Go and tell it to the trees, yeah.

Okej, jag kan inte hålla mig eller hjälpa det - jag måste skriva lite om hur rädd och orolig jag är exakt varje sekund just nu.

Jag har lite ont i magen hela tiden. Jag är så ledsen att jag lyssnar på Coldplay (inte okej!). Jag börjar gråta för ingenting. Jag äter glass och hoppas att det ska göra mig gladare (det gör det inte, däremot samlar jag hull inför vintern på en parkbänk i Göteborg). Jag känner mig helt apatisk inför att åka till Emmaboda imorgon (ännu mindre okej! Jag ska ju se The Pains of Being Pure at Heart!).

Detta sker i skogen. Helt åt skogen! Det är ensamt. Jag saknar att ha vänner runt mig. Det hjälper inte riktigt hur högt jag än drar upp volymen, jag hör mig själv alldeles för tydligt ändå. Och det enda jag obsessar om är hur jag är bostadslös, för dålig för universitet och värdelös på brödjobb. Det är rätt tjatigt faktiskt. Jag önskar att jag kunde hålla käften ett tag. Så sluta blogga om skiten! Det är inte roligt! Go and tell it to the trees!

P.S. Apropå The Pains of Being Pure at Heart så har både NME och Spin försökt ordvitsa om att de är glada med meningar i stilen "evidently it's not that painful". Det var kul första gången jag läste det. Andra gången blev jag glad för att inte ens en så stor musikpublikation är ofelbar. Det betyder att jag fortfarande kan bli chefredaktör på NME (I wish). D.S.