faktiskt är. Ideal har så stor makt att jag inte ens ifrågasatte det här. Jag, som annars ifrågasätter precis allt.

När jag var sexton lovade jag högtidligt att ingen någonsin skulle få se mina bröst. Ingen! Jag tänkte alltså på fullt allvar alltid ha bh på mig. (Ja, under sex också.) Med tiden blev det här komplexet lite mindre, även om brösthatande sadister till kläddesigners alltid gjort sitt bästa för att hålla det vid liv. Jag började trivas rätt bra med mina bröst. Och jag bröt givetvis mot mitt löfte.

Men förra veckan kom den verkliga vändpunkten. Då läste jag en bok som heter En kortfattad historik över nästan allting. Den behandlar naturvetenskapens grunder på ett roligt och intressant vis och är mycket bra läsning. Och när jag läste den insåg jag att tyngdlagen är räddningen från komplexen.

För ingen kan begära att bröst, hur fantastiska kroppsdelar de än är, ska vara undantag från väl etablerade naturlagar. Det här kan verka självklart, men när inte ens kritiska individer som jag inser det förrän det är rakt framför näsan, då är det inte tillräckligt självklart. Vi behöver faktiskt inte tycka illa om våra fantastiska kroppar. Det är världen som är fel - inte vi.

Kom ihåg det, vänner. Idealen är aparta, naturvetenskap rockar.

Peace and Love 2010 - en sammanfattning.

Jag lovade mig själv att inte recensera, eftersom jag betalade för biljetten, och det löftet har jag också hållit. Men det hindrar ju inte att jag försöker minnas lite bitar här och var för att skapa ett blogginlägg. Eller hur? Nej, just det. Det här minns jag:

Jag ville se Nour el-Refai grymt gärna, och fixade sovplats i Borlänge bara därför, men kom inte in eftersom scenen var för liten. I stället såg jag fantastiska Theresa Andersson. Så det var rätt lönt ändå, trots att jag saknade Nour.

Kim Wilde var förvånansvärt pigg och förvånansvärt bra. Det var kul att se.

Givetvis gick jag INTE på Jay-Z. Inte ens för att stalka Fredrik Strage. Jag stod längst fram på Mew istället. Det var grymt värt det.

Apropå att stalka idoler så intervjuade jag Markus Larsson. En mycket fin och sympatisk man. Det var otroligt roligt!

Patti Smith var outsägligt cool, såklart. Tyvärr spelade hon när jag var lite distraherad. Jag tillbringade hennes spelning med att sitta i gräset och tänka på diverse jobbiga saker.

Krunegård hade ovanligt snygg stuprörsrumpa, men jag såg inte hela spelningen eftersom jag hellre ville se hela Elin Ruth Sigvardsson. Hon var väldigt bra. Jag förstår inte riktigt varför hon inte är mer populär, faktiskt.

Jag fick tillbringa lite kvalitetstid min fantastiska vän Mattis. Mer om henne en annan dag!

Jag bodde i Leksand och hängde med fina Fridah Jönsson.

Jag träffade Amanda från The Goodbye Look. Hon var häpnadsväckande trevlig. Nästan så att jag undrade vad jag gjort för att förtjäna det. (Men jag gillade läget.)

Billy Talent hyllade Sverige för att svenska kvinnor är så snygga. För det har ju inget annat rockband gjort förut... Host.

Nick Lowe var som balsam för själen. Finfint.

Lasse Lindh var töntig. "Nu ska vi ha sjukt kul!" hojtade han när spelningen drog igång. Jo tack, nu ska vi ha sjukt kul - åt dig.

Anna Ihlis var fantastiskt bra! Kolla upp henne på Spotify. Nu. Jag sörjer att jag missade första halvan av spelningen. Den var värd.

Carl Noréns sologrejer var inte alls så kassa som jag hoppades. Värsta besvikelsen!

Jag såg INTE Mando Diao. Jag orkar faktiskt inte se dem igen. Inte för att de är katastrofalt dåliga eller så, de ger mig bara absolut ingenting.

Och nu orkar jag inte babbla mer. Misstänker starkt att ingen orkar läsa detta ändå. Puss och hej.

MewMewMewMewMewMewMewMewMewMewMewMewMew

Klockan är snart halv fyra på morgonen och det är sista dagen av Peace and Love 2010. Jag har ont i halsen, är yr och borde verkligen sova, men just nu är behovet att berätta om Mew större än tröttheten.

Jag har lyssnat lite på Mew innan och tyckt bra om dem, och jag ville verkligen se dem, men något hardcorefan kan jag inte påstå att jag varit. Det har ändrats nu. Deras spelning på Peace and Love var lätt den bästa på festivalen och kanske även den bästa jag sett hittills i år. Det var magiskt. Allting stämde.

De inledde stort och episkt och därifrån blev det häpnadsväckande nog ännu bättre. Så otroligt lyckat. De var tajta, inspirerade och närvarande. Ljus och projektioner var fantastiska och gjorde upplevelsen närmast psykadelisk. Sångaren var så söt, lockig och lycklig att han nästan kvalar in på min freebie-list. De spelade alla låtar som behövde spelas. 156, Beach, The Zookeeper's boy, Am I Wry? No... Osårbar setlist.

Ingenting blev direkt sämre av att jag stod längst fram, heller. Den platsen förtjänade jag inte. Älskvärda Amanda från The Goodbye Look lyckades hålla den åt mig. Så där stod jag, med tuttarna tryckta mot staketet, och försökte hantera hur sinnessjukt bra det var. Efter ett tag klarade jag till och med av att släppa mina pretentioner och vifta lite med armarna på popkonsertvis (ni vet säkert hur man gör). Men jag tog mig även tid att flera gånger helt stanna upp, blunda och känna basen vibrera genom varje rastlös fiber i min kropp.

Under konserten kände jag att jag levde mer än någonsin och efter den kände jag att jag kunde dö lycklig. Hjärtat var lite upprymt och febrigt av att ha svällt minst fem storlekar på en gång. Men det behövdes för att rymma all kärlek till Mew.