Flyttkort

Hej mina babes, jag har flyttat till drickerte.blogg.se. Puss puss!

Bright Eyes.

Om man tycker om gitarrer och är ledsen så måste man tycka om Bright Eyes. Nej, skojade bara, som vi redan lärt oss måste man ingenting. Men av alla jag vet som gillar gitarrpop finns det ingen som dissar Conor Oberst. Han har så att säga ett gott anseende i mina kretsar.

Jag har lyssnat massor på Bright Eyes genom åren. Minns en resa då jag i princip bara lyssnade på I'm wide awake, it's morning under två veckor. Att ligga på sängen och lyssna på Bright Eyes är en underskattad aktivitet när man är på solsemeste, I'm telling yah. De där låtarna är som en trygg famn, fast för öronen.

Jag har haft Conor på min freebie-list. Jag har läst intervjuer med honom och tänkt att vi är så lika, han och jag. Jag har lyssnat och känt mig precis så klyschig som är lagom för att spä på självömkan lite till. Jag har citerat texter närhelst jag fått chansen. Jag har letat efter ord för att exakt beskriva Conors klädsamt trasiga röst (den liksom touches like a lover).

Men. Jag har aldrig fått chansen att uppleva det live. Och nu, tre år efter emosemestern, kommer Bright Eyes till Sverige. Och jag har en biljett.

Okej. Vi tar det en gång till.

BRIGHT EYES KOMMER TILL SVERIGE OCH JAG HAR EN BILJETT!!!

#livet

Hej bloggy! Dock att jag nu kommer använda Twitterslang ca hela tiden. Varsågod för info.

HURSOMHELST: hej. Jag har överlevt hösten och känner mig hyfsat peppad på att HA ETT LIV igen. LIVET! Jag gillar det ju ändå, trots att vi har våra falling out ibland. Hehe.

Det nya året firades in mycket opretentiöst och "lagom" berusat. Vi lekte snurra flaskan, drack bubbel och hånglade med varandra. Jag har ett så fint kompisgäng.

Jag tänker tro på det här året. Jag har bestämt det så. Jag ska fan göra det till ett vettigt år. Framför allt GÖRA saker över huvud taget... Plugga, laga mat, dricka te, twittra, skriva. Sweet life. Kolla på mina serier, hänga med de jag tycker om, flanera i min stad.

Känner ni att jag andas HOPP eller!? Så himlans göttigt.

Dock att man är lite sockerhög pga ett kilo mjölkchoklad nu. MEN ÄNDÅ.

Om nördighet och måsten.

Jag har äntligen lyckats sätta fingret på exakt vad som provocerar mig så med sektigheten kring vissa fenomen. Jag tänker på typ Seinfeld, Star Wars och Bob Dylan. Är ni redo? Då kör vi:

Uppfattningen att man inte har något val förutom att gilla dessa grejer, eller åtminstone erkänna deras påstådda geni. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "men du KAN ju inte ogilla Dylan", "du MÅSTE ju tycka om Star Wars" eller typ "om du inte gillar Seinfeld är det för att du inte förstår".

Grejen är att jag och alla andra har ett VAL. Ingenting är obligatoriskt, fattar ni? Vi måste ingenting. (Jag misstänker för övrigt att många som tycker om dessa grejer gör det för att de en gång i tiden fick en känsla av att de "måste" det. No offence.)

Ett annat skäl till att jag provoceras är givetvis att det lämnar mig lite utanför pretto-nörd-ängsliga klubben där jag annars passar in rätt bra. Och man blir självklart förolämpad när människor antyder låg intelligens på grund av ens preferens när det gäller sitcoms. Ovanstående är en extremt känslostyrd åsikt; men icke desto mindre är den relevant.

Kom ihåg det nu. Vi tycker vad fan vi vill.

Angående hela skrivgrejen.

