TOP ger er: Annas dagbok # 9 - 18 januari 2000

Ärade Dagbok!
Det gick inte i tisdags vi gjorde det på lördagen och vi va hos Coco. Jag pussade Zeb jättemånga gånger.
*
Nu skriver jag om Lunden. Maria har lovat att jag ska ha Arrabesk. För igår hade jag Fia och hon var döjobbig. Ikväll ska jag och mamma baka godis för att bjuda onsdagsgruppen på för jag ramlade av förra gången. Mmmm... Man borde ramla av oftare! Oh, vad jag längtar till våren då fyller jag år. Sommar och sol och vi har kort tajt kjol och vi vill ha dej...

FLOWER POWER!!

Tja!

Kommentar: HAHA! Jag citerar Markoolio! Dessutom har jag plötsligt blivit en hippie som förespråkar flower power, samt fått hjärnsläpp och förlorat alla konjunktioner. Markoolio-citatet oroar mig lite dock. Dels för att jag ogillar att bli påmind om hur mycket jag lyssnade på Markoolio, dels för jag ogillar att bli påmind om att det fanns en tid då jag saknade genusglasögon. Oh well. Jag var kanske tillräckligt bitter ändå.

Summer will have its way.

Av någon anledning har somrarna de senaste fem åren varit väldigt känslomässigt turbulenta för mig. Det har alltid varit mycket resande, kännande och levande. Saker har hänt. Och känts. Kanske framför allt känts.

2006: Förberedde mig mentalt på att flytta hundra mil från alla jag kände. Var på mer än en Lars Winnerbäck-konsert (och började nog inse att vår tid tillsammans närmade sig sitt slut). Umgicks med mina vänner den tid vi hade kvar tillsammans. Lade mig till med en destruktiv ovana. Flyttade till Östersund.

2007: Min häst hade precis dött och jag hade köpt en ny. Jag var på min första festival. Hade en festivalflört och började ana att det var möjligt att vara intresserad av mig. Var på Islandshäst-SM. Åkte tåg i nitton timmar för att vara med en otroligt nära vän. Saknade Dille och gemenskapen där oerhört mycket. Upplevde Luleåkalaset. Blev av med tandställningen. Var på Islandshäst-VM. Besökte London för första gången.

2008: Var på Siesta med Carrie och träffade fina människor, såg fina band och raderade numret till festivalflörten från sommaren innan. Hade ett sommarjobb för första gången. Var så dålig på det att jag var tvungen att sluta. Åkte till Kalix för att vara med en vän. Åkte till flera andra ställen i Sverige för att vara med vänner. Började inse att hästar inte var mitt livs kall. Blev tillsammans med en 91:a från Eskilstuna (och hånglade i Hagnesta Hill, haha). Gav kärlek en chans. For ensam på två festivaler. Gjorde praktik på Groove.

2009: Tog studenten. Hade så jävla mycket magkatarr. Sålde min häst och sade hejdå till hästvärlden. Var tillsammans med en rödhårig jämte och gav kärlek en ny chans. Sade hejdå till Östersund. Var ackrediterad på fyra av fem festivaler. Åkte till London med BFF-Mattis som jag då inte hade träffat på ett helt år. For fram och tillbaka mellan Jämtland och Småland. Oroade mig för antagning till universitetet och letade boende i Göteborg. Flyttade till Göteborg och började på universitetet (efter många om och men).

2010: Ni vet det mesta redan tror jag. For hit och dit, såg spelningar och var allmänt spontan.

Och än vet man inte hur det slutar.

All the punks in Camden could never shout about it.

Igår. Allo Darlin' på House of Win-win. Det var, som jag tydligen säger ofta nu för tiden, en liten poporgasm.

Jag var där med David, och det första vi gjorde var att köpa skivor och tröjor. När jag kom fram till merchståndet sa tjejen som satt där "I like your shirt" (min The Pains of Being Pure at Heart-tisha) och jag bara "thanks!" och så var det inte mer med det. Sedan bad jag att få prova en Allo Darlin'-tröja och hon skrattade och sa "over your Pains of Being Pure at Heart shirt, you're really a Fortuna Pop girl!". Vilket var bland det finaste någon sagt till mig, men jag svarade helt lamt "yes!". Hon blev väldigt glad för att vi köpte deras skivor och så, vilket var fint.

Sedan gick Allo Darlin' upp på scen för att soundchecka och vi insåg att det var Elizabeth vi hade handlat merch av. Jag dog av pinsamhet och starstruckness i efterhand. Elizabeth är, för den som kanske inte vet, hon som sjunger och spelar ukulele och skriver låtar och helt enkelt är the mastermind i bandet.

