Oh my God, getting the kid is winning, isn't it?

Jaha. För ett år sedan fick inte Ebba von Sydow vara stressad för Linda Skugge eftersom hon, Ebba alltså, inte hade tre barn.

Och nu är det tydligen något fel på Fridah Jönssons åsikt, som för övrigt är helt vettig och väl argumenterad för, för att hon inte har barn..?

För det första: Jag förstår att det känns surt för de barndissande krönikörerna att de inte har tänkt på att deras barn kommer att bli läskunniga, verkligen, skitjobbigt, men livet är hårt ibland. (Jag satsar pengar på att Fredrik Strage blir den första skribenten som klarar av att balansera barn och krönikor utan att förolämpa någon, varken läsare eller barn.) Att Fridah är både yngre och smartare än er är något ni får lära er att leva med, hur provocerande det än må vara.

För det andra: Är det bara jag som får lite läskiga "en kvinna måste vara mamma för att räknas"-vibbar? Vissa av kommentarerna till Malin Wollins svar är riktigt hemska. Typ "man känner inga riktiga känslor innan man får barn, man bara tror att man gör det". På det här sättet ogiltigförklarar man ju allt som har med känslor att göra om det sägs av en person som inte fått barn.

Man behöver inte vara jägare eller varg för att få ha en åsikt om vargjakt, man behöver inte ha sålt eller köpt sex för att få ha en åsikt om sexhandel, alltså behöver man inte ha barn för att få ha en åsikt om föräldraskap. Simple as that.

Jag förstår att det är väldigt drygt att ha barn ibland. Det är därför jag inte tänker skaffa det. För, tro det eller ej, man måste inte det. Det är inget tvång för att få finnas (bara för att få vara stressad), och med lite fantasi går det att föreställa sig vad det innebär så att man inte är helt oförberedd. Alltså kan man skippa det om man nu tycker att det är så jävla drygt.

För att förenkla för alla tänkte jag nu summera alla pekpinnar man kan finna i detta inlägg.

Pekpinne 1: Det är inte den som pekar ut ett problem som är problemet.
Pekpinne 2: Man kan skriva om barn i krönikor utan att oroa sig för vad de ska säga när de lär sig läsa.
Pekpinne 3: Man känner känslor trots att man inte pressat ut någon varelse alls ur sitt underliv.
Pekpinne 4: Respektera unga människor, för fan.
Pekpinne 5: Man behöver inte skaffa barn bara för att många andra gör det.

Sådär. Jag känner att vi alla har lärt oss något.

En mördare med en iPhone

När jag är ensam hemma och försöker sova är jag alltid livrädd. Jag hör hela tiden ljud i min stuga som skulle kunna vara en mördare eller våldtäktsman.

En kväll hörde jag knakande ljud OCH prat och musik, ungefär som en tv-serie låter. Då tänkte min sjuka hjärna "det kanske är en mördare med en iPhone".

Japp, jag var i flera sekunder övertygad om att det satt en mördare i min garderob och fördrev tiden tills jag somnat med ett kolla på ett avsnitt Scrubs på sin iPhone. Efter det gick det givetvis inte att vara rädd.

Till kyrkogården

Alla med god smak (och Spotify) bör lyssna på Almedals nya album Till kyrkogården som släpptes så sent som i går. Det låter bra. Lite vuxnare, men lika energiskt. En skicklig kombination, tycker jag.

Apropå att ha Spotify - är det inte sjukt hur fort det gick från att det var något hippt och nytt man hörde talas om, till att nästan alla hade det, till att man kunde börja ta för givet att folk hade det? Jag låter kanske galet reaktionär nu... Men jag tycker att det är en schysst grej, åtminstone för oss konsumenter (hur det är för musiker jämfört med att sälja skivor kan jag inte säga någonting om), det är bara den snabba utvecklingen som fascinerar mig.

För att återgå till Almedal: Jag lyssnar nu intensivt på nya plattan och hoppas att briljanta och inspirerande intervjufrågor ska uppenbara sig. Det känns liiiiite läskigt att vi ska intervjua dem i direktsändning. Men det är ju vi och inte bara jag, så om jag drabbas av nervösa besvär och måste andas i en papperspåse kan de andra två hålla fortet under tiden. Inte för att jag någonsin andats i en papperspåse, men de brukar göra det i amerikanska tv-serier.

Det verkar hopplöst att skriva något vettigt om musiken. Lyssna, bara.

FFS.

1891 grundades Filosofiska Fakulteternas Studentkår.
Föga anade de att det över hundra år senare skulle dyka upp en annan betydelse med samma förkortning.

For fuck's sake.

Hello teacher tell me what's my lesson, look right through me, look right trough me

Idag skriver Aftonbladet om mobbning. En undersökning har visat att mobbning och trakasserier förekommer dagligen, att lärare inte tar det på allvar och/eller anser att det är den mobbade elevens fel och att elever inte känner förtroende för lärare. INGA NYHETER.

Det kanske är på grund av detta som jag borde bli lärare. Jag kanske borde se till att vara en lärare som tar problem på allvar, som elever har förtroende för och som inte påstår att killar knuffar tjejer för att de är kära i dem. Det sistnämnda måste för övrigt vara den mest välanvända klyschan i lägre skolåldrar (även om jag kan dra mig till minnes en lärare som pinsamt nog föreslog det som förklaring till att jag mobbades på högstadiet). De allra flesta lärare är faktiskt helkassa på att hantera jobbiga saker.

