Dom brister tidigare och tidigare, isarna.

När jag vaknade idag (igår, klockan är efter tolv) hade jag glömt blogginlägget jag skrev om hur jag mår. Lite läskigt. Jag var väl trött och skrev väldigt mycket i affekt. I alla fall fick jag sjukt fina kommentarer på det. Titta bara.

Idag när jag för en gångs skull tänkte att jag skulle fråga föreläsaren en sak i pausen lyckades jag stamma på ungefär 4 av totalt 7 ord. Jag brukar också rätt ofta gå och titta i markhöjd så att jag ska minimera risken att råka få ögonkontakt med någon (söt) kille.

Nu är det din tur att få sova hos mig. Äta chips i sängen och sånt. Jag har Pochahontas på VHS. Puss

Mindre än tre.
Vilken grop ligger du i? Känns så efterblivet att ligga i en egen när man kan dela.

När ingenting längre kan göra en glad. (Jag vet. Jag är också där. Ring. Om du vill, någon dag. Jag är här.)

Hur fint som helst. Och nu är jag hemkommen från fika med en annan underbar människa. Hon ska ta hand om mina filmer medan jag letar nytt hem och hon bjöd mig på te och ostmacka. Vi bytte ord och meningar med varann och fick ny energi.

På vagnen hem fällde jag en tår över det faktum att människor faktiskt är snälla så förvånande ofta. Man glömmer lätt det. Man tror lätt att man inte förtjänar det. Ändå är de det.

Jag kan inte fatta att jag faktiskt har vänner som ställer upp för mig när jag mår såhär, att världen kan vara så vänlig, men jag är sjukt tacksam för det.