All the young dudes (tjugoårskris = länkfest).

Min åldersnoja blir inte direkt bättre av att det finns så många grymt skillade människor i denna värld som är yngre än jag. Några exempel:

Rebecka Ahlberg briljerar i ett blogginlägg.

David Winsnes briljerar i en krönika på The Goodbye Look.

Fridah Jönsson briljerar i en krönika i Metro.

Trumvärk & Slagord gör grym musik.

Och så vidare i all oändlighet. Jag får fett med ångest och blir sjukt inspirerad på samma gång. Men ärligt talat är jag mest glad att det finns så många fina människor i denna värld. Det känns hoppfullt.

P.S. Ja, vissa av dem är bara ett år yngre än jag. Men ändå. Bara grejen att någon som inte får gå på systemet är smartare än jag! Inte för att jag ens har gått på systemet någon gång under de två månader jag fått det. Men ändå... Tjugoårskris. D.S.

Cami.

Anledningar till att min vän Cami är bäst:

1. Hon har döpt om "permalink" på sin blogg till "spermalänk".
2. Hon är den mest impulsiva person jag känner.
3. Hon är så motvalls att man nästan får spatt ibland. "Du måste alltid vara tvärtemot!" "Nej, det måste jag inte alls!"
4. Hon är bäst.

Nuff said.

Liseberg, potatissallad och Spirit Photography

Varför bloggen har varit tyst hela helgen? Jo, för att jag har grejat på med saker och ting och inte haft tid. Vad jag har haft för mig? Jo, det ska jag berätta.

I fredags var jag med klassen på Liseberg för att fira att vårterminen var över. Vi femkampade (jag var inte sämst på allt) och åkte grejer. En klasskompis kom på att hon ville köpa kaninöron, men hon ville inte göra det själv. Och jag är ju alltid på spontana grejer, så jag bara "klart vi ska ha öron!". Sedan tycket hon att hon inte kunde ha på sig dem med värdigheten i behåll, men jag ansåg inte att värdighet någonsin gjort något för mig så jag köpte ändå. Dessa luddiga öron gjorde mig till kvällens hit, om jag får säga det själv. (Det betyder att folk gav mig uppmärksamhet och sa att jag var söt. Sådant gillas.)

Efter Liseberg drog vi till Kelly's och var där tills de stängde. När jag kom hem vid tre var det ljust och jag var inte trött, så jag satte mig vid datorn (givetvis). Halv fyra kom Claes, en av de jag delar kök med i Almedal, hem med några klasskompisar och skulle ha efterfest. Så jag joinade. Klockan sju, efter ett äventyr där jag letade efter toalettpapper i panik, gick jag slutligen och lade mig. Bra kväll. Bland annat lärde jag mig vad snowballing är för något. Det är något snuskigt.

Lördagen tillbringades med Mattias och en bytta potatissallad. Det var inte något snuskigt. Potatissalladen kostade en tia för ett kilo på Willys! Ett riktigt kap. Idag åt jag lite på två knäckemackor och var mätt hela dagen. Prisvärt.

Idag har jag förberett inför Blå i morgon, och hittat ett nytt favoritband - Spirit Photography. Det låter vääääldigt mycket Joy Division och är svinbra. Så är det. Hur som helst kommer morgondagens Blå vara festivalspecial och kalasfint.

Can you go home after where you slept last night?

Jag har alltid trott att The Pains of Being Pure at Heart-låten This love is fucking right! handlar om incest. "You're my sister, and this love is fucking right" sjunger de ju.

Men jag har även alltid trott att det är en passning till deras föregångare The Field Mice, och deras låt This love is not wrong. Och den handlar om lesbisk kärlek. "This love is as good as any other, says one woman to another" går den. (1989 kom den. Pluspoäng Field Mice.)

Slutsatsen jag drar av det här är att man kan tolka The Pains of Being Pure at Heart's "sister" är som i "kärlek, makt och systerskap" snarare än som i "vi kommer från samma livmoder". Och då blir låten helt plötsligt inte opassande utan bara fin, även textmässigt.

Plötsligt känns allt lite osäkert.

Som ni kanske vet ska det komma en Säkert!-skiva till hösten. Fantastiska nyheter, inte sant? Jo. Jag var eld och lågor. Tills jag läste det här på Säkert!'s blogg: Henrik Oja som producerar har varit med och skrivit hälften av låtarna.

Är det bara jag som är nojig, eller är det lite oroväckande information? Annika Norlin har ju alltid skrivit låtar på ett väldigt eget och speciellt sätt, och vi har älskat det. Ska det ändras nu? Va? Jag är tydligen fett reaktionär när det gäller Annika Norlins musik. Förlåt Annika. Gör vad du vill, det har ju alltid varit underbart hittills. Du har inte gett mig skäl att tvivla.

Dessutom etablerade jag nyligen att allt Annika tar i blir till guld. Jag kan nog chilla, trots allt.

TOP ger er... ett modebloggsinlägg! Enjoy.

Okej, lite dagens outfit-bilder dårå. Att lägga upp en varje dag känns trist, och inte vänligt mot den typiska TOP-läsaren, så här kommer ännu ett mastodontinlägg med flera outfits. Den som bryr sig kan titta, den som är ointresserad kan skippa, och jag får utlopp för mitt bekräftelsebehov och så är alla nöjda och glada.

Jag orkar inte skriva ut köpställen. Det är Ullared mest, lite H&M, lite Lindex, lite bandmerchandise.

Och ja, jag har favoriserat mina orange strumpbyxor de senaste dagarna. Som ni ser försöker jag posera lite olika för att skapa variation i modebloggskonceptet. Kanske överdrivet pretentiöst, men hey, sådan är jag.

(Bilden ovan är anledningen till att jag oftast inte visar ansiktet på outfit-bilder, för då ser jag tydligen ut såhär.)

PUSS PUSS!

Påå nån spååårvagn nånstans.

Idag gjorde jag en mycket pinsam sak. Jag hade hoppat på spårvagnen och skulle sätta mig, men hann inte göra det innan spårvagnen började åka igen. Sätet jag skulle landa på var mitt emot ett annat säte. Ett säte där det olyckligtvis satt en person...

Spårvagnen började rulla och jag kände att jag började falla, insåg att jag skulle landa på den stackars människan som satt mitt emot och skrek "ÅH NEJ!!!" inombords. Jag försökte undvika att hamna med hela kroppen över honom, så jag gjorde mitt bästa för att ta emot mig med händerna. Min underarm hamnade ungefär i höjd med hans byxlinning och min hand, med hela min kroppstyngd bakom sig, hamnade strax innanför hans höftben.

Jag skyndade mig att dra mig tillbaka och sa "förlååååt!" med den mest innerliga ton jag kunde uppbåda. Han nickade sammanbitet och fortsatte läsa Metro.

Herregud. Min hand var kanske en decimeter från en främlings skrev. Jag var tio centimeter från att trycka till någon på kuken med hela min kroppstyngd. Herregud! Pinsamt som tusan. Och stackars honom! Jag hatar när främlingar tar på mig, om det så bara är att deras lår nuddar mitt på bussen. Då kan man ju bara tänka sig hur hemskt det där var för honom. Hu.

Men på den ljusa sidan så är det ju en rätt kul historia.