The drugs don't work, they just make you worse

När jag gick på högstadiet sa hela mitt kompisgäng att vi skulle flytta till Göteborg efter gymnasiet. Jag ville inte bara flytta dit för att det är en schysst stad, utan även för att jag föddes där, spenderade mycket tid där som liten och har min mormor där. Men jag trodde också att mina kompisar fortfarande siktade på det. Av någon anledning. Det är ju inte ofta man håller fast vid saker man säger när man är fjorton.

Nu bor jag i Göteborg. Mitt kompisgäng från högstadiet antingen bor i eller ska flytta till Stockholm. Mina vänner från gymnasiet bor utspridda över hela landet, alla för långt bort för att ha råd att komma och hälsa på. Bästkusten? Ja, men också har-inte-råd-att-besöka/har-inte-råd-att-åka-ifrån-kusten. Och det är inte helt okej.

Jag kan inte låta bli att känna mig lite... desillusionerad. Liksom, vad fan hände? Jag har vänner, flera stycken faktiskt, men när min pojkvän reser bort är jag ensammare än ett barrträd i en lövskog. Att skaffa nya vänner här i Göteborg har jag ärligt talat varit för nere för att klara av. (Värt att notera: en mycket stor andel av min pojkväns bästa vänner har flyttat hit. Avis? Jag? SOM FAN!)

Så, ja, jag vet att allt detta är mitt eget fel. Skulle ha flyttat till Stockholm. Eller ryckt upp mig och skaffat kompisar (för det är ju så himla lätt).

Egentligen skulle jag väl kunna flytta till Stockholm nu istället, ha närmare till de som redan gillar mig och allt sånt där. Men jag vill verkligen inte flytta. De senaste tre åren har jag flyttat minst två gånger om året, eller ännu oftare, och jag är så trött. Jag vill stanna. Helst av allt skulle jag vilja köpa en lägenhet och rota fast mig djupt där och aldrig mer behöva bryta upp och leta nytt boende. Jag är så trött på osäkerheten. Jag vill ha trygghet.

Poängen med allt detta? Kanske att jag är en ensam loser. Kanske att alla borde flytta till Göteborg. Kanske att jag tänker för mycket och ska ta en iPod-promenad nu.