Jobbiga saker lärare inte kunde hantera när jag gick på högstadiet:

Jag berättade för min idrottslärare att jag blev mobbad och mådde väldigt dåligt av det. Han svarade med att förklara för mig att X i min klass hade det mycket värre än jag, för att inte tala om Y i 9E, så jag hade verkligen ingenting att klaga på, än mindre en anledning att ha ont i magen på idrottslektionerna.

Jag berättade för min rektor att en lärare rört vid min kropp på ett sätt jag uppfattade som oerhört obehagligt. Hennes respons var att man måste tåla att ens lärare och rektor tar på ens kropp för att driva med en.
Det som hände var att jag stod framåtlutad över någonting så att den lägre delen av min rygg var bar. Läraren gick förbi och strök ett papper längs huden som var blottad. Jag reste mig och sa, mycket upprört, "så gör man inte!". Läraren sa "jag kunde inte motstå, du får ha längre tröjor på dig". Att min klassföreståndare såg och hörde allt gjorde ingen skillnad. Efter att jag samlat mod och berättat för rektorn tvingade hon in mig och läraren till kuratorn, där han plötsligt blev mycket ångerfull.

Efter en månad i sjuan ville jag byta klass, vilket jag förklarade för min klassföreståndare så pedagogiskt jag förmådde med gråten i halsen (jag var tretton). Stå ut, sa han. I början av nian fick jag äntligen byta klass. De var lite snällare men jag vågade inte bli vän med dem, vis av skadan från min förra klass. Alla tre åren på högstadiet försökte jag upprepade gånger prata med lärare. De kunde inte göra någonting för att hjälpa mig.

Jag bad min idrottslärare att få idrotta ensam för att kunna få godkänt i ämnet trots att alla lag- och bollsporter gjorde mig fysiskt illamående. Min klass bestod i princip bara av människor som spelade hockey/fotboll/volleyboll/handboll på fritiden. De sköt hårt, tog allt på allvar och hatade mig om jag inte spelade bra. Det gjorde jag inte. Idrottsläraren sa att man faktiskt måste vara socialt kompetent också. Jag grät och gick ifrån den lektionen och skolkade sedan hela sista terminen. Att slippa idrotten var helt klart värt ett IG. I rapporten om nämnda IG stod det att läraren gjort sitt bästa för att hjälpa mig. Säkert.

TACK OCH LOV ATT MAN BARA BEHÖVER GÅ HÖGSTADIET EN GÅNG!

Du är för dålig för att kasta sten!

Idag har jag skickat mail till Almedal. Popbandet, ni vet. Just det, de ja. De ska vara med i vårt radioprogram och jag kände att det behövde ske lite kommunikation.

Nu är jag nervös. Mailet blev pinsamt hurtigt. Klämkäckt, rentav. Varför skulle jag vara klämkäck? Jag försökte vara charmig. Så att de skulle känna sig välkomna och bli peppade på att hänga med oss i studion, och inte dödströtta på jobbiga intervjuer och folk som bara ställer Håkan Hellström- och/eller Göteborgsrelaterade frågor.

Som det blev nu kommer de säkert bara "åh nej, vilken jobbig brud, måste vi göra det här?", och så kommer det visa sig att de måste det för att typ skivbolaget bestämt det, och så kommer de inte vilja göra någonting, och svara avigt på våra frågor, och inte ens Matildas social skills kommer att kunna mjuka upp dem efter mitt katastrofala mail.

Japp. Precis så kommer det säkert att bli. Eller så överdriver jag. Det är också ett alternativ. Föga troligt, men ett alternativ, absolut.

The Lucksmiths! First Tape!

Genom en väldigt käck sajt som heter eMusic har jag börjat köpa musik på internet. Ja, jag vet att iTunes finns, men det här är billigare. (Det är INTE för att vara alternativ. Jag har slutat med det, remember?)

Ett av mina första "inköp" var The Lucksmiths' första album First tape. Och gissa vad? Det är SÅ BRA. Längre fram är Lucksmiths ganska homogena i sitt sound - de låter som de låter, liksom - men på detta första album dampar de loss och är charmigt energiska och flummiga. Av deras senare sound blir man lugn och glad. Av detta tidiga blir man glad och glad.

Min favoritlåt är drygt två minuter (man måste älska korta låtar) och handlar om kärlek på ett totalt icke-smörigt sätt. Jag citerar: "I love you from the heart of my bottom", "I'd sail the driest desert, I'd walk the wildest seas" och "I'd sing to you beneath your door". Titel: Adolescent song of mindless devotion. I refrängen finns ett shu-bi-du-bi-du-bi-du-bi-du som är helt bedårande.

Detta album gavs ut 1995, i likhet med många andra storverk. Jag menar givetvis först och främst Pulp's Different class, men andra som släppte bra plattor var Blur, Radiohead, Kent, Nirvana (unplugged, ni vet), Alanis Morissette... Och en massa fler som inte är listade på artikeln "musikåret 1995" på Wikipedia.

PUSS!