I try to remember how I thought, how I did, when I was on top of things.

När jag tog studenten var jag helt uppfylld av tro på mig själv och framtiden. Jag var övertygad om att jag skulle bli musikjournalist. Om jag bara blundade kunde jag se mitt liv framför mig, och det var ett liv som fick mig att le. Det skulle lösa sig för mig. Jag skulle kämpa och det skulle löna sig. Jag visste. Jag var övertygad om att jag skulle räcka till.

Sommaren ägnade jag åt att gå på festivaler och skriva. Intervjuer och recensioner och jag var alltid ackrediterad (utom på Way out West, men då skrev jag inte heller, någon stolthet måste man ju ha, right?) och jag kände mig som någon. Och det skulle bara vara början.

Nu är det ett och ett halvt år sedan och jag kan inte minnas känslan av att tro på sin egen förmåga. Hur tänkte jag där? Vart fick jag det ifrån?

Och du tror väl aldrig att du tänkt nånting som inte alla tänkt?

Och du tror väl aldrig att du känt nånting som inte alla känt?

Och du tror väl aldrig att du vet nånting som inte alla vet?

Och du tror väl aldrig att du kan?

Nej. Det tror jag inte. Jag har ingenting att säga om någonting, och skulle jag ha det är jag ändå för dålig på att uttrycka mig för att det ska vara någon idé. Eller? Det kanske är Anna sommar -09 som har rätt tankar, inte Anna vinter -10. Men Vinter -10 är så mycket närmare. Vad hon än säger hörs det mycket tydligare än sommar -09.

Nu intalar jag mig istället att jag inte vill. Det är okej, jag drömde aldrig om något ändå.

Got along without you before I met you, gonna get along without you now

Gonna find somebody that's twice as cute 'cause I didn't like you anyhow

Ibland sätter jag mig ned och försöker skriva något. Det slutar alltid med att jag ångestar, grinar och raderar allt. Jag har glömt hur man gör när man kan. För jag kunde väl en gång? Jag har för mig att jag gjorde det. Jag är inte säker. Jag vill nog kanske helst glömma. Det vore bäst för alla parter.

Men ännu har jag inte glömt, och när jag påminns om att jag en gång hade en dröm och trodde på den... Då är det svårt att inte gråta.

Sold my flesh with eager glee.

Alltså det här att jag älskar tv-serien Glee. Kan vi inte prata lite om det?

Personligen känner jag att det är hälften sången och dansen, hälften de oerhörda intrigerna som gör det. Drama engagerar mig så. Jag bara "omg, hon LJÖG!" Typ. Och vem kan låta bli att älska en mash-up av Halo och Walking on sunshine? Jag bara frågar. Själv blir jag helt pirrig.

Det är något att se fram emot i veckorna, nya avsnitt av serierna man följer. Fint så.

Det är skönt att vara i smeten?

Jag är i Stockhom, och du store tid, vad folk går hetsigt här. De bara skyndar sig. HELA TIDEN. Går inte att stoppa. Man kan ju få förstoppning för mindre! Jag blir stressad bara av att se det. Och så är det lite svårt att ta sig fram om man själv vill gå i ett normalt tempo ...

För övrigt tycker jag att det är emot den mänskliga naturen att åka kollektivtrafik under jorden. Med detta sagt vill jag bara förtydliga att jag faktiskt gillar Stockholm. Men det skulle inte passa mitt psyke att bo här. Dock att det skrivs ut dubbelt så mycket psykofarmaka i Göteborg som i Stockholm. Bästkusten, anyone..?

Hej.

En timme om dagen.

Jag har börjat i KBT för att räta ut mitt huvud lite. Igår när jag var där sade min terapeut att jag skulle skriva en timme om dagen. Vad som helst, bara skriva. Detta eftersom jag sa att det skulle göra mig mer nöjd med mig själv om jag skrev mer. Så nu skriver jag. 55 minuter kvar.

Det är kallt i Göteborg nu. Minusgrader och snö, och jag längtar till Östersund. Jag vill se Storsjön. Jag vill köpa en chokladbiskvi på Domus för old times sake. Jag vill dricka te på Tingan. Jag vill se det nya fula torget och säga att det var bättre förr.

Spännande med vintern att allting alltid slutar fungera. Som om det inte blev vinter varje år. Men nej, spårvagnarna fuckar upp sig och tågen försenas och allt är kaos. "Snökaos" måste vara det töntigaste ordet i svenska språket. Töntigt är det även att antagningsbeskedet för vårterminen kommer så jävla sent. Jag. Vill. Plugga.

Jag är så fruktansvärt trött på att inte fortbilda mig. Inte utvecklas. Eller, allt man går igenom utvecklar väl en om man ska vara flummig, men jag vill lära mig saker. På sistone har jag tagit tag i det genom att läsa när jag lyckas få ro till det. (Läsa böcker brukade vara det jag gjorde för att få ro. Vad hände där? Internet. Bättre förr, inte sant?)