Tack för de fina kommentarerna på mitt emoinlägg om att jag inte "kan" skriva längre. Det känns som ett så futtigt "problem" egentligen, så jag blir himla glad när folk bryr sig. För det är så betydelsefullt för mig. Faktiskt. Jag hatar när jag inte skriver, det känns fel. (Att twittra räknas inte riktigt, det kräver så lite tankeverksamhet. Åtminstone på det sätt jag gör det.)

Ett råd jag fick för att släppa min prestationsångest var att skriva lite texter om saker jag inte bryr mig så himla mycket om. Jag kanske inte måste skriva om musik eller genus, liksom, eftersom det ligger så nära mitt hjärta kanske det blir extra ångestfyllt för mig om jag inte möter mina egna krav. Bra tips som skall följas.

Ett annat var att skriva miljöbeskrivningar. Det har jag hunnit testa. Tråkig text blev det, men jag fick forma ord och meningar kring något konkret och det kändes konstruktivt. Jag ska fortsätta.

För är det något som är säkert så är det att jag ska pyssla med text. Det är det enda jag är någorlunda bra på, om jag får säga så, och framför allt är det det enda jag vill göra. Jag vill skriva. Därför blir jag så himla olycklig när jag inte "kan" göra det. Och jag vill skriva så himla bra, helst, men det blir aldrig tillräckligt bra. Vilket nog är bra om jag kan finna en balans, antar jag, för är man inte nöjd måste man ju pusha sig själv framåt och då kommer man någonstans. Det gäller bara att få kontroll på den hatiska självkritikern som snarare stjälper kreativiteten än hjälper den.

Mycket personligt blev det nu. Det kommer bli roligare här på bloggen igen någon gång. När jag kommer ur detta är ni the first to know, jag lovar. Fram tills dess är det emoinlägg och fluff som är dieten.

Hej.

Jag brukade skrika och gråta och spy.

Vänner. Håll i er, för jag ska droppa lite kunskap. Jag kanske inte har pluggat i höst, men jag har banne mig lärt mig saker. Först och främst: vad folk än säger, blanda inte öl och vin. Det är möjligt att vissa klarar det, men gör man inte det är det fan så jävligt.

För det andra bör man sluta dricka när man tappat räkningen på antalet öl. Problemet då är att man vid det laget tappat omdömet så pass att man inte bryr sig så mycket om hur man kommer må nästa dag. Dåligt, vänner, mycket dåligt.

En annan bra sak är att dricka vatten. Bli inte så full att du glömmer dricka vatten. Bli inte så full att du glömmer vad som hänt. Bli för i helvete inte så full att du inte vet om du skickat pinsamma sms till gamla ligg eller ej.

Varför jag säger det här? Ptja, jag tycker bara att det skulle vara tråkigt om någon av er spydde i en främlings soffa på en mobil som inte var er egen så att den gick sönder. Jag önskar er ett liv utan minnesluckor och spyor utanför portar i en främmande stad. Det känns liksom onödigt att fler ska upprepa mina misstag.

Är för övrigt så himla less på alkohol nu. Inte det minsta sugen. Och jag har kommit in och tackat ja till en plats på fortsättningskursen i svenska språket, så farväl dekadens och hej pluggande. Känns som en bra riktning.

Hell is around the corner.

Jag har börjat kolla på en fantastisk serie som heter Skins. Den är brittisk, det är massor av knark och sex, och, ja, som ni hör - den är helt underbar.

Problemet är bara att jag så lätt blir känslomässigt engagerad. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att jag såg ett avsnitt där en sorglig sak hände för snart en vecka sedan, och... Jag är fortfarande ledsen över det. Det var en sådan där sak som inte får hända, men som givetvis händer ändå eftersom det är så livet är. (Eller för att man ska bli överraskad och fortsätta titta, men...)

En annan bra sak med Skins är soundtracket. Typ den här låten. Lyssna. Och titta.

I try to remember how I thought, how I did, when I was on top of things.

När jag tog studenten var jag helt uppfylld av tro på mig själv och framtiden. Jag var övertygad om att jag skulle bli musikjournalist. Om jag bara blundade kunde jag se mitt liv framför mig, och det var ett liv som fick mig att le. Det skulle lösa sig för mig. Jag skulle kämpa och det skulle löna sig. Jag visste. Jag var övertygad om att jag skulle räcka till.

