Kicken, var är den?

"Hela livet var ett disco, men när blev det så förbannat svårt?" sjunger Markus Krunegård i mina andrahandsval till hörlurar, de som jag köpte när jag var 16 och prydde med glittrigt nagellack (kom igen!). Nu finns de på min folkbokföringsadress där jag nästan aldrig är.

Jag tycker att Markus är ute och cyklar. Livet är som det är, inget barnkorsord direkt, men discon är ju fan svårare. Disco betyder för mig två saker. Ett: Mellanstadiernas klassfester. Två: Krogdesperation när man inte/knappt/nyss fyllt 18. Inget av det hette disco, men det skiter min associationsförmåga i.

På mellanstadiet började man liksom undermedvetet ana vilken värld av lömska spel och dubbelbestraffning som var på väg att öppna sig för våra stickersprydda hjärtan.

Man var sjukt nervös över sin klädsel. Kläder skulle köpas på JC, inte Lindex, för till Lindex gick man med sin mamma och nu var det inte okej längre. Fastän man fortfarande gick med mamma, egentligen.

Man var sjukt nervös över att inte bli uppbjuden till tryckare. När tryckaren väl dansades var man nervös för att pojken som höll om en med svettiga armar skulle ta på en rumpa, OCH för att han inte skulle göra det.

Man var sjukt nervös för att ens tafatta sminkning (hårmascara! Glitterspray! Högsta hästsvansen vinner!) inte skulle duga, och att man därför skulle bli utdömd av de andra tjejerna. Det var de andra tjejernas åsikter som betydde mest. Killarna föreföll inte lika viktiga, tyckte jag. De var ju inte mina vänner. De var så främmande.

Man var sjukt nervös för att under sanningslekar tvingas berätta vem man var kär i just då.

Mitt i all den där nervositeten älskade jag sanningslekarna, för jag hoppades alltid att det skulle komma fram att någon var hemligt kär i mig. Det var det aldrig någon som var. Däremot kom det ofta fram vem jag var hemligt kär i, varpå den inte så lycklige utvalde skruvade besvärat på sig och undvek att möta min blick.

Sedan följde högstadiet, och med det för mig otaliga kvällar i frikyrkliga sammanhang där jag aldrig kände mig hemma. Smuliga mackor med marmelad och tack gode gud för maten amen. Så småningom gymnasiet och flummiga, förbjudna fester på Dille med billigt vin och lösgjord ångest. Men det var roligt mitt i all tragik och yrsel, jag minns det så i alla fall.

Att få Gå På Krogen var det största för de flesta som blev 18. Det och att få köpa tobak och folköl. Jag tyckte att det coolaste var att jag rent lagligt kunde bli statsminister. Åt detta skrattade hela min omgivning. Men hur som helst. Krogen.

Det är underförstått att man inte kan ha på sig "vad som helst" på krogen. Man ska vara snygg och sexig, men inte slampig eller vulgär. Dessutom ska man bli full innan, för det är dyrt att dricka drinkar, men inte för full så att man inte kommer in. Smink måste man ha, men lagom mycket. Håret måste man fixa.

Det är underförstått att tjejer flörtar med killar enbart för att få drinkar och underförstått att killarna betalar. Vissa tjejer verkar tycka att de är coola och självständiga när de utnyttjar killar såhär. Kanske känner de att de hämnas på hur könsmaktsordningen utnyttjat deras roller, när de själva utnyttjar den till sin fördel. På sätt och vis förstår jag. Men det får mig att må illa. Att vi ens har ett samhälle där det här spelet finns. Rent praktiskt så är det ju faktiskt så att killarna betalar för en stunds uppmärksamhet från det motsatta könet. Hur sorgligt är inte det?

Det är underförstått att alla är ute efter sex. Någon minuts dans räcker som förevändning för att sticka ner tungan i någons hals. Vilken hals som helst. Att vara på dansgolvet med sitt kompisgäng kan vara kul, men det är alltid någon som plötsligt känner en hård kuk i ryggen. Kul? Nej. Och köttmarknadskänslan går inte att dansa bort när värderande blickar ständigt klampar över ens kropp.

Att dansa på krogens dansgolv är en reducerande aktivitet.

Det så kallade discot får mig att tänka på ojämställdhet. Hela livet är ojämställt, men när jag sitter hemma och läser eller träffar vänner och har en givande diskussion behöver jag inte spela efter dess regler. Då kan jag vara mig själv.

Och det är det som är fel med discon, Markus, men det är klart att du känner helt annorlunda eftersom du lever på andra sidan könsmaktsordningen. Det var säkert en picknick för dig, både när du dansade mellanstadietryckare och när du bjöd på drinkar och fick ligga för att du kan skriva låtar.

Bra låt, förresten.