Just nu läser jag en liten bok om idéhistoria. En introduktion liksom. Det är spännande. Jag märker när jag läser att jag inte är van vid att lagra information längre. Min hjärna känns förstörd. Men läshuvudet måste gå att träna upp igen, visst? Annars dööör jag. Hur som helst - att läsa den gör mig som vanligt till en bitter feminist. Bara gubbar överallt, och enstaka kvinnor vars teorier inte togs på allvar. Världen är ond, känns det som då.

En annan grej jag gjorde på grund av KBT:n var att skriva ned vad jag gjorde dygnets alla timmar. Jag sover, äter, kollar på serier, twittrar, dricker alkohol och gör radiogrejer. Samt lite oanständigheter. Mitt liv i en låda. Nästa vecka ska det stå "skriva" och "läsa" i fler av de där rutorna som är timmar i mitt liv. Jag hatar att känna att mitt liv bara försvinner. Kommer osökt att tänka på uttrycket att kasta ut barnet med badvattnet. Slurp, ned i avloppet. Hejdå.

Den här hösten har jag klippt mitt eget hår, eftersom jag velat lägga de pengar jag egentligen inte har på annat. Det vill säga öl... Men i alla fall: det fungerar rätt bra att vara sin egen frisör. Okej att luggen blir lite hackig ibland, men det kallas ett personligt och unikt utseende. Intressant ser man ut.

Eftersom året lider mot sitt slut jobbar jag nu på årsbästalistor. Album, låtar och spelningar. Svåra val, som alltid. Mycket fina grejer i år. Spelningarna känns nästan lättast att välja bland. De jag minns mest är Mew på P&L, Makthaverskan på Arvika, Jónsi på WoW och Håkan på WoW. This is head på Arvika, kanske. Svårt att veta då jag grinade hela spelningen. Emotionell tjej, ja. Känns som att mer på Arvika måste varit grymt också. Yeasayer? Robyn? Dum Dum Girls? Och jävlar i min låda, Belle & Sebastian på Popaganda.

När man tänker på den aspekten så har året varit rätt gött, alltså. Och alla bra låtar och så dårå. Det kommer listor senare för alla Spotifyare, jag lovar.

Nu är jag hungrig. Har dock bara skrivit i 45 minuter av 60, med pauser för Twitter ibland. Men jag tänker give myself a break, vad fan. Mitt liv. Jag bestämmer. Om jag bestämmer bra eller inte är förstås en helt annan sak.

Hej.

Vad gör vi? Nu kör vi. (Hahahaha.)

Jag har otroligt svårt att skriva just nu. Därför började jag på blogglistan, för att få igång ett flow. Men så kom jag till "din dag", och då ville jag inte längre. Känner att ingen har något behov av att veta hur värdelösa mina dagar i allmänhet är. Så jag är liksom tillbaka på ruta ett.

Här skulle man ju kunna invända att jag ju inte måste skriva. Och det är sant, ingen tvingar mig. Men jag vill. Det är, hur prettolöjligt det än kan låta, ett behov jag har som jag måste tillfredsställa. Men det är svårt när jag är lite ur fas med mig själv. Lite som att det är svårt att ha aptit när man inte ätit på en hel dag. Systemet rubbas.

Att twittra fungerar dock. Det är ett skrivande som är relativt fritt från prestationskrav. Det man skriver försvinner fort, och ska helst inte vara så himla allvarligt.

Det är ju inte som att jag har slutat lyssna på pop, eller tänka på genus, eller gilla att svamla om mitt liv. Jag har bara börjat tänka tankar som blockerar handlingen att faktiskt skriva ned sakerna. Genom att skriva det här hoppas jag bryta trenden. Sluta tänka, börja skriva.

Hej.

Dag 5: Din definition av kärlek.

Kärlek är ju cirka det svåraste som finns? Hur fan ska jag kunna säga något om det i ett freakin' blogginlägg? Va va va?

Okej då.

Kärlek är att inte ha ett val. När man bryr sig om någon fast man inte vill, när man tänker på någon fast man inte vill, när man känner känslor fast man inte vill. Kärlek är obligatoriskt och oundvikligt. Kärlek är ohanterligt och oförståeligt.

Jag känner kärlek till många saker. Människor, saker, låtar, böcker, filmer, ord, ljud, mat, dryck, känslor, dofter osv.

...

Äsch, jag vet inte.

Det är väl som det är.

Dag 4: Vad du åt idag. (Blogghappeninglistgrejs.)

Nej, jag tänker inte skriva ett inlägg om vad jag ätit under dagen. Varken idag eller någon annan dag.

Varför? För att det känns besvärligt, jobbigt, och lite obekvämt. Nu tänker ni säkert bah "omg, ätstörningar much?", men nej. Jag spyr inte frivilligt och jag äter ca var fjärde timme eftersom jag mår så himla illa annars. Det råkar bara vara så att jag tycker att vi välmående människor i västvärlden har en skev inställning till mat, allihop, och jag vill helst inte vara en del av det om jag kan undvika det.

Det känns bara så himla Du är vad du äter. Och stämningen i det programmet är ju så föraktfull. Tycker jag.

Mvh Bångstyrig.