There is a girl that never goes out.

"There is a light that never goes out" hette det i Manchester. "There is a boy that never goes out" parafraserade man i Melbourne*. Och "there is a girl that never goes out" heter det i Floda ikväll.

Jag var i Göteborg, där det är kulturkalas i veckan. Min plan var att först se hyllningen till Dusty Springfield, att sedan se Magnus Betnér med fler och att efter det kanske gå ut på Pustervik där Klara Grape från Groove skulle dj:a.
Men det gjorde jag inte.

Istället tillbringade jag trekvart med att hitta en toalett, konstaterade att Dusty Springfield-grejen var slut och att det var så tjockt med folk att ett besöksförbud inte hade gjort någon skillnad på hur nära jag kunde komma Magnus Betnér. Då övervägde jag ett besök på Pustervik. Föreställde mig hur jag skulle få skeptiska blickar av hipsters, nervöst dra i mig en rom och cola jag egentligen inte hade råd med genom ett svart sugrör och sedan åka hem.
Jag hoppade över krusidullerna och åkte hem.

På väg till pendeltåget försökte jag analysera min brist på energi att konfronteras med andra människor. Jag kom fram till att det beror på att jag måste ha varit sjuk den dagen i skolan då de lärde ut hur man är avslappnad och självklar i sociala sammanhang. Eller var lär sig folk? Borde det inte finnas kurser i det här? Lär de måhända ut det här på samma ställe som de delar ut förmågan att umgås med barn? Är det försent att komma dit och få sig en lektion?

Snälla skicka ett vykort för jag undrar så, som det kunde ha hetat i ett Göteborg utan sorg.

*The Lucksmiths' hemstad.