Angående hela skrivgrejen.

Tack för de fina kommentarerna på mitt emoinlägg om att jag inte "kan" skriva längre. Det känns som ett så futtigt "problem" egentligen, så jag blir himla glad när folk bryr sig. För det är så betydelsefullt för mig. Faktiskt. Jag hatar när jag inte skriver, det känns fel. (Att twittra räknas inte riktigt, det kräver så lite tankeverksamhet. Åtminstone på det sätt jag gör det.)

Ett råd jag fick för att släppa min prestationsångest var att skriva lite texter om saker jag inte bryr mig så himla mycket om. Jag kanske inte måste skriva om musik eller genus, liksom, eftersom det ligger så nära mitt hjärta kanske det blir extra ångestfyllt för mig om jag inte möter mina egna krav. Bra tips som skall följas.

Ett annat var att skriva miljöbeskrivningar. Det har jag hunnit testa. Tråkig text blev det, men jag fick forma ord och meningar kring något konkret och det kändes konstruktivt. Jag ska fortsätta.

För är det något som är säkert så är det att jag ska pyssla med text. Det är det enda jag är någorlunda bra på, om jag får säga så, och framför allt är det det enda jag vill göra. Jag vill skriva. Därför blir jag så himla olycklig när jag inte "kan" göra det. Och jag vill skriva så himla bra, helst, men det blir aldrig tillräckligt bra. Vilket nog är bra om jag kan finna en balans, antar jag, för är man inte nöjd måste man ju pusha sig själv framåt och då kommer man någonstans. Det gäller bara att få kontroll på den hatiska självkritikern som snarare stjälper kreativiteten än hjälper den.

Mycket personligt blev det nu. Det kommer bli roligare här på bloggen igen någon gång. När jag kommer ur detta är ni the first to know, jag lovar. Fram tills dess är det emoinlägg och fluff som är dieten.

Hej.

Jag brukade skrika och gråta och spy.

Vänner. Håll i er, för jag ska droppa lite kunskap. Jag kanske inte har pluggat i höst, men jag har banne mig lärt mig saker. Först och främst: vad folk än säger, blanda inte öl och vin. Det är möjligt att vissa klarar det, men gör man inte det är det fan så jävligt.

För det andra bör man sluta dricka när man tappat räkningen på antalet öl. Problemet då är att man vid det laget tappat omdömet så pass att man inte bryr sig så mycket om hur man kommer må nästa dag. Dåligt, vänner, mycket dåligt.

En annan bra sak är att dricka vatten. Bli inte så full att du glömmer dricka vatten. Bli inte så full att du glömmer vad som hänt. Bli för i helvete inte så full att du inte vet om du skickat pinsamma sms till gamla ligg eller ej.

Varför jag säger det här? Ptja, jag tycker bara att det skulle vara tråkigt om någon av er spydde i en främlings soffa på en mobil som inte var er egen så att den gick sönder. Jag önskar er ett liv utan minnesluckor och spyor utanför portar i en främmande stad. Det känns liksom onödigt att fler ska upprepa mina misstag.

Är för övrigt så himla less på alkohol nu. Inte det minsta sugen. Och jag har kommit in och tackat ja till en plats på fortsättningskursen i svenska språket, så farväl dekadens och hej pluggande. Känns som en bra riktning.

Hell is around the corner.

Jag har börjat kolla på en fantastisk serie som heter Skins. Den är brittisk, det är massor av knark och sex, och, ja, som ni hör - den är helt underbar.

Problemet är bara att jag så lätt blir känslomässigt engagerad. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att jag såg ett avsnitt där en sorglig sak hände för snart en vecka sedan, och... Jag är fortfarande ledsen över det. Det var en sådan där sak som inte får hända, men som givetvis händer ändå eftersom det är så livet är. (Eller för att man ska bli överraskad och fortsätta titta, men...)

En annan bra sak med Skins är soundtracket. Typ den här låten. Lyssna. Och titta.

I try to remember how I thought, how I did, when I was on top of things.

När jag tog studenten var jag helt uppfylld av tro på mig själv och framtiden. Jag var övertygad om att jag skulle bli musikjournalist. Om jag bara blundade kunde jag se mitt liv framför mig, och det var ett liv som fick mig att le. Det skulle lösa sig för mig. Jag skulle kämpa och det skulle löna sig. Jag visste. Jag var övertygad om att jag skulle räcka till.

Sommaren ägnade jag åt att gå på festivaler och skriva. Intervjuer och recensioner och jag var alltid ackrediterad (utom på Way out West, men då skrev jag inte heller, någon stolthet måste man ju ha, right?) och jag kände mig som någon. Och det skulle bara vara början.

Nu är det ett och ett halvt år sedan och jag kan inte minnas känslan av att tro på sin egen förmåga. Hur tänkte jag där? Vart fick jag det ifrån?

Och du tror väl aldrig att du tänkt nånting som inte alla tänkt?

Och du tror väl aldrig att du känt nånting som inte alla känt?

Och du tror väl aldrig att du vet nånting som inte alla vet?

Och du tror väl aldrig att du kan?

Nej. Det tror jag inte. Jag har ingenting att säga om någonting, och skulle jag ha det är jag ändå för dålig på att uttrycka mig för att det ska vara någon idé. Eller? Det kanske är Anna sommar -09 som har rätt tankar, inte Anna vinter -10. Men Vinter -10 är så mycket närmare. Vad hon än säger hörs det mycket tydligare än sommar -09.

Nu intalar jag mig istället att jag inte vill. Det är okej, jag drömde aldrig om något ändå.

