Stayaway stars.

Nu kan ni sluta vänta.

"Taste of poo" gives you... a whole lot of crap. You are MOST welcome.

First things first: Nu har jag läst Broder Daniel-boken. Den var inte bra. Missförstå mig inte, den innehöll vissa intressanta historier, detaljer och bilder (BD i peruker!), men den var dåligt berättad och hade språkliga brister. Jag ser inte med blida ögon på sådant ens när det gäller Broder Daniel.

Det fina med denna bok är att den var en studentpresent från min pojkväns pappa och hans sambo. De är söta och verkar tycka om mig. Det är nytt, det här med alla förhållandegrejer, men jag gillar det.

Marilyn Mansons biografi var bättre berättad (man förväntar sig inte annat av Neil Strauss). Brian Warner är en sjuk, sjuk man. Bland annat därför att han har en lista med skruvade regler för vad som gör en kille homosexuell. Att suga av en kille är inte en av dem, däremot anser han att sex med en tjej som gillar The Smiths är ett tecken på din homosexualitet. På det hela taget hade han en hangup på The Smiths och Morrissey. Det var ganska gulligt hur han ansträngde sig för att dissa dem.

Apropå att ligga, så... Nej, jag skojar. Men apropå gulligt så har jag de senaste timmarna blivit mer och mer glad att jag inte är Harry Potter. Underlig sak att glädjas över, kan tyckas, men jag är inte så glad för tillfället att jag har råd att kasta bort en glädjande sak bara för att den verkar lite konstig.

Och om man tänker rätt på det - borde vi inte alla vara glada att vi inte är Harry? Jag menar, föräldralös, uppfostrad av kärlekslösa släktingar, fråntagen de som bryr sig om honom en i taget, och till råga på allt har han Voldemort flåsandes i nacken. Det är ingen tårtbit! Jämfört med allt det här står sig brist på boende att bo, kurser att läsa, jobb att utföra och pengar att leva för rejält slätt.

Sedan är i och för sig Harry fiktiv, och det är inte jag, så jag är rädd att ovanstående tankegång helt saknar poäng.

Men ändå.

Jag är i alla fall inte Anders Göthberg.