Sommaren ägnade jag åt att gå på festivaler och skriva. Intervjuer och recensioner och jag var alltid ackrediterad (utom på Way out West, men då skrev jag inte heller, någon stolthet måste man ju ha, right?) och jag kände mig som någon. Och det skulle bara vara början.

Nu är det ett och ett halvt år sedan och jag kan inte minnas känslan av att tro på sin egen förmåga. Hur tänkte jag där? Vart fick jag det ifrån?

Och du tror väl aldrig att du tänkt nånting som inte alla tänkt?

Och du tror väl aldrig att du känt nånting som inte alla känt?

Och du tror väl aldrig att du vet nånting som inte alla vet?

Och du tror väl aldrig att du kan?

Nej. Det tror jag inte. Jag har ingenting att säga om någonting, och skulle jag ha det är jag ändå för dålig på att uttrycka mig för att det ska vara någon idé. Eller? Det kanske är Anna sommar -09 som har rätt tankar, inte Anna vinter -10. Men Vinter -10 är så mycket närmare. Vad hon än säger hörs det mycket tydligare än sommar -09.

Nu intalar jag mig istället att jag inte vill. Det är okej, jag drömde aldrig om något ändå.

Got along without you before I met you, gonna get along without you now

Gonna find somebody that's twice as cute 'cause I didn't like you anyhow

Ibland sätter jag mig ned och försöker skriva något. Det slutar alltid med att jag ångestar, grinar och raderar allt. Jag har glömt hur man gör när man kan. För jag kunde väl en gång? Jag har för mig att jag gjorde det. Jag är inte säker. Jag vill nog kanske helst glömma. Det vore bäst för alla parter.

Men ännu har jag inte glömt, och när jag påminns om att jag en gång hade en dröm och trodde på den... Då är det svårt att inte gråta.

Sold my flesh with eager glee.

Alltså det här att jag älskar tv-serien Glee. Kan vi inte prata lite om det?

Personligen känner jag att det är hälften sången och dansen, hälften de oerhörda intrigerna som gör det. Drama engagerar mig så. Jag bara "omg, hon LJÖG!" Typ. Och vem kan låta bli att älska en mash-up av Halo och Walking on sunshine? Jag bara frågar. Själv blir jag helt pirrig.

Det är något att se fram emot i veckorna, nya avsnitt av serierna man följer. Fint så.

Det är skönt att vara i smeten?

Jag är i Stockhom, och du store tid, vad folk går hetsigt här. De bara skyndar sig. HELA TIDEN. Går inte att stoppa. Man kan ju få förstoppning för mindre! Jag blir stressad bara av att se det. Och så är det lite svårt att ta sig fram om man själv vill gå i ett normalt tempo ...

För övrigt tycker jag att det är emot den mänskliga naturen att åka kollektivtrafik under jorden. Med detta sagt vill jag bara förtydliga att jag faktiskt gillar Stockholm. Men det skulle inte passa mitt psyke att bo här. Dock att det skrivs ut dubbelt så mycket psykofarmaka i Göteborg som i Stockholm. Bästkusten, anyone..?

Hej.

En timme om dagen.

Jag har börjat i KBT för att räta ut mitt huvud lite. Igår när jag var där sade min terapeut att jag skulle skriva en timme om dagen. Vad som helst, bara skriva. Detta eftersom jag sa att det skulle göra mig mer nöjd med mig själv om jag skrev mer. Så nu skriver jag. 55 minuter kvar.

Det är kallt i Göteborg nu. Minusgrader och snö, och jag längtar till Östersund. Jag vill se Storsjön. Jag vill köpa en chokladbiskvi på Domus för old times sake. Jag vill dricka te på Tingan. Jag vill se det nya fula torget och säga att det var bättre förr.

