I'll go to Paris, shoot some heroin and fuck with the stars.

Tillbaka från Popaganda. Bevare mig väl, jag har blivit en tant.

Tanttecken ett: Jag blir jätteupprörd för att en tjej gör en ansats att gå in en bajamaja som blir ledig TROTS att jag var där före henne. Bryta mot köetik! Så GÖR man bara inte!

Tanttecken två: När någon råkar dansa på min fot under MGMT får jag nog och åker hem. Jag var trött och ledsen.

MGMT var för övrigt en fet besvikelse. Camera Obscura vill jag se när de kommer till Götet i höst. Den dagen ska jag inte vara helt ensam och opepp.

Opepp är för övrigt det ord som mest sanningsenligt beskriver min Popagandaupplevelse. Därför lade jag om mina prioriteringar på lördagen, så att de mest bestod av kvalitetstid med min fantastiska vän Lisa.

Tog mig dock tid att konstatera att ingenting (jag vet att det ska vara klamrar där men jag hittar dem inte) verkligen inte är ett bra liveband och att höra French Navy.

Sedan åkte jag hem till mina frikyrkliga vänner ute i Åkeshov och kollade på Sagan om de två tornen. Åt macka och kladdkaka och drack te. TANT!

Man ska inte föredra att se en film man sett tusen gånger framför att se Markus Krunegård när han lovat att ta i så han spricker. Men det gjorde jag.

Av allt detta sluter jag mig till två saker.

Ett: Att vara på festival ensam är inte grejen längre. Det var självständigt och coolt och allmänt inte år 2008. Men 2009 talar för att dead glädje är dubbel glädje. Oh, well.

Två: Jag kanske inte behöver springa på alla festivaler som finns bara för att jag kan.

En semester var i alla fall skönt. Lisa är bäst. Och jag var en stund hos BFF-Jens också. Då var jag luuuugn. Något jag sällan är.

Nåväl. Jag har låtar att lyssna på och skivor att recensera och tåg att passa och någon att krama och mat att handla.

P.S. Projektet... Jag har slängt ut mail till en rad tilltänkta. Ingen har svarat. D.S.