Shoe shopping...

Jag har alltid hatat att köpa skor. Ända sedan jag var liten. Skorna definierar liksom hela ens uppenbarelse på ett sätt som inte är lika lätt att skaka av sig som en ful t-shirt. Det är helt enkelt viktigt att ha snygga och coola skor, och därmed blir det svårt att välja. De ska dessutom vara bekväma, funktionella och inte för dyra. Att lägga mycket pengar på kläder är ingenting jag gillar.

När jag fann Converse vid tretton års ålder var det lite som att hitta hem. Skorna sa någonting om mig som jag ville ha sagt, de var snygga, bekväma och långt ifrån fotriktiga. Sedan dess har jag alltid haft Converse. I sju långa år. Det har varit fint. Jag har trivts. Aldrig längtat efter andra skor.

Tills helt nyligen, alltså. I fredags fann jag mig själv gå runt i flera skobutiker, kolla på skor OCH ha roligt. Dessutom fann jag i en av dessa skobutiker ett par högklackade(!) skor jag verkligen hade velat ha. Man kan lugnt säga att jag var förvånad.

I söndags var jag på shoppingtur med min far, och vad finner jag? Ett par skor med klack som är så fina och underbara att jag bara måste ha dem. Det var ödet. Skorna fanns i min storlek och en annan. Jag provade dem. De passade. Jag köpte dem.

Igår gick jag i mina nya skor hela dagen. Converse är ju rena rama spionskorna, så jag njöt av att låta när jag gick. För att inte tala om att vara lite längre än vanligt. Jag hade visserligen rejält ont i fötterna på kvällen (och på morgonen, ärligt talat), men det var det värt. För i princip första gången har det känts värt att lida pin för att vara fin.

Det här betyder inte att jag kommer att börja blogga om mina outfits för dagen. Det betyder inte att jag kommer att lägga mer pengar på skor än på dvd-boxar. Det betyder inte att jag kommer att börja noppa ögonbrynen (det finns en gräns för hur mycket jag kan tänka mig att lida). Jag lovar att fortsätta vara samma fantastiska person. Bara några centimeter längre.