Spännande med vintern att allting alltid slutar fungera. Som om det inte blev vinter varje år. Men nej, spårvagnarna fuckar upp sig och tågen försenas och allt är kaos. "Snökaos" måste vara det töntigaste ordet i svenska språket. Töntigt är det även att antagningsbeskedet för vårterminen kommer så jävla sent. Jag. Vill. Plugga.

Jag är så fruktansvärt trött på att inte fortbilda mig. Inte utvecklas. Eller, allt man går igenom utvecklar väl en om man ska vara flummig, men jag vill lära mig saker. På sistone har jag tagit tag i det genom att läsa när jag lyckas få ro till det. (Läsa böcker brukade vara det jag gjorde för att få ro. Vad hände där? Internet. Bättre förr, inte sant?)

Just nu läser jag en liten bok om idéhistoria. En introduktion liksom. Det är spännande. Jag märker när jag läser att jag inte är van vid att lagra information längre. Min hjärna känns förstörd. Men läshuvudet måste gå att träna upp igen, visst? Annars dööör jag. Hur som helst - att läsa den gör mig som vanligt till en bitter feminist. Bara gubbar överallt, och enstaka kvinnor vars teorier inte togs på allvar. Världen är ond, känns det som då.

En annan grej jag gjorde på grund av KBT:n var att skriva ned vad jag gjorde dygnets alla timmar. Jag sover, äter, kollar på serier, twittrar, dricker alkohol och gör radiogrejer. Samt lite oanständigheter. Mitt liv i en låda. Nästa vecka ska det stå "skriva" och "läsa" i fler av de där rutorna som är timmar i mitt liv. Jag hatar att känna att mitt liv bara försvinner. Kommer osökt att tänka på uttrycket att kasta ut barnet med badvattnet. Slurp, ned i avloppet. Hejdå.

Den här hösten har jag klippt mitt eget hår, eftersom jag velat lägga de pengar jag egentligen inte har på annat. Det vill säga öl... Men i alla fall: det fungerar rätt bra att vara sin egen frisör. Okej att luggen blir lite hackig ibland, men det kallas ett personligt och unikt utseende. Intressant ser man ut.

Eftersom året lider mot sitt slut jobbar jag nu på årsbästalistor. Album, låtar och spelningar. Svåra val, som alltid. Mycket fina grejer i år. Spelningarna känns nästan lättast att välja bland. De jag minns mest är Mew på P&L, Makthaverskan på Arvika, Jónsi på WoW och Håkan på WoW. This is head på Arvika, kanske. Svårt att veta då jag grinade hela spelningen. Emotionell tjej, ja. Känns som att mer på Arvika måste varit grymt också. Yeasayer? Robyn? Dum Dum Girls? Och jävlar i min låda, Belle & Sebastian på Popaganda.

När man tänker på den aspekten så har året varit rätt gött, alltså. Och alla bra låtar och så dårå. Det kommer listor senare för alla Spotifyare, jag lovar.

Nu är jag hungrig. Har dock bara skrivit i 45 minuter av 60, med pauser för Twitter ibland. Men jag tänker give myself a break, vad fan. Mitt liv. Jag bestämmer. Om jag bestämmer bra eller inte är förstås en helt annan sak.

Hej.

Vad gör vi? Nu kör vi. (Hahahaha.)

Jag har otroligt svårt att skriva just nu. Därför började jag på blogglistan, för att få igång ett flow. Men så kom jag till "din dag", och då ville jag inte längre. Känner att ingen har något behov av att veta hur värdelösa mina dagar i allmänhet är. Så jag är liksom tillbaka på ruta ett.

Här skulle man ju kunna invända att jag ju inte måste skriva. Och det är sant, ingen tvingar mig. Men jag vill. Det är, hur prettolöjligt det än kan låta, ett behov jag har som jag måste tillfredsställa. Men det är svårt när jag är lite ur fas med mig själv. Lite som att det är svårt att ha aptit när man inte ätit på en hel dag. Systemet rubbas.

Att twittra fungerar dock. Det är ett skrivande som är relativt fritt från prestationskrav. Det man skriver försvinner fort, och ska helst inte vara så himla allvarligt.