Spelningen var åh. Jag vet att "åh" hittills i historien inte har varit ett adjektiv, men från och med nu är det det och det var så spelningen var. Och därmed basta. Jag popdansade mitt allra bästa och poppigaste, sjöng med och hade i allmänhet the time of my life. Det bästa var att Elizabeth spelade pop på sin ukulele som om det var metal och elgitarr. Så ska jag också göra när jag har ett band och spelar ukulele.

Efter spelningen var Elizabeth tillbaka vid merchen, och jag gick dit och pratade med henne. Jag bekände att jag tyckte att det pinsamt att jag inte känt igen henne, och hon bara "no, it's okay, I thought you were being very sweet". Hon ville veta mitt namn och vi pratade om Sverige, typ. Hon berättade att hon samlar på dalahästar och har en svensk pojkvän. Det var underbart fint. Och, ja, sedan tog vi en bild tillsammans som ni ser.

Nu sitter jag och lyssnar på albumet på vinyl. Det känns väldigt bra. Som sagt: ibland älskar jag mitt liv.

P.S. Rubriken är vald med tanke på x:et man fick som stämpel på handen. Om någon nu tvivlade.

Annas dagbok # 8 - 11 januari 2000

Hej!
Välkommen till det nya milleniet. Igår red jag och jag fick Bella! Hon var jättehärlig i galoppen och så fattar hon mycket lättare än Cittra. Jag var på hoppkurs och dressyrkurs på jullovet och jag hade Cittra. Vi har träslöjd nu (förut hade vi syslöjd, det har jag inte sagt) vänta... Nu är jag tillbaka. Var bara på toa.
*
På jullovet blev jag kär i Zebastian och direkt när skolan började frågade jag chans på honom och han sa JA. Jag blev jätteglad. Jag & Coco har planerat att gå ut och gå med våra killar Zebban och Philip. Då ska vi hålla våra killar i handen! Sen ska vi gå hem till mig och kanske [här hade jag ritat läppar]:as.
KANSKE.
Om det går alltså. Jag ska ringa Coco när jag kommer hem. Hoppas det går. Nu ska jag rita av Zeb.
[teckning av en kille med runt ansikte och utstående öron]
Fy fan va fult!!

Kommentar: Okej, det fanns två dagboksinlägg innan detta, men de handlade uteslutande om hästar och var skittråkiga även för mig, så jag kände att jag inte kunde utsätta er för det. Jag vet ju att det är kärleksintrigerna ni vill åt!

Jag kunde inte stava till "millenniet", men det kanske man inte kan begära. Det gör mig lite bitter dock. I övrigt får jag känslan av att det här med att ha en kille var viktigare för att kunna umgås med de andra tjejerna än för att vara med en kille. Fråga chans-förhållandena var mest en accessoar i det sociala (sam)spelet. Så att säga.

"Zebastian" låter för övrigt som ett namn på ett dansbandsfan.

Some dance moves.

GLÖMDE BERÄTTA DET VIKTIGASTE! Nämligen att det finns en Napoleon Dynamite-lookalike i Hertford, att vi spanade in honom och att det var kul. England har så mycket att erbjuda.

Och apropå lookalikes såg jag en kille på Blackbirds som såg ut som en blandning mellan Pete Doherty, Alexander Skarsgård och Harry Potter (Daniel Radcliffe-versionen). Ganska attraktivt, må jag säga.

Boys, boys, boys.

All the hipsters in Shoreditch could never style it.

Jag har varit i England. Fyra hela dagar och fem hela nätter. Jag har poptöntat mig, ätit sjukt mycket onyttiga saker och lekt med den ojämförliga Josefin. Det har varit mycket fint.

Till exempel har jag upptäckt att det finns godis med ölsmak. Vem visste ens att sådana saker kunde finnas i världen? Jag har med mig ett hekto hem. Den som är snäll får smaka. Andra flummiga saker: Flytande Mars, milkshake med popcorn-smak, halva gurkor, choklad med kaksmulor i och chips med räksmak. Dock smakade jag inte det sista. Någon måtta får det vara.

I Josefins kollektiv bor en polack som heter Andy. Hans liv borde seriöst bli en film. Jag hade tänkt ägna ett helt blogginlägg åt honom, men om jag berättar för mycket blir nog mamma orolig. Vi kan säga såhär: han är den som står för dekadensen på Assholes Avenue.