Got along without you before I met you, gonna get along without you now

Gonna find somebody that's twice as cute 'cause I didn't like you anyhow

Ibland sätter jag mig ned och försöker skriva något. Det slutar alltid med att jag ångestar, grinar och raderar allt. Jag har glömt hur man gör när man kan. För jag kunde väl en gång? Jag har för mig att jag gjorde det. Jag är inte säker. Jag vill nog kanske helst glömma. Det vore bäst för alla parter.

Men ännu har jag inte glömt, och när jag påminns om att jag en gång hade en dröm och trodde på den... Då är det svårt att inte gråta.

Sold my flesh with eager glee.

Alltså det här att jag älskar tv-serien Glee. Kan vi inte prata lite om det?

Personligen känner jag att det är hälften sången och dansen, hälften de oerhörda intrigerna som gör det. Drama engagerar mig så. Jag bara "omg, hon LJÖG!" Typ. Och vem kan låta bli att älska en mash-up av Halo och Walking on sunshine? Jag bara frågar. Själv blir jag helt pirrig.

Det är något att se fram emot i veckorna, nya avsnitt av serierna man följer. Fint så.

Det är skönt att vara i smeten?

Jag är i Stockhom, och du store tid, vad folk går hetsigt här. De bara skyndar sig. HELA TIDEN. Går inte att stoppa. Man kan ju få förstoppning för mindre! Jag blir stressad bara av att se det. Och så är det lite svårt att ta sig fram om man själv vill gå i ett normalt tempo ...

För övrigt tycker jag att det är emot den mänskliga naturen att åka kollektivtrafik under jorden. Med detta sagt vill jag bara förtydliga att jag faktiskt gillar Stockholm. Men det skulle inte passa mitt psyke att bo här. Dock att det skrivs ut dubbelt så mycket psykofarmaka i Göteborg som i Stockholm. Bästkusten, anyone..?

Hej.

En timme om dagen.

Jag har börjat i KBT för att räta ut mitt huvud lite. Igår när jag var där sade min terapeut att jag skulle skriva en timme om dagen. Vad som helst, bara skriva. Detta eftersom jag sa att det skulle göra mig mer nöjd med mig själv om jag skrev mer. Så nu skriver jag. 55 minuter kvar.

Det är kallt i Göteborg nu. Minusgrader och snö, och jag längtar till Östersund. Jag vill se Storsjön. Jag vill köpa en chokladbiskvi på Domus för old times sake. Jag vill dricka te på Tingan. Jag vill se det nya fula torget och säga att det var bättre förr.

Spännande med vintern att allting alltid slutar fungera. Som om det inte blev vinter varje år. Men nej, spårvagnarna fuckar upp sig och tågen försenas och allt är kaos. "Snökaos" måste vara det töntigaste ordet i svenska språket. Töntigt är det även att antagningsbeskedet för vårterminen kommer så jävla sent. Jag. Vill. Plugga.

Jag är så fruktansvärt trött på att inte fortbilda mig. Inte utvecklas. Eller, allt man går igenom utvecklar väl en om man ska vara flummig, men jag vill lära mig saker. På sistone har jag tagit tag i det genom att läsa när jag lyckas få ro till det. (Läsa böcker brukade vara det jag gjorde för att få ro. Vad hände där? Internet. Bättre förr, inte sant?)

Just nu läser jag en liten bok om idéhistoria. En introduktion liksom. Det är spännande. Jag märker när jag läser att jag inte är van vid att lagra information längre. Min hjärna känns förstörd. Men läshuvudet måste gå att träna upp igen, visst? Annars dööör jag. Hur som helst - att läsa den gör mig som vanligt till en bitter feminist. Bara gubbar överallt, och enstaka kvinnor vars teorier inte togs på allvar. Världen är ond, känns det som då.

En annan grej jag gjorde på grund av KBT:n var att skriva ned vad jag gjorde dygnets alla timmar. Jag sover, äter, kollar på serier, twittrar, dricker alkohol och gör radiogrejer. Samt lite oanständigheter. Mitt liv i en låda. Nästa vecka ska det stå "skriva" och "läsa" i fler av de där rutorna som är timmar i mitt liv. Jag hatar att känna att mitt liv bara försvinner. Kommer osökt att tänka på uttrycket att kasta ut barnet med badvattnet. Slurp, ned i avloppet. Hejdå.

Den här hösten har jag klippt mitt eget hår, eftersom jag velat lägga de pengar jag egentligen inte har på annat. Det vill säga öl... Men i alla fall: det fungerar rätt bra att vara sin egen frisör. Okej att luggen blir lite hackig ibland, men det kallas ett personligt och unikt utseende. Intressant ser man ut.

Eftersom året lider mot sitt slut jobbar jag nu på årsbästalistor. Album, låtar och spelningar. Svåra val, som alltid. Mycket fina grejer i år. Spelningarna känns nästan lättast att välja bland. De jag minns mest är Mew på P&L, Makthaverskan på Arvika, Jónsi på WoW och Håkan på WoW. This is head på Arvika, kanske. Svårt att veta då jag grinade hela spelningen. Emotionell tjej, ja. Känns som att mer på Arvika måste varit grymt också. Yeasayer? Robyn? Dum Dum Girls? Och jävlar i min låda, Belle & Sebastian på Popaganda.

När man tänker på den aspekten så har året varit rätt gött, alltså. Och alla bra låtar och så dårå. Det kommer listor senare för alla Spotifyare, jag lovar.

Nu är jag hungrig. Har dock bara skrivit i 45 minuter av 60, med pauser för Twitter ibland. Men jag tänker give myself a break, vad fan. Mitt liv. Jag bestämmer. Om jag bestämmer bra eller inte är förstås en helt annan sak.

Hej.