Det är ju inte som att jag har slutat lyssna på pop, eller tänka på genus, eller gilla att svamla om mitt liv. Jag har bara börjat tänka tankar som blockerar handlingen att faktiskt skriva ned sakerna. Genom att skriva det här hoppas jag bryta trenden. Sluta tänka, börja skriva.

Hej.

Dag 5: Din definition av kärlek.

Kärlek är ju cirka det svåraste som finns? Hur fan ska jag kunna säga något om det i ett freakin' blogginlägg? Va va va?

Okej då.

Kärlek är att inte ha ett val. När man bryr sig om någon fast man inte vill, när man tänker på någon fast man inte vill, när man känner känslor fast man inte vill. Kärlek är obligatoriskt och oundvikligt. Kärlek är ohanterligt och oförståeligt.

Jag känner kärlek till många saker. Människor, saker, låtar, böcker, filmer, ord, ljud, mat, dryck, känslor, dofter osv.

...

Äsch, jag vet inte.

Det är väl som det är.

Dag 4: Vad du åt idag. (Blogghappeninglistgrejs.)

Nej, jag tänker inte skriva ett inlägg om vad jag ätit under dagen. Varken idag eller någon annan dag.

Varför? För att det känns besvärligt, jobbigt, och lite obekvämt. Nu tänker ni säkert bah "omg, ätstörningar much?", men nej. Jag spyr inte frivilligt och jag äter ca var fjärde timme eftersom jag mår så himla illa annars. Det råkar bara vara så att jag tycker att vi välmående människor i västvärlden har en skev inställning till mat, allihop, och jag vill helst inte vara en del av det om jag kan undvika det.

Det känns bara så himla Du är vad du äter. Och stämningen i det programmet är ju så föraktfull. Tycker jag.

Mvh Bångstyrig.

Dag 3: Dina föräldrar. (Blogghappeninglistgrejs.)

Föräldrar ja. Gud, det finns så mycket att säga om dem. Jag vet inte var jag ska börja. Kanske såhär:

Min pappa kommer från Halmstad och min mamma från Göteborg (eller, ja, Floda). Pappa är kvalitetschef på en gummifabrik i Halmstad nu. Mamma pluggar geologi i Lund, samt äger ett hyreshus i Lanna och är massör i Gislaved (Småland).

Jag bodde mest hos mamma när jag växte upp. Var hos pappa varje tisdag när de bodde i samma by. De tisdagarna brukade vi gå till simhallen och bada, och så fick jag glass efteråt. Hur många kulor jag ville. Mamma skötte liksom säga nej-delen av att vara förälder. Pappa sa oftast ja.

Min mamma är bra på att visa känslor. Min pappa är bra på att anpassa sig till sociala sammanhang.

Mamma är cool för hon kan väldigt mycket. Hon har galet många högskolepoäng i allt möjligt, vad minns jag tyvärr inte, men bland annat statsvetenskap. Hon är duktig på siffror och tekniska grejer.

Pappa är musikalisk. Spelar tvärflöjt. Han är lång och lite lik David Hasselhoff (true story). Duktig på att teckna också. Har finast handstil av oss tre.

Vi är en väldigt liten familj, vi tre, och knappt en sådan känns det som eftersom de varit skilda så länge jag kan minnas. Detta enbart sagt som ett konstaterande. Jag tycker inte att det känns jobbigt; det är det enda sätt jag känner till. Det funkar.

Dag 2: Min första kärlek. (Blogghappeninglistgrejs.)

Jag minns inte min första kärlek. Alla de där fråga chans-grejerna från lågstadiet flyter liksom ihop i minnet. Jag minns att jag var med i ett tjejgäng och att det var viktigt att man skulle vara ihop med någon. Hade man ingen kille var man inte riktigt okej. Sjukt hemskt, jag vet. Tur att man växte upp sedan.

Minns däremot mitt första fråga chans-förhållande. Gick i femman. Vi var tillsammans i tre månader. På ett pyjamasparty i Våthults församlingshem kysstes vi. Minns att jag tyckte att det där med kyssar var ca det bästa någonsin.

