Way out west - ett epos i åtta delar.

Stay out west
Festivalen började med lite klubbspelningar på torsdagen. Då hängde jag och Mattias i Kajskjul 8, enbart för att vi var sjukt nyfikna på vem den hemlige artisten skulle vara. Den ramades in av Theodor Jensen och Joel Alme - ett klart Göteborgstema. Mattias trodde Hästpojken. Jag fantiserade Henrik Berggren. Det var... Timo Räisänen. Antiklimax gånger hundra. Men Theo Jensen var faktiskt riktigt bra, vilket förvånade mig eftersom jag tyckte att The Plan var skittrist. Han sjöng bland annat ett duett med Titiyo som var väldigt bra. Inspirerande och spännande och en fyra av fem.

Way out häst
Band of Horses knäckte. Tyvärr såg jag inte hela konserten eftersom jag hade druckit en öl och en halvliter vatten och dog av kissnödighet, men första halvan var absolut kickass. Cowboyoutfit möter episk folkpop möter Slottsskogen.

Vampyr out west
Ni som såg Laakso på Peace & Love kanske också tyckte att det var pinsamt att publiken inte kunde svara Markus i dansgolvskonversationen? Jag dog av pinsamhet då, men det behövde jag inte göra igen, för den här gången var det Markus som inte mindes. Det var överlag en bättre spelning än den på P&L, enligt mig. Mer närvaro både hos bandet och publiken. Och SJUKT mycket bas - den lilla flärpen som sitter längst bak i munnen (gomseglet enligt 118100) dansade. Detta var minuset med spelningen.
(När jag konstaterade ovanstående var alla vuxna/pretton, och Mattias, på Wilco, som tydligen var fantastiskt.)

Way out mest
Allra mest bas hade ändå [ingenting]. Man fick i princip hjärnskakning. Ljudkvaliteten blev sjukt lidande. Aj. Det lilla man hörde var tyvärr ganska ojämnt. Inledningen hade varit klockren utan bassjukan - först Punkdrömmar, sedan Julia. Därefter togs tempot upp och ner hela tiden. Jari Haapalainen spelade piano, med bravur. De spelade en av mina favoriter, Här kommer solen, i en ny version som jag inte riktigt gillade där den extra slagverkaren spelade en betydande roll. Den är en så fin poplåt och de försökte liksom av-poppa den. Jag hade väntat mig mer av denna spelning, men jag får ge dem en ny chans på Popaganda.

Way out träsk
Regnet föll, men inte jag, för jag fick se Vampire Weekend. De framförde allt som det skulle framföras. Vi fick höra flera nya låtar, av vilka samtliga lät lovande inför album nummer två. Hurra! Det var så fint, alla dansade och sångaren hade opretentiösa vita gympadojor med fet sula.

Way out test
Glasvegas inledde segt. Fortsatte segt. Försökte vara episka och instrumentala mycket längre än de hade täckning för. Sedan blev det bättre och bättre och Geraldine, Go square go och Daddy's gone var allt de är - kvalitativa låtar. Tre av fem får de överskattade skottarna. Ja, jag är skeptisk, men jag erkänner när de har sina ljusa stunder. Deras bättre låtar ÄR riktigt bra. Och helt okej live.

Way out boobs
JC besökte festivalen och gav bort t-shirts med valfritt tryck. Jag hade i flera veckor planerat att göra en med den enkla texten "Jarvis Cocker". Ni fattar, hans initialer är JC? Det blir mindre "hej jag bär på reklam" och mer "hej jag är sjukt fyndig"? Tyvärr fanns det vara linnen kvar när jag kom dit, så nu när jag ska vara sjukt fyndig blir det i ett linne som jag hoppas "highlights my breast in an obvious, yet classy way".

Way out bäst
Mina vänner från Gislaved var där och jag fick träffa dem. Det var bäst av allt. Fnissterapi är en underskattad terapiform, och kladdkaka är grejen.