You remember the good times but the good times don't remember you.

Jag skulle kunna skriva ett inlägg i månaden om hur mycket jag saknar tiden på gymnasiet. Till slut skulle det bli en hel bok. En väldigt sentimental sådan. Jag börjar grina när jag tänker på det. För varje dag rör allt det där sig längre bort från mig och min nutid. Nutiden är osäker. Jag vet ingenting om nutiden. Dåtiden vet jag redan allt om. Den innehåller inga obehagliga överraskningar.

Det som gör nostalgi poänglöst är att det aldrig var så bra som man minns det. Jag vet att jag hade några underbara ögonblick under de tre år då jag gick på Dille och att det var en viktig tid. Men jag vet också att jag hade minst lika många ögonblick av ångest, hopplöshet och ledsenhet. Det är bara det att nu när det är över verkar det så tryggt.

Då behövde jag inte låna pengar för att kunna betala hyran (inackorderingstillägg är skiten). Jag behövde inte göra valet mellan plugg och arbetslöshet. För att toppa detta var jag dag och natt omgiven av fantastiska vänner. Såhär i efterhand låter det för bra för att vara sant. Det var kanske det. Förutom att det verkligen inte var det. Inte egentligen. Bara i mitt minne.