Sedan gjorde han slut genom att skicka en kompis.

Dag 1: Presentera dig. (Blogghappeninglistgrejs.)

Hej. Jag heter Anna. Jag är född i Göteborg. På Östra sjukhuset. I ett badkar. Tre månader senare flyttade mina föräldrar till Gislaved, som ligger i Smålands bibelbälte. Där växte jag upp. När jag var sexton flyttade jag till Dille, Ås, Östersund, för att gå ett gymnasium med inriktning islandshäst.

Nu bor jag i Göteborg. Jag delar en lägenhet med min bloggvän Oscar. På utsidan av vårt kylskåp har vi en Lucksmiths-magnet och en pizzameny. Vi har ingen hatthylla. Däremot har vi varandra.

Det här att presentera sig kräver att man har en susning om vem man är. Det låter väldigt pretentiöst att säga det, men jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska ringa in vem jag är. Tidigare har jag alltid gjort det genom vad jag gör. Men nu gör jag ingenting och då är det svårare. Man är fortfarande någon, men vem det är blir lite luddigare.

Men jag gör lite saker. Promenerar med en hund varje vardag. Lyssnar på nya låtar och bestämmer ifall de ska vara med på studentradions rotation eller inte. Har två radioprogram. Ibland försöker jag skriva. Playlists gör jag en del. Dricker vin och sånt med vänner. Och så twittrar jag så mycket jag kan.

Jag tycker om poplåtar, tv-serier, dåliga ordvitsar och snuskiga skämt. Jag gillar självironisk bitterhet. Jag försöker lära mig att se på film ensam eftersom jag inte gillar att jag sett så få filmer, men jag är lite för rastlös för det. Jag vill kunna spela ett instrument. Jag är intresserad av språk.

Och så var det med det.

I can't help you but I know things are gonna get better.

Just nu är det mycket. Jag klarar mig, men det är inte mer än så. Det är höst. Många är ledsna. Det är en underlig tid för mig. Jag har aldrig haft en såhär rörig livssituation förut.

Många av mina vänner är kära nu. I folk som är kära i dem. Det är sjukt fint, och ger mig någon slags hopp om tillvaron. Det känns som att bra saker eventuellt finns.

Äsch. Farväl.

Please don't remind me of my failures, I had not forgotten them.

Idag har det snöat i Göteborg. Blötsnö, och snålblåst. Det var bra väder för The Jesus and Mary Chain. Nästan lämpligt för Happy when it rains. Annars brukar jag alltid bli sugen på den låten när solen skiner. Och i fredags lyssnade jag på Pulps Sunrise i skymningen.

Varje vardag promenerar jag med en hund som heter Laïka. Det är bra för mig att kliva upp innan tolv. Att få i sig frisk luft och röra på sig är hälsosamt. Och det är typ det jag gör som är vettigt. Jag har tid att skriva, så det borde jag. Jag tror jag vill det, men jag kan inte. Det mesta låser sig och blir ångest.

Jag föredrar ångest framför likgiltighet. Apatisk är något jag aldrig vill bli igen. Det är värre än något annat. När man inte vill lyssna på musik längre, då är det inte okej. Som jag har det nu kan jag leva med mig själv. Jag känner inte riktigt igen hon jag är nu, och jag gillar henne inte nämnvärt, men jag kan leva med henne. Åtminstone ett tag.

Snart är min astmamedicin slut, jag måste köpa ny tandkräm, men anteckningsböcker har jag gott om.

Number three: you love me.

Det här med att jag inte märkte att Allo Darlin' släppte ny singel och därmed en b-sida, aka en låt jag inte hört... Det kändes inte okej. Men nu vet jag. Låten heter Girlfriend och handlar i likhet med de flesta andra av deras låtar om att vara kär i en vän. (Ett tema som även Best Coast behandlar på ett ypperligt sätt. Bra skit.) Givetvis är det även en utsökt poppärla.

Bara så ni vet liksom.