Jag har även upplevt Josefins stamhak Blackbirds. Det var intressant. En vägg pryddes av en bildserie med en målgest. I Hertford gillar man fotboll. (En av hennes bekanta hade en Manchester United-tatuering. På riktigt.) Dessutom spelade de seriöst bara kass musik. Höjdpunkterna var Lady Gaga och Beyoncé (både i samarbetsform och inte) som jag alltså kan tänka mig att dansa till, vilket inte är fallet med Black Eyed Peas och Kings of Leon. Vi snackade med ett par random killar, och en av dem sa att jag liknade Robyn (OMG!), men sedan dissade jag Kings of Leon och då drog de. Män alltså. Det gick typ såhär:

Josefin: Should we dance?
Jag: FUCK NO, it's Kings of Leon, I'm not dancing to this!
Random kille: What, you don't like them?
Jag: I HATE THEM!
Och sedan gick de killarna upp i rök. Ridå.

Annars var nästan alla människor väldigt trevliga. Undantagen var Bald Guy och Waretjejerna på tåget till London. (Ware är typ Englands Sollebrunn, om Hertford är Alingsås.) Jag och Josefin bara satt, och så började prata högt med varandra om hur de skulle slå mina "fucking glasses" av mitt "fucking face". De spekulerade i var jag kom från och konstaterade "well, she's not english, so she's not welcome". Josefin klarade sig med en inspektion. Hon såg nog mer engelsk ut. Vad beträffar Bald Guy...

Bald Guy har en tröja med texten "tell you tits to stop staring at me".
Jag: That shirt is offensive!
Bald Guy: It's offensive? Let's see your tits, then.
Jag: Fuck no, you don't deserve them!
Bald Guy: I don't deserve your tits?! (Verkar sjukt förvånad. Som om mina tuttar var en mänsklig rättighet? Hybris.)
Jag ger honom en mördarblick och går.

Så var det på Blackbirds. Nu börjar det här inlägget bli för långt, så jag lägger ned nu. Om man blir min vän på Facebook kan man kolla på mina bilder från Englandet. Bli det!

We're in heaveeeeen.

The Pains of Being Pure at Heart på Heaven i London - en rafflande historia om popmusik och idolkärlek.

Jag vet knappt var jag ska börja. Kanske såhär: Vem lägger en klubb i mitten av ett köpcenter? Eller såhär: Jag kände mig väldigt hemma. Merchståndet sålde inte bara Pains-merch utan Fortuna Pop-grejer i allmänhet. Musiken innan spelningen var nästan bara sådan jag kände igen och tyckte om. Summer will have its way, Vaselines' I hate the 80's och Allo Darlin's Silver dollars, till exempel. Mycket fint.

Spelningen var... lyckoframkallande. Jag fick ingen hjärtattack av att höra Say no to love live, de avslutade med Gentle sons och spelade två låtar från det nya albumet som håller på att bli till. Om jag minns rätt lät de lovande. (Men det kanske var rom och colan som lade sig i.) Som sista låt innan extranumren körde de (givetvis) The pains of being pure at heart, vilket gjorde mig fånlycklig, vilket fick mig att fånle, vilket jag är relativt säker på att Mystiska Snygg-gitarristen såg, för det såg ut som att han såg mig i publiken och sedan började han också le. Mitt hjärta smälte.

Jag vet, man ska inte bli till sig över ögonkontakt med ett av sina favoritband när man a) är tjugo och b) är musikkritiker. Det är inte coolt. Men ärligt talat - vad har coolhet någonsin gjort för mig? Jag tror att känslorna utanpå kroppen är bättre än inga alls, och att bry sig är bra mycket bättre än att vara blasé. Och - hade det här varit en recension hade fokus legat på helt andra saker.

Efter spelningen stod Kip i merch-ståndet och signerade saker. Jag vågade egentligen inte, men jag bad först om ett foto med honom och därefter hälsade jag från Andreas Häggström. Han blev glad, hälsade tillbaka och sa att de gillar Sverige. Sedan tyckte jag att det var en bra idé att berätta att jag bodde i Göteborg och bara "you know, the Gothenburg handshake", på vilket han svarade "yeah, not a lot of people know about that". I stunden kände jag mig cool som kände till det, men i efterhand har jag tänkt att det kanske mest var stalkigt. Eh.

Och så tog jag bild med Snygg-gitarristen och Peggy! Den senare hade en Robin Sparkles-jeansjacka som var väldigt cool. (Vad hon än hade haft på sig hade jag tyckt att det var coolt, i och för sig.) Dessutom köpte jag två kalasfina t-shirts (för även personer med bröst får gilla Pains, tack så mycket).

Det var i allmänhet en väldigt nördig, poppig och emotionell upplevelse. Jag studsade av lycka när vi gick till tuben. Josefin fick säga åt mig att lugna mig. True story. Ibland älskar jag mitt liv.