.jpg)
NU, en miljon år senare, lyssnar jag på Hela livet var ett disco. Nytt Krunegård. Låten är bra faktiskt. Tre gånger har jag lyssnat. Om den växer eller krymper efter fler lyssningar kommer att slutgiltigt avgöra dess öde. Åtminstone hos mig.
Nu kan man läsa Simonintervjun på hans blogg. Gör det. Och du får säga att jag är dålig, men bara om du talar om hur jag ska förbättra mig. Okej?
Idag väntar jag på samtal från människorna som hyr ut ett rum som jag vill bo i. Jag hoppas att de ska säga att jag får bo i det, men jag vill inte hoppas för mycket. Jag konkurrerar trots allt med Handelsbrudar med stylade ögonbryn. (Okej, det var så vitt jag vet bara en Handelsbrud, men ändå, Handels låter så seriöst bredvid "alltså, jag ska bli musikjournalist, och nu ska jag plugga Kulturstudier för jag kom inte in på Musikvetenskap".)
För övrigt - vad är grejen med folk och att ignorera mig?! Min enda teori är att mina frågor är så urbota puckade att de inte är värda att besvaras. Men DET låter ju för emo för att vara sant, så det tror jag inte på. Jag kan inte räkna alla gånger denna sommar jag ställt frågor via mail och inte fått svar. Ska man behöva göra något så drastiskt som att ringa för att få sina frågor besvarade? Jag undviker gärna det. Ett telefonsamtal tar så mycket i anspråk. Man kräver uppmärksamhet nu och inte sen.
Å andra sidan är det väl antagligen just mailets "går att svara på när som helst"-natur som gör det så lätt att totalt ignorera.
Nu måste jag äta pesto och ost.
Förbereda mig på livet i fattigdom och misär som väntar mig på Göteborgs parkbänkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar